Memmo
Posts: 330
Joined: Sun 23 Feb 2014, 20:35

Re: Ölandsbron (spoilers)

Thu 10 Mar 2016, 22:20

MÖGELTRÄSKET OCH MYSINGE

Mutanterna vandrar över den ruttnande och mögliga sankmarken. Stinkande svamphärvor och sjok av toviga kärrväxter slingrar sig likt missbildade armar över landskapet. Ladugårdar och villor går emellanåt att skåda genom träskets äckel, men är annars helt slukade av det mörkgröna möglet. Galt berättar att det troligen myllrar av magtorsk och annat motbjudande i det sumpiga vattnet kring dem, och att de gör bäst i att hålla för munnen och skynda sig över träsket.

Efter en mödosam språngmarsch, jagandes av snuskkryp, når mutanterna en högre kulle som reser sig ur sumpen. På kullen ligger en öde fornby. Norr om byn sträcker sig ett upphöjt fält utmed en fördärvad landsväg. Fältet pryds av resta stenar i varierande storlek. Vissa av dem formar en ring. En sten liknar Dantes treudd.

Odil har läst om detta och förklarar att det är fornfolkets fornfolk som ligger begravda här. Man kan lätt tro att ett så gammalt folk besatt en ännu mer utvecklad teknologi än de människor som förintade sig själva, men Odil vet att utvecklingskurvan inte sett ut så för människan. Hon berättar att detta folk troligen var ännu mer lågutvecklade än arkens mutanter. Och finns det några prylar begravda med folket, lär de inte vara mycket att ha.

Det finns nästan ingenting kvar av byns infrastruktur. De få byggnader som förskonats från väder, krig och vind är sedan länge länsade. Endast en multen och trasig väderkvarn lyckas tjäna som lägerplats åt mutanterna. Väderkvarnens tak är intakt och ger dem ett tillfälligt skydd. Intill kvarnen står en rostig gammal grävmaskin som Karinn genast börjar meka med. Kan kan hon få den att funka? Det vore bra med ett åkdon ute på sotöknen.

Under tiden som övriga mutanter vilar sig och inmundigar krubb och vatten inne i väderkvarnen, passar Galt på att smyga upp på krönet, bakom en större gravsten, för att spana ut över Alvaret. Han är nyfiken på att se vilka som stred ute på öknen.

Askan piskar Galt i ögonen när han blickar ut över de till synes oändliga vidderna. Han ser mycket riktigt resterna av ett slag. En brokig flock med bestar ligger döda på marken. Raggbestar, skövlare, krypskyttar och en gigantisk ekoxe. Ur deras kroppar pyr det rök. Några brinner fortfarande lite lätt.

Intill de fallna bestarna ligger även flera stupade, skadade eller döda soldater. De är klädda med avancerad och högteknologisk utrusning och bär konstiga, plastiga skjutvapen. Andra soldater vårdar de skadade och samlar i hop de döda. Människorna har vunnit striden, men tycks ha lidit stora förluster. Stor sorg präglar skådespelet som Galt bevittnar.

Genom zonsmogens mörkvioletta dimridåer ser då Galt en väldig och imponerande farkost träda fram ur horisontens töcken. Farkosten färdas fort över slätten och tycks sväva några meter ovanför marken. Den blir efter ett tag allt klarare för zonstrykaren, när den svänger upp mot soldaterna. Farkostens motorer ekar dovt genom nejden och askan virvlar vilt under dess väldiga underrede.

Den stannar framför soldaterna och slår av sina motorer och sjunker sedan långsamt mot marken. När motorljuden sakteliga börjar tystna och svävaren slutligen har landat, hörs ett pysande ljud från en port som öppnas längs farkostens ena långsida. Ur porten rusar fler människor ut. De är välorganiserade och agerar handfast och självsäkert. På deras axlar och även på svävaren står det skrivet E4.

Först läggs de skadade på bårar och bärs ombord på svävaren. Sedan bärs även de döda, samt alla bestar ombord. Förloppet tar kanske bara tio minuter. Därpå stiger även de oskadda soldaterna ombord. Porten stängs och motorerna startas ånyo. Ökenaskan drivs upp i ett moln omkring stålvidundret när den lyfter och gör en maklig u-sväng några meter över marken, innan den sätter fart och gasar in genom smogens slöjor och försvinner bort ur Galts synfält.

Zonstrykaren har suttit som förstenad över åsynen av svävaren och har inte märkt hur några av hans vänner krupit upp bakom stenen på krönet vid hans sida. Storögda nickar de till varandra, som för att bekräfta att alla sett samma sak. De beslutar sig för att ta sig ut på sotöknen och undersöka slagets arena. Månne kan de ha glömt kvar någon pryl?

Plötsligt hörs ett rostigt motorvrål bakom dem. Det är Karinn som har fått igång grävmaskinen.

Handouts:

https://farm4.staticflickr.com/3659/343 ... 0e18_b.jpg

http://static.panoramio.com/photos/large/4249870.jpg
 
Memmo
Posts: 330
Joined: Sun 23 Feb 2014, 20:35

Re: Ölandsbron (spoilers)

Thu 31 Mar 2016, 19:04

Då är det äntligen snart dags att besöka Eden och för ett sista kapitel. Känner dock att det kan bli lite problematiskt att skildra besöket rent skönlitterärt. Miljön beskrivs ju redan så väl och utförligt i bok 2. Jag kommer alltså inte att beskriva så mycket kring vad mutanterna får se utan lägger fokus på action och möten. Så det kan komma att kännas lite rumphugget och kortfattat när mutanterna utforskar bunkern. Nåväl, det får bli som det blir. Får göra ett försök. Hoppas det bli läsbart ialf... :-)

Men i stort sett allt som beskrivs i Eden i bok 2 stötte rollpersonerna på. Mutanternas upptäckter grumlas också av tankar och flashbacks. T.ex. var Spöket en illbatting under tidiga uppväxten och lyckades rymma till den övre nivån, där han oblygt lekte runt bland liken. Detta (och även straffen efteråt) satta traumatiska spår, som kommer att bubbla upp till ytan när han återser all förödelse. Kanske kan förklara vissa delar i hans personlighet?

