Memmo
Posts: 330
Joined: Sun 23 Feb 2014, 20:35

Re: Ölandsbron (spoilers)

Sun 18 Oct 2015, 05:38

LEDNINGSPLATS BERTIL DEL 2

Mutanterna vandrar längs en gång i berget. På vänster sida finns en öppning som leder in till ett rum som domineras av en generator. Den tycks kunna drivas med hjälp av bensin, diesel eller sprit. Efter en snabbare kontroll av generatorn beslutar sig mutanterna för att lämna den ifred. Senast de satte på strömmen i en ledningsplats vaknade en terrorrobot och terminaler fulla med virus.

Mutanterna fortsätter istället att söka igenom bunkern, endast med hjälp av ljuset från Galts strålkastare. Gången sträcker sig förbi en barack på högra sida. De beslutar sig för att utforska baracken innan de fortsätter djupare in bland bergsrummen.

En trappa tar dem upp till ett golv av stålgaller, vilket leder dem vidare till en enkel trädörr in till baracken. Dörren står på glänt och de kan enkelt smyga in i baracken. Hugade undrar de om det kan finnas liv kvar här. De kommer in i en hall med några tomma metallskåp. I hallen finns även ytterligare tre dörrar. Den första är öppen medan de andra två är stängda.

Mutanterna undersöker först vad som finns bakom den första dörren. De kommer in i ett rum med en jättelik fläkt kopplad till några metallskåp med rör som leder upp genom ventilationstrummor i väggarna. Trummorna är stora nog att rymma en mindre mutant och tycks fortsätta ut ur baracken och vidare in i urberget. Luften i ventilationsrummet är torr och allt är täckt av ett tunt lager damm.

De lämnar ventilationsrummet. När de närmar sig nästa dörr i korridoren upptäcker Galt svaga fotsteg i dammet. Stegen leder in till nästa rum. De smyger fram mot dörren och lyssnar noga. De kan höra ett skramlande metalliskt ljud från andra sidan dörren. Spöket öppnar dörren försiktigt på glänt och kikar in.

Han tittar in i vad som verkar vara ett kök. Skitiga, rostiga, trasiga och frätskadade köksredskap och tomma konservburkar ligger i en enda röra på golvet. Skåpen är sönderslagna och skafferiets hyllor är utrivna eller krossade. Kyl och frys har välts över röran. Vid en sönderrostad diskbänk står en man med ansiktet nedkört i diskhon. Han slamrar med några koppar och bestick och verkar inte ha noterat mutanternas ankomst.

Spöket drar sin yxa och tassar försiktigt fram mot mannen för att hälsa eller hugga. När Spöket bara är några meter från mannen vänder han upp sitt vedervärdiga ansikte upp ur diskhon. Spöket blir så förfärad över vad han får se att han stannar i sin rörelse mot mannen.

Mannen är vanställd från huvud till hals. Mängder med gulbruna trådar slingrar sig genom hans öron, näsa, hals och bröst. Mannen stönar och håller upp sina deformerade armar och stirrar på spöket med sina tårfyllda stora ögon. Som i en vädjan på hjälp. Plötsligt stöter mannen fram ett vansinnigt skrik och tar några vingliga steg mot Spöket.

Spöket beslutar sig för att inte hälsa på mannen och istället gå direkt till att hugga honom. Han lyfter yxan och går vederstyggligheten till mötes. Mannen stannar upp. Istället börjar mycelhärvan i hans hals att röra på sig. Likt krampande tunna maskar. Innan Spöket hinner måtta sitt slag sprutar trådarna svampsporer över honom. Sporerna blåser över Spökets hjälm eller fastnar på skyddsdräktens glasvisir.

Spökets vrålar tillbaka och mottar ett kraftigt hugg mot mannen. Yxan far genom mannens hjärna. Det borde få honom att sluta spotta sporer, tänker Spöket sturskt. Men krossaren har fel. Istället för att falla död ned fortsätter missfostret att kränga med sin vanställda kropp framåt mot Spöket. Spökets vänner hinner inte komma till krossarens undsättning innan mannen med oväntad kvickhet kramar tag om Spökets hjälp och sliter av den. Spöket som slappnade av efter att han trott sig dödat mannen hinner inte skydda sig mot svampsporerna som väller över hans nu oskyddade ansikte.

Spöket reagerar instinktivt när mycelhärvan försöker kyssa honom. När svampsporerna dras ned i hans hals, lungor och buk, drabbas Spöket av sin beryktade ilska. Det knorrar och mullrar genom hela krossarens kropp. Hans mutantkrafter samlas ånyo och bildar en eldkvast som stormar ut ur Spökets sporfyllda käft. Elden sliter tag i den infekterade mannen och svamphärvan i hans strupe. Med ett skrik fyllt av ångest faller mannen brinnande till marken.

Spöket hostar, kräks och stapplar några steg bakåt medan missfostret går en ojämn kamp mot lågornas raseri. Övriga i sällskapet släpar ut Spöket ur köket medan elden drar den infekterade mannen till marken för att krama honom och strupsvampen till döds.