Jag använde mig också av Pingas video över loggboken: viewtopic.php?f=34&t=1027&start=20 , vilket jag kan varmt rekommendera. Tackar så mycket. Annan rekvisita och handouts kom även väl till plats. Barnteckningen uppskattades.


NU BLIR DET ALVAR


Mutanterna hinner finna en spränggranat och lite patroner, som glömts kvar efter slaget, innan det stormar upp till storm ute på sotöknen, och de tvingas in i kvarnen för att söka skydd över natten. I morgon ska de leta efter Eden ute på öknens svarta dynor. I ett övergivet skjul hittar de en spade och lite allmänt trubbiga föremål, som kan vara bra att gräva med. En gammal pulka och en stjärtlapp.

Spåren efter bestar och människor är bortblåsta nästa morgon. Det viner fortfarande kraftigt, men mutanterna bestämmer sig ändå för att bege sig ut på öknen. Karinn har fixat och oljat grävmaskinen. De tar alla plats på åkdonet och puttrar ut på Alvaret.

De studerar filmen i kameran noggrant efter landmärken som kan hjälpa dem att hitta bunkern. När de åker över en jättelik kulle, synar Mattis kartan och det kryss han ritat dit utifrån uppgifterna kring ledningsplats Cesars koordinater. När de åker över en jättelik kulle konstaterar han att de borde vara där nu. Ledningsplatsen måste ligga någonstans under den väldiga åsens aska.

Ton efter ton med svart stoft måste ha blåst över nedgången till ledningsplatsen och inte bara dolt landskapet med gula blommor, utan även dolt porten in. Mattis spelar åter upp filmsekvensen där forskarna tågar ut med de muterade barnen ur ledningsplats Cesar. Inte mycket som är sig likt kring platsen. Om han ändå hade haft något landmärke att gå efter. Det kommer att ta dem flera dagar att finna ingången. Under den tiden hinner både Elysium och hydrans horder att märka dem under deras utgrävning.

Mattis tänker att det måste finnas ett annat sätt. Han kontrollerar åter kamerans loop. Han funderar lite extra över texten nere i högra hörnet på den rörliga bilden. ”IMAGE_SHARP AUTO”. Sedan en bild på en klocka med tickande sekundvisare. “14:15:45” tick “14:15:46” tick “14:15:47”. Och så vidare. Det borde hänvisa till vad klockan var när forskarna steg ut ur bunkern. Vid 14:16:31 kan man skymta solen och skuggorna de kastar över landskapet med gula blommor. Där har vi det! “Odil! Karinn!”

De både skrotskallarna sätter sig med matematiska formler och räknar på solen och skuggorna för att avgöra vilken plats de bör börja gräva på. När klockan närmar sig 14:15 lyckas de avgöra var nedgången torde finnas. Alla plockar fram vad helst de kan gräva med och börjar med gemensamma krafter att bearbeta marken. Karinn gräver med grävmaskinen. Den gnisslar och stånkar ansträngt, men tar mutanterna djupare ned under mark snabbare än väntat.

Den porösa askan blir allt mer hårdpackad och blötare desto djupare de kommer. Vinden besvärar genom att envisa sig med att hela tiden blåsa ned aska i hålet de gräver fram. Mutanterna skyfflar undan all överbliven aska och bygger en vall kring hålet. Det är väldigt tydligt vad de håller på med och deras arbete ekar ut över nejden.

Med ett ryck kör Karinn fast i askan. Grävmaskinen knastrar och knakar med sjuka rostiga läten. Den börjar ryka och blir slutligen obrukbar. Men det gör inte så mycket, för de är snart framme. Det finns något under skikten av aska. Kala bergsvägar. Fukt och lera. Betong. En trappa i cement som leder dem ned. Metall. Plast. Elektronik.

Alla hjälps ivrigt åt att skyffla fram vägen mot Eden. Det är nästan natt när mutanterna urskiljer porten genom urbergets grund. Stor nog att svälja deras grävmaskin. Grävmaskinen, som nu dock står och pyser på kanten till hålet. Galt klättrar upp på grävmaskinen för att spana en sista gång innan de beger sig ned i Eden. Då ser han den på håll. Svävaren. Med hundratals ljuskäglor rör den sig snabbt och mäktigt mot dem genom natten. Ingen tvekan om att mutanterna är upptäckta. Svävaren är snart här.

Ungefär samtidigt lyckats de andra befria ingången från sin dräkt av lera. Mattis skrapar fram kortläsaren på väggen intill porten. Han förstår precis vad den är till för och plockar fram ID-kortet med texten “Eden security”. Då rinner Galt ned från grävmaskinen och vidare ned i hållet för att meddela att Eden snart även får besök av människor. De måste åter skynda sig in i en bunker för att undkomma fara.
 
User avatar
Tomas
Site Admin
Posts: 4215
Joined: Fri 08 Apr 2011, 11:31

Re: Ölandsbron (spoilers)

Fri 01 Apr 2016, 09:53

Cooolt, det drar ihop sig!!!
Fria Ligan
 
Memmo
Posts: 330
Joined: Sun 23 Feb 2014, 20:35

Re: Ölandsbron (spoilers)

Wed 27 Apr 2016, 16:03

Ja, då tar vi tag i detta igen. Bara Eden och epilogen kvar att skriva.

EDEN

Porten öppnas och låter mutanterna skynda sig in i bunkern. Galt tänder sin strålkastare och leder de andra fram genom mörkret. Odil stänger porten efter dem, genom att dra i en spak vid vaktkuren. Förhoppningsvis har Elysiums soldater inget passerkort och kan inte komma efter dem utan att behöva spränga sig in.

Mutanterna springer vidare genom vägtunneln och atomgaraget. De kan känna vibrationer i berget när svävaren landar ovanför dem och de kan höra det dova mullret från dess motorer när de sakta stängs av. Galt tycker sig även förnimma avlägsna skrin från ytan. Som från tiotals skrädesvråkar. Är även Hydran här? Vill alla åt Eden?

Galt tänker inte gå ut för att se efter om han hört rätt. Han tar i stället sällskapet vidare, plockar med sig kartan på väggen, leder vägen genom nästa port och tar täten in i genom den övre kretsens väldiga hallar. Förödelsen överrumplar mutanterna. Spöket sätter sig på huk över de förtorkade liken. Han drar ett tungt andetag och muttrar bittert: “Jag minns detta. Jag var här. Jag var inte gammal. Gömde mig bland kropparna. Så de inte skulle hitta mig…”.

Bland liken gömmer Karinn en snubbeltråd och apterar den i spränggranaten de fann efter slaget ute på Alvaret. “Det borde sinka eventuella förföljare”, förkunnar hon och blickar ut över den vidsträckta förödelsen. "Vad kan ha hänt här?"

Mutanterna skyndar sig längs cirkelkorridoren. De dryftar tyst sina synpunkter om ödeläggelsen i alla rum och passager de passerar. De når Ledningscentralen och finner den döda mannen vid skrivbordet. Karinn plockar upp revolvern på golvet. Odil hittar loggboken på bordet och läser den högt för de andra.

Efter att orden sjunkit in och mutanterna avhandlat loggbokens text, sprakar det i en av rummets många monitorer. Vit text blinkar på skärmen bakom lagren av sot, damm och smuts. Mattis skrapar bort skiten och läser: “Vänd om medan ni fortfarande kan”.
 
Memmo
Posts: 330
Joined: Sun 23 Feb 2014, 20:35

Re: Ölandsbron (spoilers)

Fri 13 May 2016, 22:12

EDEN DEL 2

Mutanterna väljer att trotsa varningen och fortsätter utforska det väldiga komplexet. De finner dörren ned mot nästa nivå, samtidigt som de hör Karinns handgranatsfälla explodera. “Elysium! De måste ha kommit in! Och rakt i fällan...”, påpekar Odil, innan hon förstummas av ett isande skri från bunkerns djup.

Mutanterna öppnar dörren med hjälp av ID-kortet. Galt ser skuggor röra sig vid trappens nedre ände i det bleka blå ljuset, som möter dem. Skuggorna försvinner dock hastigt runt hörnet ned mot nästa nivå. Galt hinner inte urskilja något mer specifikt gällande deras skepnader. Han hör dock gnisslande och gälla skrik från varelserna när de flyr.

Då hör mutanterna plötsligt ett annat ljud. Bakom dem. Är Elysiums soldater redan ikapp dem? Hastigt vänder Galt strålkastaren upp mot korridoren bakom dem. Där står en liten, naken, reptilisk och tillsynes skrämd mutant. Med stora nyfikna ögon begrundar han Spöket och säger: “Koaad?”.

Då forsar minnena likt en virvelström genom Spökets beslöjade och grumsiga sinne. Koaad? Konad. Konrad! Ja, Konrad! Det var så de gamla kallade honom. Det var så Spöket hette innan han kom att kallas för Spöket. Konrad! Och denna lilla reptiliska mutant har han vaga minnen kring. Kan de ha rymt till övre nivån tillsammans? Kanske. Han har svårt att minnas mer noga. Måste fråga.

Men han hinner inte ställa frågan han tänkt ställa, innan ett skott far av från cirkelkorridorens närmsta krök. Kulan perforerar den lilla reptiliska mutantens lilla skalle. Han faller ned död framför en häpen och bedrövad Spöket. Helvete! De vilar inte på hanen. Elysium! De måste trott att den lille mutanten var en best, eller så gav handgranatsfällen dem blodad tand, eller så har de order att skjuta på allt levande. Vem vet hur människor tänker? Mutanterna hinner inte fundera vidare kring Elysiums blodtörst, utan skyndar ned längs trappen för att söka skydd. Med hjälp av ID-kortet stänger de dörren efter sig.

De rusar ned till den undre nivån. Den varma torra luften känns som balsam i deras lungor och det blir lätt för dem att andas i sin stormflykt. De häpnar över den totala kontrasten från övre kretsen. Här finns ingen förödelse. Allt är skinande rent och ser nästan oanvänt ut. De blå ljusslingorna i taket lyser upp en korridor med mängder av fantastiska apparater och forniska underverk längs cirkelns båda sidor. Odil vill inget annat än att förkovra sig i fornjoxet. Men hon måste ännu en gång motstå sina frestelser. De har annat att tänka på. De måste hitta någonstans att ta värn. Korridoren är bred och de blir enkla måltavlor för Elysiums soldater.