Minuterna senare ligger missfostret och pyr. Mycelet är förkolnad. Stilla. Ändå vågar ingen gå nära. De stänger dörren till köket. Mattis tittar med sorg i blicken på Spöket, som nu har satt sig mot en av korridorens väggar. Hostande och med händerna mot halsen, som om någon höll på att strypa honom invärtes. “Kan vi rädda honom?”, frågar Odil med hulkande röst. Multi blippar och blinkar till svar: “Jag har en idé. Jag vet inte om det funkar, och det kan ta död på honom. Men han skulle kunna spruta eld in i sin egen kropp för att döda svampen”. Odil översätter och tittar vädjande mot Spöket. “Jag är redo med denna efter du eldat", säger Karinn och plockar fram deras näst sista dos REGEN.

Spöket försöker svara, men lyckas bara kraxa fram några ohörbara ord. Han nickar, håller upp handen, gör tummen upp och tar ett mycket djupt andetag. Detta har han aldrig tidigare gjort. Och varför skulle han det? Aldrig haft något strupsvamp i sig tidigare. Undrar om han han ens kan spruta åt fel håll? Han blundar och låter sina sista mutationskrafter skicka en eldkvast för att slicka hans inre, i hopp om att bränna bort infektionen. Parasiterna. Smärtan är den värsta någonsin, men hellre dör han av sin egen eld än att förvandlas till ett svampigt missfoster.
 
Memmo
Posts: 330
Joined: Sun 23 Feb 2014, 20:35

Re: Ölandsbron (spoilers)

Sun 22 Nov 2015, 07:55

LEDNINGSPLATS BERTIL DEL 3

När Spöket vaknar upp känner han sig starkare än någonsin. Först infekterad av strupsvamp, sedan bruk av invärtes eldkvast mot sig själv. Sedan allt grått. Svart. Rött. Vitt. Stick i armen. Fler färger. REGEN! Han ställer sig upp. Ruskar på sin resliga kropp. Sätter på sin skyddshjälm. Drar in luft. Andas ut. Nu är han stark. Runt om honom står hans vänner och tittar på honom förundrat. Spöket ler och säger med eftertryck: “Vad väntar vi på! Låt oss hitta en väg ut ur denna helveteshåla!”

Först konstaterar mutanterna att REGEN inte bara har helat Spöket, utan att den även har avlägsnat all hans röta och raderat alla hans permanenta trauman. Därpå smyger de vidare mot nästa dörr i korridoren. De stiger in i ett något större rum. Hela den högra väggen upptas av en hög bokhylla i metall. Fylld med konstiga böcker i plast. På den bortre dörren finns en barrikaderad ståldörr. Någon har skrivit med bred röd text på dörren: “Öppna inte! Strupvampsmitta!". En liten skylt förklarar även att dörren leder upp mot Guldfågeln arena.

“Så hela Guldfågel-arkens population är smittat av sådan där svamp…”, funderar Mattis. “Inte undra på att mutanter flytt därifrån för att istället söka sin lycka ute i zonen. Jag föreslår att vi struntar i att besöka Guldfågeln arena!”. De andra håller med och börjar istället att undersöka rummet de befinner sig i.

Multi förklarar att plastböckerna egentligen är något fornfolket kallade för videoband. De kan spelas upp i något som kallas för videobandspelare. “Ungefär som denna manick!”, påpekar Karinn och försöker hitta en plats i kameran att stoppa ett av banden. Men hon finner inte det hon letar efter och kan bittert konstatera att bandet och kameran inte är kompatibla med varandra.

Samtliga videoband ligger i små plastfodral, är noggrant sorterade i kronologiskt ordning och har en etikett med någonting skrivet på. Det är sammanlagt 81 stycken band. I följande ordning är banden etiketterade: Band 1-10: Mutanernas första år i Arken. Band 11-29: Sociala experiment. År 2-12. Band 30-42: Sociala experiment. År 13-16. Band 43-48: Sociala experiment. År 17-18. Band 49-50: Applicering av smittor, parasiter och svampar. Band 51-63: Studier kring mutanternas reaktioner. Band 64-73: Om strupsvampens övertagande. Band 74-78: Obduktioner och vivisektioner. Band 79-81: Roliga fenomen, upptäckter och bloopers.

Mutanterna ryser efter att ha läst på samtliga kassetter. De kan bara fantisera om vilka hemskheter som finns inspelade på dem. Vem har gjort allt detta? Denna arks Den gamle? Andra forskare? Varför testa strupsvamp på mutanter? Vad är detta för sjuk plats? Vilken sjuk hjärna ligger bakom detta?

Galt går och letar i skrivbordslådan och hittar där en rulle silvertejp, några tomma anteckningsblock och några kulspetspennor. Han hittar även ett ID-kort som pryds av en bild på en ung man i forskarkläder. Under bilden står det Doktor Barnabus. Chefgenetiker. Projekt Eden. “Kanske är det han som ligger bakom experimenten?”, säger Galt och håller upp ID-brickan så de andra kan se den. En chefsgenetiker i projekt Eden. Precis som Den gamle”.