De har så bråttom att de inte ser fällan. Med två ljudliga smällar slår två dolda dörrar igen och stänger in mutanterna. En framför dem och en bakom dem. Inte nog med att de nu är inlåsta. Genast börjar även temperaturen att öka kraftigt. Panik infinner sig gruppen när de känner att deras blod är på väg att koka. De störtar genast mot dörren framför sig.

Värmen får Mattis, Galt och Spöket att stupa på vägen fram. Multis finlemmade metalldelar smälter och kretskorten sprakar och ryker i den intensiva värmen. Bara efter några sekunder är den lilla roboten utom all räddning. Karinn och Majzan kommer fram till dörren. En kal metalldörr. Karinn spottar syra på dörren så ett litet hål fräts upp. Sedan bryts även hon. Lite kalluft läcker in genom hålet och Majzan tar ett djupt andetag från hålet, inför sin kommande kraftansträngning.

Majzan är efter sina år som slav fantastiskt härdad och har lärt sig att bita ihop under extrema förhållanden. Som ensam på benen börjar hon att bearbeta dörren framför dem. Den måste upp. Annars är det bokstavligt både kokta och stekta.

Med hjälpa av det sönderfrätta hålet sliter hon upp dörren med ett väldigt vrål. Den kalla luften strömmar in och möter henne likt en välsignelse. Hon stålsätter sig mot smärtan och släpar ut sin älskade Karinn och sedan övriga vänner, vilka alla brutits av värmen inne i fällan. Majzan lutar dem sittandes mot en vägg och funderar på hur hon kan få liv i dem. Hon är inget bra på det här, men hon måste försöka. Vatten! Har hon något vatten? Det svalkar. Med all fokus på att få liv i sina vänner och framförallt i sin älskade Karinn, märker inte Majzan skepnaderna som smyger sig på henne från alla håll.

Majzan väcks ur sin trans när hon hör en röst bakom sig. Rösten har ett naivt tonläge. Som hos ett litet barn. Men samtidigt väldigt skrämmande på något vis: “Mamma sa vi ska döda ni. Vi vill inte döda ni. Vi tjoj ni är snälla. Ni kan få vi fjia. Vi hjäpa skada. Ni hjäpa vi? Mamma dum! Vi inte göja som mamma säga!”

Majzan vänder på på en tioöring och får se fem besynnerliga mutanter närma sig. Deras drag är androgyna. De är hårlösa. Istället för hud har de gråsvart fjällpansar. Fast de både har händer och fötter, går de likt djur på alla fyra. De studerar Majzan med sina reptiliska ögon. Tre av dem går på golvet, en längs ena väggen och en hänger i taket ovanför henne. De verkar inte hotfulla, men Majzan gör sig ändå redo för strid. “Ni, kan hjälpa?”, frågar hon lite skärrat och ställer sig framför sin älskade Karinn. En av de gråsvarta mutanterna lägger huvuvdet på sned och smyger tätt inpå Majzan och viskar: “Ja, hjäpa”. “Varsågod”, svarar Majzan och gör en menande gest mot sina vänner.

Det som följer är en märklig syn. Även för Majzan, som har sett mutationen parasit brukas förut. De hårlösa mutanterna går fram mot det brutna sällskapet och tycks kyssa dem. Nej, inte kyssa. De blåser i deras munnar. Blåser liv i dem? Sakta vaknar alla mutanter till liv. Otroligt. Majzan ger Karinn en lång kram och förklarar vad som hänt. De kan inte längre minnas i vilken gång i ordningen som någon av dem räddat den andra från att dö.

Det tar sedan ett tag för alfamutanterna att reda ut vilka omegamutanterna är. Men efter en pratstund lär de sig en hel del mer om både sig själva, doktor Retzius och hela projekt Eden. Parterna kommer även överens om att de måste samarbeta för att ta sig ut ur bunkern. Och även samarbeta mot de anstormande människorna. Och kanske måste de också konfrontera doktor Retzius. Omegamutanterna tycks dock ha delade känslor gentemot sin "mamma" och de verkar inte vilja se henne dö.

Mattis förklarar för omegamutanterna: “Det kommer dumma, dumma människor. Jättedumma! Kan ni hjälpa oss att döda dem?”. Omegamutanterna nickar, som att de har förstått. En av dem kommer med en idé: “Ja! Vi måste till jum med massa spakaj och kappaj baja! Göja fälla på dummisaj! Kom häj! Vi leda väg. Tysta som möss vi måste va. Ingen mej fälla för ni!”

Var är förresten Elysiums soldater? De borde vara ikapp nu. Kanske tog åt höger när de kom ned? Kanske blockeras de av dörren till värmefällan? Eller dörren ned till trappen? Eller hamnade de i en egen fälla? Samtliga alfamutanter hoppas på det sistnämnda och följer efter omegamutanterna genom den nedre nivåns cirkelkorridor. Mot alla spännande rum som väntar dem. Odil tar med sig Multis skrotdelar. Kanske kan de i framtiden finna någon som kan mecka liv i honom igen. Skrotskallen fäller en tår för sin trasiga stålkompis. Hon kom verkligen att gilla den lilla krabaten.

Då rösten från en mycket gammal kvinna ekar från bunkerns sprakande gamla högtalarsystem: “Lämna genast säkerhetsklassat område, eller termineras!”
 
User avatar
Tomas
Site Admin
Posts: 4215
Joined: Fri 08 Apr 2011, 11:31

Re: Ölandsbron (spoilers)

Sun 15 May 2016, 13:26

Cooolt! Väldigt mäktig kampanj! :)
Fria Ligan
 
Memmo
Posts: 330
Joined: Sun 23 Feb 2014, 20:35

Re: Ölandsbron (spoilers)

Sun 19 Jun 2016, 02:52

EDEN DEL 3

Alfamutanterna ger inte vika för denna varning heller och vill fortsätta gå. Däremot tycks omegamutanterna påverkas av kvinnans hot. De stannar unisont upp och en kollektiv oro börjar spridas mellan dem. De sträcker på sig. Som om de vädrade efter en ohörbar signal.


“Vi måste vända”, säger en av omegamutanterna. “Vi kan inte vända nu! Bakom oss kommer ju dummisar sa jag ju!”, invänder Mattis bestämt. “Vi måste vända!”, säger omegamutanten igen. “Våja syskon äj i faja! Vi måste till dejas cellej och jädda dem! De jopaj på oss! Spakaj och knappaj fåj vänta!”

Plötsligt vänder omegamutanterna och springer tillbaka mot värmefällan. Alfamutanterna står handfallna för en sekund. Sedan tar Mattis åter till orda: “De är impulsiva och är kanske inte att lita på. Lite som om de vore små barn, som sagt. Men vi klarar oss nog trots allt bäst om vi följer dem. De hittar här nere och vi vill inte hamna i fler fällor. Och stöter vi på Elysiums soldater måste vi ha dem vid vår sida”. Övriga mutanter håller med Mattis och följer efter sina avlägsna släktingar tillbaka mot fällan.

Strax innan omegamutanterna når området med värmefällan, klättrar de upp på taket och väggarna omkring. De sliter upp några väggplåtar bakom en samling terminaler och krimskrams. Bakom plåtarna finns mängder med sladdar. Omegamutanterna sliter sönder sladdarna och hoppar sedan ned på golvet intill alfamutanterna. Det hörs ett dunk när fällans stängda dörr slås upp.

“Så, nu äj fällan tjasig!”, säger en av omegeamutanterna och fortsätter tillbaka längs korridoren. Bort mot det håll hennes vänner tydligen ropar på hjälp. Bort mot det håll Elysiums soldater kan befinna sig. Den intensiva hettan har avtagit och alfamutanterna kan följa efter. Odil sniffar med sitt spårsinne efter människor, men kan inte känna något. Var kan soldaterna vara?

När de passerat uppgången och fortsatt kanske tio meter längs cirkelgången, kliver de in i en stor kammare, full med metallburar. Trots att de kanske inte borde, tar mutanterna sig tid att undersöka rummet. De vandrar runt bland burarna och överväldigas av de flashbacks som forsar över deras sinnen. “Det måste ha varit vi som barn som bott här”, förkunnar Karinn. “Ja, det måste varit vi”, instämmer Mattis och plockar upp en journal, vilken han hastigt ögnar igenom.

I journalen finner de en lista med namnen på Arkens alla barn. Mutanterna nickar tyst till varandra. De har fått bevis på det de länge har misstänkt. Mattis bläddrar fram till en flik med namnet Konrad. Han läser noga och häpnar över de fasor Spöket utsattes för i sina unga år.

Spöket har under tiden ställt sig vid en vägg, vilken är täckt av teckningar. En teckning känner han väl igen. Den måste han själv ha ritat som barn. Den där morgonen innan han rymde upp till den övre nivå. Han minns hur doktorn med tofs hade varit elak mot honom kvällen innan. Det var därför han rymde. Det är därför hon ser elak ut på bilden. Det är därför han har ryggen full med ärr.

Minnesbilderna skär genom hans hjärta likt stark ström, när han erinrar sig om elchockerna. Straffen och tillrättavisningarna för att han var en stökig pojke. Han minns att han kallade henne för Doktor Retsam. Doktor Retsam. Doktor Retzius. Det måste vara hon. Hon lever och nu hotar hon sina barn med terminering om de inte lämnar Eden. Spöket svär ilsket, plockar varsamt ned teckningen och funderar kring hur han bör agera när han träffar sin "mamma". Döda henne? Förlåta henne? Kräva svar?

Mattis upptäcker mörkret i Spökets blick, och tar tag i krossaren och förklarar att de inte hinner stanna i kammaren längre. Spöket nickar och gör de övriga sällskap ut ur rummet. Under tiden berättar Spöket om sin upptäckt och sina funderingar kring Doktor Retzius.

Odil stannar åter upp och nosar med sitt spårsinne. Hon kan fortfarande inte känna stanken av Elysiums soldater. Omegamutanterna har förstått hur viktigt det är för alfamutanterna att undersöka sin gamla barnkammare och har otåligt väntat på dem. Men så snart de tagit sig ur salen, skyndar sig gruppen vidare.

De jäktar genom korridoren. Plötsligt hörs flera av omegamutanternas välbekanta skrin. Längre bort i korridoren. Nu ännu mer isande än tidigare och med en extra klang, så fylld med vånda och nöd att Odil måste stanna upp och ta sig för bröstet.

När mutanterna kommer runt kröken överrumplas de av ett flera meter långt blötdjur med ringformat gap. Omegamutanten som springer först hinner inte reagera på attacken från varelsen. Hon vrålar av smärta och skräck när odjurets tänder sluter sig kring henne för att mala sönder hennes buk.

Övriga omegamutanter väntar dock inte på sin motattack och rinner över viddundret i en gemensam attack. De naglar sig fast på besten för att likt parasiter suga livslågan ur den. Alfamutanterna ger sig också obevekligt in i striden. Karinn spottar en loska med syra, som sakta börjar fräta genom bestens pansar. Galt drar sin revolver och sätter en kula i den slemmiga kroppen. Majzan anfaller med sitt brännbollsträ. Odil vill avlossa sitt muskedunder, men vågar inte skjuta, på grund av alla vänner som gått i närstrid med monstret. Avslutningsvis går Spöket bärsärkagång med med sin skrotyxa.