“Säga vad man vill om vår Den gamle, men vi hade ändå ganska tur”, flinar Karinn och börjar packa videobanden i sin väska. Hur otäcka de än kommer vara att titta på, så vill hon ändå kunna studera dem. Måste finnas mängder med info om Eden och mutanternas ursprung på banden. Måste bara hitta en sådan där videobandspelare. Men finns de i var och varannan fornvilla borde de lätt kunna hitta en i zonen. Sedan är det nog bara att koppla på ett batteri och hitta en terminal, TV eller bildskärm, som kan visa det som spelas upp.

Efter att ha länsat videoteket och skrivbordet på precis allt beger sig mutanterna tillbaka ut ur baracken för att leta sig vidare längs bergsgången som passerade byggnaden. Efter att de på sin högra sida gått förbi en rötsjuk toalett, breder vägen ut sig och det blir högre till tak. De kommer fram till en bergvägg med en större skyddsdörr i metall. De kan ana svaga krasande ljud från andra sidan dörren.

Nervöst börjar mutanterna att överlägga om det är en god idé att öppna dörren. Men de måste hitta en flyktväg. Kanske finns den bakom dörren? De gör upp en säkerhetsplan. Ifall det skulle finnas fler infekterade missfoster bakom dörren. De beslutar att de snabbt ska smälla igen dörren, spjärna fast ratten, som öppnar dörren, med en metallstång. Stången kan de ta från bokhyllan där de hittade videobanden. Slutligen bestämmer de att de även ska vira massa silvertejp kring ratten och stången, så eventuella svampmonster inte kan följa efter dem. Hoppas de.

De öppnar dörren. Det svagt krasande ljudet övergår till vad som verkar vara ett frenetiskt tuggande och glafsande. Galt skjuter strålkastarens ljus in i mörkret framför dem. Ett stort rum. Väldigt stort. Det luktar starkt av svamp, urin och avföring. Galt anar några hastiga rörelser i strålkastarens sken. Hundar skäller. Hungriga. Fotsteg. Snabba. Många. Mutanter och hundar. Rakt mot dem. Spöket smäller igen dörren precis när en salva sporer kommer flygande mot honom. “Jag har fått nog av de där svampsporerna!”, morrar han och kör in stålstaget genom dörrens ratt. Snabbt är Karinn och Odil framme med silvertejpen och börjar surra varv efter varv, tills hela rullen är slut.

Då hör de plågsamma skrik, stön, skall, gläfs och ylanden från andra sidan den silvertejpade dörren. Händer bankar ursinnigt mot dörren. Klor som river. Stålstören bågnar. “Helvete!”, gastar Karinn. "De är hur många som helst. Jag vet inte om vår barrikadering kommer hålla!". Samtliga mutanter lägger sin gemensamma vikt mot dörren för att hålla den tillbaka. “Vi måste göra något! Vi kan inte låta dem komma in hit! Då gör de oss till missfoster allihopa!”, fortsätter Karinn.

“Ja har en idé”, föreslår Galt, som trots situationen har lyckats behålla sitt välkända lugn. “Ventilationstrumman! Med lite tur kan den leda in till strupsvampsoffren. Jag kan klättra upp och se hur det ser ut. Jag är liten nog. Och de tål ju inte eld. Jag har en hel dunk bensin i min packning. Vi kan göra brandbomber!" “Bra idé!”, instämmer Mattis. “Jag, Spöket och Majzan står här och håller emot dörren och för ett jävla oväsen så de inte hör Galt! Odil och Karinn! Ni börjar tillverka brandbomber! Och Galt! Klättra upp i ventilationssystemet. Nu! Se om du hittar en alternativ väg in till de här jävlarna. Jävla starka de är! Kan… Inte… Hålla… Mot… Mycket… Längre! Skynda er!”

Odil och Karinn får bensindunken och strålkastaren av Galt. Brandbomber har de blivit proffs på att tillverka. De har inga tomma flaskor i sin utrustning, men i köket hittar de långsmala glas, som de kan använda. På glasen har någon målat djurmutanter i form av möss, samt skrivit saker som GLAD MUS och MUS-ERANDE MUS. Egendomligt.

Men glasen funkar till att använda som brandbomber om man stoppar lite extra tyg för att fylla hålet i toppen. Karinn och Odil har också lärt sig att det smäller mer med en mindre mängd bensin och att det är ångorna som bensinen alstrar som gör att det smäller. Och på så vis räcker dunken även till fler brandbomber. De får ihop hela tolv stycken bomber. Nu har de att kasta på sjuklingarna!

Under tiden har Galt sprungit bort mot ventilationsrummet. Han har tänt ett stearinljus för att skapa lite ledljus. Förhoppningsvis kommer svampstrykarna inte lägga märke till hans svaga ljus. Han bänder bort gallret in till trumman och klättrar in. Han hostar till av allt damm och börjar kräla. Trummorna delar sig snart åt tre håll. En trumma tycks leda mot övriga baracken. En annan verkar leda mot det stora rummet med svampoffren. Den tredje ser ut att leda snett uppåt. Rakt genom urberget. Kanske kan den trumman vara en väg ut. Det får han fundera på senare. Nu måste parasitsvamparna stoppas.