Striden blir brutal, men kort. Man kan se hur varelsens livskraft dras ur den medan omegamutanterna suger ut dess vitalitet. Det enorma blötdjuret löses upp i ett tjockt töcken av slem, blod och tänder, efter mutanternas skoningslösa attack. Den omegamutant som fastnat i gapet går även att rädda och lugna. Den nybildade gruppen strider synnerligen bra tillsammans.

Lite längre bort, längs korridorens väggar, finns flera metalldörrar. En dörr står öppen. Från dörröppningen leder ett tjockt spår av avsöndring fram till resterna av den monstruösa slemmiga varelsen med ringformat gap. Inte svårt att lista ut att monstret måste ha förvarats bakom dörren, men släppts ut. Kanske av Retzius för att stoppa inkräktarna.

Det bankas och skriks desperat från andra sidan av de låsta celldörrarna. Omegamutanterna springer fram för att svara. “Våja syskon äj däj inne! Vi måste få ut dem!” Karinn bistår med sina tjänster och öppnar dörrarna med några enkla syraspott, och de inlåsta omegamutanter kan släppas ut.

Karinn snedtänder dock när hon spottar sin syra. Det artar sig som så att hennes ögon plötsligt förvrids under smärtsamma former. När krafterna slutat löpa har hennes ögon färgats svarta. Allt. Det rödsprängda vita. Det blå. Är nu svart. Hon ser dock lika bra som innan, men har fått en mer skrämmande uppsyn. Majzan förklarar att det inte gör något och att Karinn är lika fin ändå.

Omegamutanterna berättar för sina befriade syskon om vilka alfamutanterna är. Gruppen är sedan redo att fortsätta utforska denna förunderliga plats tillsammans. Odil frågar omegamutanterna om de vet om det finns läkemedel någonstans, och förklarar att de behöver finna en speciell sorts medicin att ta med till en vän.

Omegamutanter berättar att det finns konstiga rum längs bort i denna korridor. Kanske kan det finnas medicin där? Mutanterna väljer att utforska rummen och vandrar vidare längs den krökta korridoren.

Strax når de en mindre sal med tio glaskistor. I tre av kistorna ligger nedfrysta människor. Mutanterna beslutar sig för att strunta i människorna och tar sig istället vidare mot ett större rum, vilket ligger i anslutning till rummet med kistorna.

Mutanterna stiger in i genlabbet och undersöker det med skräckblandad försiktighet. Karinn pillar på en terminal och lyckas få fram en text på skärmen. Det är en intressant logg som beskriver vissa delar ur projekt Eden. Nu vet de ännu mer om sitt ursprung.

Till sin stora glädje hittar Odil en hel del läkemedel. Här finns inte bara REGEN, utan även REGEN 3. Det som de kom hit för att finna. Nu kan de bege sig hem för att rädda Den gamle. Kanske kan de finna en annan väg ut än huvudingången, vilken ju troligen bevakas av Elysium.

Odil frågar omegamutanterna om de känner till en nödutgång. En omegamutant svarar: “Det finns en gång, vid de gamla mammojnas och pappojnas jum. Vi haj inte vajit i gången, men det kan vaja en hemlig väg ut!” Mattis gör tummen upp och svarar: “Perfekt! Då konfronterar vi Retzius! Sedan slinker vi ut genom flyktgången och beger oss tillbaka till Reningsverket med REGEN 3. Visa vägen ni!”

Den hemliga gången ska tydligen ligga i närheten av värmefällan och de måste bege sig tillbaka längs korridoren. De går försiktigt och spanar noga längs varje krök. Odil har slut på mutantkraft och kan inte använda sitt spårsinne. Var kan soldaterna vara?

Det stora följet med mutanter tar sig hela vägen tillbaka och sedan vidare mot nästa sektion. Längs väggarna finns separata sviter. I en svit hittar Odil ett gulnat fotografi, med en gruppbild på alla chefsforskare i projekt Eden. De känner alla igen doktor Sebedius som den Den gamle. De känner även igen doktor Barnabas, och Spöket känner också tydligt igen doktor Retzius.

Mellan två sviter finns en liten, men tjock säkerhetsklassad skyddsdörr. De öppnar dörren med ett passerkort och står sedan framför en smal nödutgång. Förhoppningsvis leder den bort från Eden. De beslutar att alla ska ned i gången. Vem vet vilka faror man kan stöta på. Bäst att hålla ihop.

Planen är att undersöka om gången faktiskt leder ut till friheten. När en flyktväg är säkerställd ska de konfrontera Retzius och sedan lämna bunkern via nödutgången för att slippa drabba samman med Elysium.

Den mörka och trånga gången tar dem djupare genom det kalkrika urberget. De vandrar ned längs en lätt sluttande backe. Kanske 40 meter. Då hör de vågskvalpen. De vandrar kanske 20 meter till. Då ser de vattnet. Backen leder rakt ned i en rötsmittad sjö. Sjön täcker hela gången framför dem och omöjliggör fortsatt vandring. Nödutgången måste ha läckt in vatten. Kanske leder den rakt ut till den sjunkna staden Mörbylånga?