Han hasar sig genom dammet så tyst han kan. Han hör att Mattis, Spöket och Majzan har börjat skräna snuskiga limerickar från Arken. Ackompanjerat till svampoffrens ångestfyllda skrik och skall. En minst sagt suspekt kombination. Ingen vacker melodi. Men vackert för Galt. Ingen lär höra honom nu. Galt kan ana ett litet vitt ventilationsgaller framför sig, samtidigt som han hör Spöket vrål-sjunga: “Det bodde en kvinna i Arken. Vars sköte kallades för sumpmarken. I den hon kunde lura. Varenda liten fura. Så den blev sjuk om barken!”

Galt kommer fram till stålgallret. Han håller upp sitt stearinljus och sneglar försiktigt genom maskorna. Han kan se dem. Han befinner sig några meter snett ovanför dem. Perfekt. Här ifrån kan han kasta brandbomber på dem utan att själv hamna i fara. Hoppas han. Sju mutanter, en människa och tre hundar där nere. Alla kraftigt smittade. Mycel överallt. Människan liknar doktor Barnabas på ID-kortet. Förutom att han ser mycket äldre ut nu och har svamptrassel över hela ansiktet och halsen.

Snabbt skyndar sig Galt tillbaka för att slippa bli uppdagad. Han berättar för de andra om sin upptäckt. Han får brandbomberna och och klättrar sedan åter upp i ventilationstrumman och bort mot de svampsmittade. Nu gäller det att sikta noga. Vem vet hur de smittade kommer att reagera när det plötsligt regnar brandbomber över dem.


HANDOUTS:

https://d2mpxrrcad19ou.cloudfront.net/i ... screen.jpg
 
Memmo
Posts: 330
Joined: Sun 23 Feb 2014, 20:35

Re: Ölandsbron (spoilers)

Fri 01 Jan 2016, 22:38

LEDNINGSPLATS BERTIL DEL 4

Galt plockar fram sin skrotkniv och börjar varsamt att skruva loss skruvarna som håller gallret på plats. När han är klar lyfter han försiktigt bort gallret. Missfostren tycks inte ha upptäckt honom. De verkar ha fullt sjå med att försöka forcera dörren. Regeln ser ut att hålla stånd, trots allt. Gott.

Lugnt plockar han fram brandbomberna. En efter en. Han studerar ett glas. På dess yta är en dissekerad mus målad. Kroppsdelarna liknar grönsaker och lökar. Makabert. Nåväl. Passar bra att glaset snart ska brinna. Galt för sitt brinnande stearinljus mot tygtrasorna i toppen av glasen. Små lågor tänds i trasorna. Sedan lägger han tungan rätt i mun och siktar noga. Nu ska de bada i eld.

Han kastar första brandbomben. Ett perfekt kast. Glaset flyger i en mjuk båge och träffar en av de svampinfekterade. Kras! Foff! Snabbt vräker han sedan resten av bomberna mot sjuklingarna, och slänger sig sedan tillbaka in i ventiltrumman för att slippa bli träffad av en moteld i form av sporer. Han hör hur det smäller till när bomberna prickar doktor Barnabas och de andra. Skriken därefter är lika öronbedövande som hjärtskärande.

I brinnande och sjuklig smärta vänder samtliga svampoffer sina ansikten upp mot Galt. I ett unisont vrål sprutar de sin svampsporer mot zonstrykaren. Sporerna tar eld och far som ilskna och smattrande eldloppor mot ventilationstrummans öppning. Men Galt är inte längre där. Han sitter tryggt en bra bit in i trumman och lyssnar på ångesten hos värdkropparna, när de snabbt brinner till döds och äntligen blir fria från strupsvamparnas väsen.

Efter bara några minuter är det tyst. Och Galt vågar äntligen fram igen för att kika om han lyckats ta kål på alla smittade. Det har han. På golvet i det stora rummet ligger de döda och förkolnade kropparna efter mutanter, hundar och doktor Barnabus. Även Galts vänner har tystnat. De står och väntar på honom när han kommer tillbaka.

Galt berättar om sitt dåd. Hur han lyckats elda upp alla i rummet. De lossar silvertejpen och tar bort staget från dörren och öppnar. Där inne luktar det bränt kött. Lukten av död är för mutanterna nu så välbekant att de inte längre bekymras av den. Rummet är uppdelat i fyra breda kriidoren. I vardera korridor av rummet finns diverse svampodlingar. Kanske finns det även ätbar svamp här inne? Mutanterna vågar inte stanna kvar för att se efter. De har fått nog av svamp nu och vill bara ta sig från bunkern. Skräcken för att bli smittad har växt sig för stor hos följet.

I rummet finns även en dörr som tar dem vidare. Dörren är tjock och har en gummilist som löper runt sig. När de öppnar dörren hörs ett sugande ljud från listen. Rummet bakom dörren är stort och kvadratiskt. Dess sidor är täckta med numrerade fack. Ett kylaggregat hänger tyst på en vägg.

På golvet finns flertalet britsar med bleka lik placerade. Orörliga svamphärvor täcker de arma kropparna. De tycks ha utsatts för fler sjuka experiment än just från bara svampen. Sjukrötan ligger som ett tjockt lager i luften. Här kan mutanterna inte stanna. De stänger dörren och börjar fundera på en alternativ väg ut ur bunkern.

“Ventilationssystemet!”, kläcker Galt. “Det ledde åt fler håll. En trumma ledde rakt upp genom urberget. Kanske är det en väg ut!”. “Ja, om vi lyckas knöla in Spöket i trumman”, menar Mattis spydigt. “Kanske om vi smörjer in honom i olja!”, infliker Karinn. Nästan lika spydigt. “Ingen dum idé. Det kan gå. Spöket har gått ned några kilon efter sina strapatser i zonen”, påpekar Odil. Inte alls spydigt. “Vi måste chansa! De byggde säkert ventilationen för att få in ren luft utifrån!”.

Mutanterna och Multi går tillsammans till ventilationsrummet. De smörjer alla in sina dräkter med Karinns medtagna motorolja, för att minska risken att fastna i någon trumma. Vem vet. Kanske kommer ventilationsgången att smalna efter ett tag. Därpå börjar de att krypa upp genom den dammiga trumman, som de hoppas på ska leda dem till frihet.

Det kryper sakta genom ventilationssystemet. Multi går först och leder vägen upp, rakt genom urberget. Tätt bakom följer Galt. Övriga kämpar för fullt med att trycka Spöket genom trumman. Men de tar sig framåt. Sakta men säkert. Efter ett tag leder trumman dem till ett smalt ventilationsschakt. De klättrar förbi några avslagna fläktar innan de äntligen når ett galler högst upp i schaktets tak.

Multi trollar fram en liten mejsel ur en arm och skruvar loss gallret. De kan nu ana doften av frihet på andra sidan. De plockar loss gallret och klättrar vidare upp bland massa bråte. De måste kämpa sig genom rasmassorna och lyckas att efter någon timme gräva sig upp till friheten och kan äntligen se himlens tak öppna sig över sig. Odil trodde aldrig hon skulle bli så glad över att mötas av zonens giftgröna och smutsbruna himlavalv.

När de samlats på ytan finner de att det redan har blivit kväll. En kall, stinkande höstbris sveper genom dem. Zonbestarnas tjut hörs i skymningens antågande. Mutanterna befinner sig på sidan av en liten kulle. De är omgivna av ruiner i betong, trä och tegel. På håll kan de skåda ljusen från både Guldfågeln arena och flygplatsen. De är någonstans mittemellan. Innan någon hinner säga något hörs en väldig smäll från sydost. Bomben! Karinn skrattar rått: “Min bomb! Hoppas motorfolket utlöste den!”
 
Memmo
Posts: 330
Joined: Sun 23 Feb 2014, 20:35

Re: Ölandsbron (spoilers)

Sat 16 Jan 2016, 06:57

EXPEDITION EDEN

Mutanterna vandrar genom en spricka i zonenes ruinlandskap, i riktning mot bron där de dagen innan apterade en sprängladdning. Trots att det snart är natt kan de på håll se dammolnet, vilket håller på att lägga sig. “Måste ha varit en jävla smäll!”, påpekar Karinn och tar ivrigt täten. Galt spanar åt alla håll, för att se om det kan vara något bakhåll i faggorna.

Bron är totalsprängd. Betongblock och pelare ligger som en hög med bråte på marken. Mutanterna börjar genast att leta efter kroppar och annat intressant. De hoppas på att finna motorfolk, men till sin besvikelse hittar de bara massakrerade rester efter två stackars vandrare, som måste råkat detonera laddningen. Besvikna beger sig mutanterna hem till Arken. Hur ska de överleva kriget mot motorfolket nu?

På natten når de reningsverket för att få reda på mer elände. Ann-Ika berättar att motorfolket har tagit Kalmar slott i besittning, samt lyckats lägga beslag på en vattenrenare. De måste ha sett när Karinn applicerat bomben under bron och valt en annan väg mot slottet. Mängder med hjulspår och motordamm går att finna en bit söder om bron.

På natten håller reningsverkets folk ett extrainsatt krismöte, där man beslutar att trots allt sitta lugnt i båten och hoppas på att motorfolket nöjer sig med Kalmar slott och vattenrenaren. Om motorfolket även ska inta reningsverket, kommer det att krävas en stor ansträngning av dem. Och en strid de hoppeligen inte vill ta igen.

Så om Ilona låter reningsverket vara kan reningsfolket kanske bygga upp sitt samhälle på nytt och med tiden få det att fungera. Tiden kommer vara reningsfolkets vän. Det är en brokig blandning av mutanter och människor, vilka kommer kunna föröka sig från generation till generation och få livsdugliga och potenta avkommor. Det har redan börjat kopuleras i kulvertarnas korridorer mellan mutanter och människor och hoppet är att det snart ska födas massa barn.