Eftersom alfamutanterna inte kan simma ser de ingen möjlighet att använda denna gång som flyktväg. Kanske kan de hitta en annan väg? Mycket sura över denna fadäs beger de sig snopet tillbaka. Nu är det dags att leta upp Retzius. När de nästan nått tillbaka till nödgångens dörr, hör de hur det åter sprakar i bunkerns uråldriga högtalarsystem. Denna gång är det inte rösten från en gammal kvinna som talar till dem. Utan en metalliskt klingande ton från en mycket yngre kvinna:

“Tankning påbörjad. Uppskjutning sker om fem minuter! Vänliga inta sittplats och spänn fast er med säkerhetsbälte A, B och C! Vänliga evakuera silo och avspärrat område omgående!”. “Det äj jaketen som ska åka”, säger en omegamutant. “Helvete! Retzius! Hon försöker fly! Vi måste stoppa henne!”, hojtar Mattis.

De rusar ut genom dörren och är inte beredda på det trettiotal soldater som ställt sig utanför och nu riktar sina vapen mot dem. “Stå still! Lägg era vapen på marken!”, beordrar en soldat bryskt. Rösten är knastrig. Som om han talade från sin hjälm via radio. Samtidigt hörs den metalliska kvinnorösten: 4 minuter och 45 sekunder.

Det dröjer några sekunder innan alla kommit upp ur gången. Ytterligare några nervkittlande sekunder avlöper. Ingen gör något. “Ni kan svenska! Släpp era vapen eller vi skjuter! På tre! Ett...”, den bryska soldatens stämma låter nu ännu mer hotfull och knastrig.

Soldaterna är för många. Vi kommer inte ha en chans mot dem. De står redo att skjuta oss. Kanske bäst att lyda. I helvete heller! Tänker Majzan. Hon tänker inte låta sig tas till fånga. Inte nu när de kommit så här långt.

Majzan söker i sitt inre. Hon har gott med mutationskraft kvar i sin själ. Soldaterna vet inte vad de har att göra med. De har aldrig träffat en mardrömmare förr. De vet inte om vilka mardrömmar som kan drabba dem. Majzan nästlar sig in i flera av soldaternas hjärnor och släpper där loss flera av de maror hon länge hållit tillbaka. Tortyren från slavåren, minnena av alla förlora vänner, svårigheten med att visa sin kärlek till Karinn. Allt släpps loss. I ett gytter av starka känslor, som förvirrar soldaterna.

Flera soldater står som förstummade. Mattis förstår vad Majzan gjort och spär på genom att sprida känslor av tvivel bland soldaterna. Omegamutanterna tycks också vädra vad som är i görningen. Inte en chans att de ska ge sig. De kastar sig oförskräckt mot Elysiums soldater. En omegamutant tjuter till alfamutanterna: “Spjing och stoppa mamma! Vi taj dessa!”

Alfamutanterna är motvilliga till det omegamutanten säger åt dem. Men omegamutanterna tycks vilja offra sig för deras skull. Och de måste skynda sig för att stoppa Retzius. De hinner inte stanna här och slåss. Och absolut inte fundera kring varför omegamutanterna vill ta striden själva.. Alfamutanterna flyr i panik längs korridoren, samtidigt som smatter från automatvapen och strålkanoners fräsande ljud ekar bakom dem. De hör soldater skrika när omegamutanerna sköljer över dem. De hör omegamutanternas omisskännliga oljud när de beskjuts.

Alfamutanterna har tur. Soldaterna lägger nästan all sin eld mot omegamutanterna. Dock träffas Karinn så illa att hon faller bruten framför Majzan. Majzan plockar upp sin älskade och bär henne i sin famn längs flykten. När Karinn vaknar. Om hon vaknar. Då ska jag förkunna min kärlek för henne, bedyrar Majzan i samma veva som den metalliska rösten förklarar att det bara är fyra minuter kvar till uppskjut, och som hon ser dörren till kontrollrummet framför sig

Hur det gick i striden mellan omegamutanterna och Elysiums soldater? Det fick alfamutanterna aldrig reda på.
 
Memmo
Posts: 330
Joined: Sun 23 Feb 2014, 20:35

Re: Ölandsbron (spoilers)

Fri 24 Jun 2016, 06:17

EDEN DEL 4

“3 minuter och 45 sekunder!”. Mutanterna springer in i kontrollrummet. Väggarna är täckta av skärmar som visar en raket i en silo. Inte helt olik raketen hos sekten Nova. En stor skillnad är att en rymdkapsel är monterad på raketen. En skärm visar en mycket gammal kvinna, som sitter fastspänd i kapseln, i silverglänsande rymddräkt. Hennes hårda blick stirrar ut genom skärmens glas mot mutanterna.

Majzan lägger Karinn vid Mattis fötter. Krönikören ser över skrotskallens skottskada under tiden Odil finner en liten panel med siffror som tickar ned mot uppskjutet. “3 minuter och 30 sekunder!”. Bland rummets alla spakar, knappar, rattar och reglage försöker Odil febrilt att förstå hur man kan stoppa nedräkningen. Hon förstår dock snabbt att det är omöjligt. De måste in i kapseln för att hejda Retzius flykt.

Efter Mattis omvårdnad är Karinn på fötter igen. Majzan ger sin förvånade vän en kyss på munnen, innan de måste vidare. De hittar en metalldörr märkt “Raketsilo”. Dörren står på glänt och alla rusar genom dörrens öppning. “2 minuter och 30 sekunder!”.

De följer en trång tunnel som efter ett tag mynnar ut i silon. “2 minuter!”. Spöket tar täten upp för uppskjutningsrampen mot rymdkapseln. Via en lejdare klättrar han in i kapseln. “1 minut och 30 sekunder!”.