Men även om motorfolket bara består av mutanter, kanske det inte bara blir att härda ut några decennier innan motorfolket dött ut. Motorfolket lär inte dra sig för att våldta människor och kan på så sätt föra sina gener vidare. Om de alls bryr sig om en sådan sak. Men det blir en senare fråga. Och ingen vet hur Ilonas planer på zonherravälde ser ut. De är dock säkra på att de inte sett henne för sista gången. Motorfolket äger ju nu större delen av Kalmar. Och det kommer att bli ännu farligare att röra sig i zonen med motorkrigare bakom varje knut. Motorfolket äger nu mera även skeppsgastarnas gamla armada med motorbåtar och segelfartyg, vilka de kommer kunna ta sig till Öland med om de vill utöka sina domäner.

Mutanterna får även veta att det under deras frånvaro anslöt folk till reningsverkets bosättning. Det var slavar som flytt från sjukhusarken. De sökte boende och Ann-Ika förklarar att de släpptes in efter viss tvekan. Slavarna hade gjort slutgiltig revolution mot kvinnorna i sin ark. Vilket inte gick helt smärtfritt. Nästan alla män i sjukhusets ark dog under revolten. De som kom till reningsverket var åtta stycken dåligt beväpnade och skadade män. Risk finns även att kvinnorna kommer efter dem, men det ska vi kunna försvara oss mot, hävdar Ann-Ika.

På krismötet infinner sig även Astrina. Hon berättar att Den gamla vaknade till i några minuter medan expeditionen var borta. "Han hade väldigt intressanta saker att säga. Han var yr och svamlade om att vi måste åka till Eden. Det finns något där som heter REGEN 3. Han sa att det innehåller cellgifter, vad det nu kan vara. Det kan bota hans cancer och vi ska försöka ta med så mycket som möjligt, sa han. Sedan mumlade han om att tiden var inne, och att vi har förtjänat att få alla svar, innan han åter sjönk ned i sin dvala...", förklarar Astrina.

In på nattens småtimmar beslutas det att en expedition snarast ska skickas mot Eden för att finna REGEN 3, samt för att ta reda på det slutliga kring mutanterna ursprung. Mutanterna känner sig säkra på var Eden ligger och ser det som ett naturligt mål att färdas mot. Kanske kan de även finna medel i kriget mot motorfolket där.

Mitt i på södra Ölands ödemark borde alltså ledningsplats Cesar ligga. Expeditionen ska ta Luxis motorbåt, om den ännu finns kvar. Och de som åker blir Mattis, Galt, Spöket, Odil, Karinn, Majzan och Multi. Övriga, bland annat Rävhjärta och Ann-Ika, stannar kvar och försöker få ordning på reningsverkets ark och för att mobilisera försvar mot alla fraktioner som inom en snar framtid kan tänkas anfalla.
 
Memmo
Posts: 330
Joined: Sun 23 Feb 2014, 20:35

Re: Ölandsbron (spoilers)

Sun 17 Jan 2016, 06:00

ÖVER DUNKELDIKETS DUNKLA VATTEN

Morgonzon har gift i mun. Efter alldeles för lite sömn beger expeditionen sig iväg för att finna Eden. Luxis racerbåt finns kvar vid kusten där mutanterna gömde den. De startar båten och bränner bort mot Öland, med Karinn bakom ratten.

Efter att ha passerat rötfyllda skär når de äntligen öppet hav någon kilometer söder om Ölandsbron. Söder över kan de ana en roterande ljuskägla genom den tjocka dimman. Kanske en annan båt? Det är svårt att navigera genom de allt mer påstridiga vågorna. Galt konstaterar att det tycks blåsa upp till storm. Helvete! De har inte ens tur med vädret.

Minuten senare har stormen snärjt båten. Vågorna leker med flytetyget i en vådlig vals. I över två timmar kämpar Karinn för att inte kapsejsa och med att hålla kursen stadig. Hon greppar rodret så knogarna vitnar. När hon tror sig ha rett ut stormen hörs plötsligt en smäll. De måste ha slagit i något. En klippa? Ett skär? Ett grund? Det går inte att se i dimman.

Stormen mojnar och de når ånyo lugnare vatten. Karinn känner att det luktar bensin och slår en blick ned mot tanken. Fan, de läcker! Den skimrande vätskan rinner föraktfullt ut över det det svarta vattnet bakom dem. Karinn ropar att läckan genast måste lagas. Men det är försent. Motorn hackar till och dör.

De börjar driva vind för våg. Desperat utforskar de båten i hopp om att hitta något att paddla med. Under en liten lucka i båtens akterdel hittar Spöket en gammal rostig snöskyffel. Troligen har Luxi tidigare använt den som paddel. Varför skulle hon annars ha den i båten? Den får duga.

Det är svårt att se genom den vita zonsmoggen, men de borde vara när Öland nu. De kan känna lukten av tång och sjöfåglarnas träck. Med mäktiga tag paddlar Spöket genom den spöklika töcknet. Där! De kan de ana en kobbe. Bara ett tiotal meter framöver. Krossaren paddlar mot kobben. Den lynniga zonstormen sveper åter in och vågorna kring dem piskas upp. Nu är det bråttom att nå land. Båten fixar inte mycket mer och runt om dem framträder allt fler skarpa klippor, vilka tycks vassa nog att skära upp båtens skrov likt konservöppnare genom en guldburk.

Bland vågorna flyter en blodig muterad kropp, genomborrad av fyra grova pilar. Liket flyter på mage och bär trasiga kläder. Skränande zonmåsar anländer till kroppen för att kalasa på dess krås. Panik infinner sig i båten. Då framträder ytterligare en skepnad genom dimman. Delvis försjunken i vattnet och delvis uppdragen på kobben ligger en enorm metallisk tub. Kanske lång som tio långtradare. Kanske längre. Svårt att se i dimman.

Spöket kämpar på och lyckas slutligen föra båten upp på på en berghäll mellan två rakbladsvassa klippor. Helt utmattade stapplar mutanterna iland på kobben och stirrar storögd på den väldiga tuben. De hör en smäll bakom sig. De vänder sig om och ser hur deras båt krossas mot klipporna för att sedan slukas av det rötfyllda, giriga vattnet. “Synd på en sådan fin båt”, suckar Karinn uppgivet och sjunker medtagen till marken. Men alla lever. Än så länge.

Karinn hinner inte ängsla sig särskilt länge angående Luxis båt innan de råkar ut för nya bekymmer. Runt och ovanpå den gigantiska tuben stiger mängder med varelser fram genom dimman. De bär bågar, spjut och treuddar, vilka hotfullt riktas mot de strandsatta mutanterna. En röst med yxig dialekt väser ilsket: “Ssssssläpp era vapen om ni vill leva!”.

Zonsmoggen lättar något och gestalternas former kristalliseras ur dimman. Det är humanoida ödlor. Minst tjugo stycken, som har omringat mutanterna. Odil ska precis lägga ned sitt vapen då hon hör Ohms välbekanta stämma: “Odil! Galt!. Ssssssså kul att ssssse er. Dante! De är vänner till Ohm. De ssssom rädda Ohm från de rakade sssskallarna. Sssssläpp in dem!”
 
User avatar
Tomas
Site Admin
Posts: 4156
Joined: Fri 08 Apr 2011, 11:31

Re: Ölandsbron (spoilers)

Sun 17 Jan 2016, 15:05

Memmo wrote:
Morgonzon har gift i mun.


Love it! :D
Fria Ligan
 
Memmo
Posts: 330
Joined: Sun 23 Feb 2014, 20:35

Re: Ölandsbron (spoilers)

Mon 01 Feb 2016, 17:59

I REPTILFOLKETS SPÅR

En kanonskott hörs plötsligt från havet. “Pirater!”, tjoar någon av ödlorna. “In i tuben!”. Sekunden senare ljuder en metallisk smäll när skottet slår in i det gigantiska tubrörets yttre plåt. “In i tuben! Ta med främlingarna!”, hörs från en storväxt ödla som manar på de andra betydligt kortare ödlorna. Några ödlor hugger tag i mutanterna. Bland annat Ohm. Hon nickar igenkännande mot Odil och Galt.

När nästföljande kanonstöt ljuder har samtliga ödlor, mutanter och även Multi flytt in i tuben genom en lucka i dess tak. Det smäller åter till i plåten, men det glänsande vidundret tycks inte bekymra sig. “Här inne är vi sssssäkra”, förkunnar Ohm för de uppskrämda besökarna. Mer hinner hon inte säga innan den resliga ödlan stiger fram mot mutanterna mellan några lejdare.

Han visar tydligt sin rang med ett dovt morrande som får de andra ödlorna att kuta med nacke och rygg. Sedan sniffar han ingående och intimt på gästerna och säger: “Mitt namn är Dante. Ödleklanenssss hane. Ohm har berättat om era bedrifter. Välkomna, fjällössssa. Vad gör ni här? Vi är inte vana att få gässsster!”

Mattis förklarar hur de hamnade på kobben. Dante tycks godta förklaringen. Han nickar kort mot Mattis och säger: ”Ni är välkomna att bo här om ni hjälper ossssss i kriget mot piraterna. Ohm kan visssa er runt och berätta om piraterna. Jag har mycket att ssstå i. På återssseende!”. Dante vänder sig om och vandrar bort genom tubens interiör.

När Dante försvunnit smyger en hotfull ödla fram ur skuggorna. Hon gestikulerar med en motorsåg framför mutanternas ögon och fräser åt dem: “Tro inte att alla litar på er bara för att Dante gör det! Jag har ögonen på er. Förssssöker ni något, sssstrimlar jag er med ssssågen. Ssssom ni vore fisssskrensss”. Innan mutanterna hunnit svara har hon kilat efter Dante längs tubens trånga korridor.

När ödlan med motorsåg är utom synhåll viskar Ohm till mutanterna: “Bry er inte om henne. Det är Ssssseptina, hon vässsssser mer än vad hon biter. Sssssnackar om att gör anssspråk på hansssskapet och sssstöddar sig mot oss med lägre rang.”