Den gamla kvinnan sitter med ansiktet vänt mot Spöket när han kommer in. Fylld av vrede och med yxan redo störtar han fram mot kvinnan. Med skröplig röst säger hon: “Konrad! Mitt älskade barn!”. Spöket kommer av sig. Han hade tänkt döda henne, men nu ångrar han sig plötsligt. Han kan inte förmå sig att döda henne. Trots allt hon gjort mot honom.

Mattis lägger sin hand på Spökets axel och säger till sin vän: “Lugn. Låt henne leva. Vi har inget att vinna på att döda henne nu”. Sekunderna efter kommer övriga mutanter in i kapseln. De sugs alla in i den goda stämningen, positiva andan och känslan av förlåtelse, som Mattis skapat med sin patokinesi.

Även i kapseln finns flertalet skärmar. De visar platser över ledningsplats Cesar. I skärmarna ser mutanterna hur Elysiums soldater stormar in för att ockupera och annektera ledningsplatsen. Retzius blick smalnar. Med hesa stämband kväser hon: “Det är ingen idé. Lämna Eden med mig. Följ med mig om ni vill överleva. Följ med mig och ni får alla svar”.

Mutanterna förstår vad de måste göra. Här finns ingen återvände. De måste lita på Retzius. “1 minut!” Retzius trycker på en blinkande knapp. Dörren till kapseln stängs. Sedan nickar hon mot sex stycken säten med spännselar. “45 sekunder!”

Mutanterna hinner inte överlägga sitt beslut. “30 sekunder!”. De sätter sig i var sitt säte och spänner fast sig. “15 sekunder!” Tankning utförd!”. De drar alla ett djupt andetag. Allt de sedan hör är den metalliska kvinnorösten som räknar ned: “10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1…”

MOT STJÄRNORNA

Mutanterna lämnar jorden tillsammans med doktor Retzius. Under den korta färden får de tid att lära känna varandra. Chefsforskaren pendlar mellan mordiskt hat, dimmig förvirring och djupaste ömhet för mutanterna, och samtalen växlar mellan att saker lågmält förklaras till att bli mer hjärtknipande och ibland rent av hetsiga eller mordlystna. Ofta styrt efter Retzius lynniga humör. När hon en gång råkar kalla mutanterna för missfoster, måste alla handgripligen hindra Spöket från att slå ihjäl den gamla damen.

Men innan någon hinner dö förstummas mutanterna när de får syn på den blå månen, som de under hela sina liv, så ofta blickat upp mot och haft så många tankar kring. Genom kapselns runda fönstergluggar skådar de enklaven Mimers utpost. Och staden i glimrande metall. Kapselns mål. Nu är de här.

EPILOG

Ovetandes om att expedition Edens mutanter seglat ut i rymden fortsätter livet i reningsverkets bosättning. Efter två dagar lyckas de bofasta att rena vattnet med hjälp av pansarfiskarna i sjön, och återställer reningsverkets känsliga process tack vare strävsamt arbete, “de renas” kunskaper, samt Ann-Ikas och Neliecias skickliga ledarskap. Bosättningen upprättar en högtid - Vattnets dag, vilken kommer att firas 12 september varje år. Som minne av den dag då man lyckades laga reningsverket.

Reningsverkets folk vädrar en ljusare morgondag, trots alla motgångar och motorfolkets dominans i zonen och alla andra hot som ständigt är i faggorna. Planen blir att ligga lågt i en generation och under tiden producera fram en massa starka friska barn. Och hoppas på att motorfolket inte lyckas föra sina gener vidare. Och om motorfolket inte vet att reningsverket funkar igen, kanske de låter det vara i fred.

Ann-Ika och Neliecia inrättar ett råd som tillhandahåller och administrerar fristyrets viljor. Bosättningen måste ha ett fungerande styrelsesätt om de ska lyckas få en del av undergångens arv.

Den gamle dör. Bara en vecka efter att expedition Eden lämnade reningsverket. Sorgen blir stor. Inte minst hos krönikören Astrina, som vakat så länge vid hans sida. Den gamle kremeras och askan sprids i zonen. En minnesdag upprättas efter Den gamles död. 17 september.

Berättelser om hjältarna som begav sig mot Eden blir många och vida. Ordet spökhistoria får en ny innebörd i de överdrivna skildringarna kring den väldiga krossaren som for för att finna läkemedel åt Den gamle, men aldrig kom tillbaka. Många är funderingarna och förslagen kring vad som kan ha hänt mutanterna som begav sig för att finna Eden, men inget följe sammansätts för att finna den försvunna expeditionen. Kanske till vintern, när man kan vandra över Dunkeldikets is?

En gnistrande och svavelstinkande vinterkväll kommer djurmutanter vandrandes från norr i riktning mot reningsverket. Men det är en kommande berättelse.

Slut.

 
 
User avatar
Henke
Posts: 1461
Joined: Sat 09 Apr 2011, 13:34
Location: Fria Ligan Fanboy

Re: Ölandsbron (spoilers)

Fri 24 Jun 2016, 09:56

Schysst historia. Bra jobbat! :-)
I skuggan av Trakorien - Bloggkrönika från Svavelvinter
Förbjuden Zon - Bloggkrönika från Version Noll
Spelledarens Pod - Av spelledare, för spelledare, om spelledare, samt ett och annat spelmöte
 
User avatar
Tomas
Site Admin
Posts: 4215
Joined: Fri 08 Apr 2011, 11:31

Re: Ölandsbron (spoilers)

Sun 26 Jun 2016, 22:16

Coolt! Vilken grymt episk kampanj, strålande jobbat!!!
Fria Ligan
GZIP: Off