Ohm börjar visa gästerna runt, medan kanonaden utanför avtar. “De kommer tillbaka. Piraterna”, förkunnar hon och fortsätter med att berätta om allt som hänt på Öland sedan de senast träffades, under tiden hon leder dem runt bland tubens alla skrymslen och hörn. Hon berättar om ödlornas kultur och om den sjunkna staden Mörbylånga som ödlorna brukar besöka i jakt på fornfynd. Hon berättar även om Stora Alvarets asköken, om Hydran, och om människorna med strålvapen som slåss mot de samordnade bestarna.

Ohm förklarar att ödlorna hållit sig undan kriget, men att de snart lär bli inblandade om stridigheterna inte stoppas. Det ryktas även om att piraterna ska ha någon koppling till kriget mellan bestarna och människorna, men Ohm kan inte framlägga fler detaljer kring det. Hon menar att Öland är en enda röra med bestar, fornfolk, pirater, sjukstrykare, sektmedlemmar och annat löst folk. Och att ödlorna söker lugn och avskildhet från all kalabalik och allt rabalder.

När rundvandringen är klar befinner sig sällskapet i torpedrummet. Ohm har visat upp de rostiga gamla pjäserna, vilka Karinn, Odil och Multi finner djupt intresse i. Galt söker genom rummet och finner via avfyrningsramperna de två torpedtuberna, varav en står öppen upp mot torra land. Ohm förklarar att ödlorna sällan vistas i rummet och att nog inte ens Dante känner till den öppna torpedtuben och att hanen bör underrättas om mutanterna upptäckt.

Medan Ohm går iväg för att hämta Dante, börjar en snillrik plan att konstrueras i Karinns sluga hjärna. Tänk om man kunde använda torpederna mot piraterna på något vis? Kanske bära ned en torped till havet? Lägga den i vattnet? Koppla styrtråden från torpedtuben till torpeden? Något sånt? Då kanske man kan avfyra den mot piraternas båt? Hur styr man en torped? De både skrotskallarna och den lilla spindelroboten börjar frenetiskt med att försöka finna en lösning. Det måste gå. Tänk hur chockade de kommer bli när vi sänker deras skepp med en fornisk pjäs. Dante kommer vara tacksam.
 
Memmo
Posts: 330
Joined: Sun 23 Feb 2014, 20:35

Re: Ölandsbron (spoilers)

Sat 13 Feb 2016, 08:03

SÄNKA SKEPP

Ohm kommer tillbaka med Dante i släptåg. Karinn visar ödlornas hane hur hon tänker använda torpeden mot piraterna, nästa gång de dyker upp för att kanonera ödlorna från sitt fartyg. “Se här…”, berättar hon, klappar på en av torpederna och håller upp styrtråden. “Om man kopplar den här långa tråden till en av de här pjäserna och bär ned pjäsen i vattnet via ert hål i tuben ned mot havet i maskinrummet, så kan man styra pjäsen genom vattnet från detta rum. Det kan vara lite vanskligt att sikta, men lägg bara pjäsen i rak linje mot piraternas skepp, så borde vi träffa! Jag tror den är målsökande”.

Karinn går därpå in på vidare tekniska detaljer, vilka tycks gå över huvudet på Dante. Ödlan visar sig dock vara positivt inställd till Karinns idé och planen sätts i verket. Raska ödlor bär ned en torped i vattnet via hålet i maskinrummets skrov. Styrtråden dras till torpedernas avfyringsramp. Några ödlor sätts för att hålla span på när piraternas skepp dyker upp nästa gång. När de ser skeppet ska de underrätta Karinn, som i sin tur kommer att avfyra torpeden mot skrotpiraternas båt.

Om torpeden träffar och skeppet börjar sjunka ska samtliga stridbara ödlor kasta sig i vattnet och simma ut för att göra slut på de stackars piraterna när de väl befinner sig i vattnet. En blodtörstig plan, och Dante gör det tydligt att han inte kommer att skona någon pirat. Karinn hoppas hon valt rätt sida och sätter sig vid avfyringsrampen och väntar.

Det dröjer hela natten och halva dagen innan larmrop äntligen hörs. Ohm rusar in i torpedrummet, där mutanterna under sin väntan har slumrat till. “Piraterna är i sssskottlinje!”, tjoar Ohm och viftar med armarna. Karinn är snabbt på fötter. “Då så! Då fyrar jag av!”, säger hon sömndrucket och trycker på knappen i styrtrådens ände. Det dröjer ett tiotal sekunder innan torpedens propeller, med ett dovt mullrande, drar igång. Ungefär samtidigt som ett skott hörs från piraternas skrotkanon glider torpeden ut under vattnets mörka yta i sökandet efter ett mål att spränga.

Den skrymmande pjäsen tar hastigt fart när dess passiva målsökare styr den mot bullret från piraternas fartyg. Smällen är öronbedövande när torpeden träffar skeppets köl. I en explosion under vattnet spräcks fartyget i två delar. Mutanterna kan höra piraterna skrika i chock när de plötsligt hamnar i det rötfyllda vattnet. Mattis spanar genom tuben och kan se hur beväpnade ödlor och åter beväpnade ödlor rusar för att slänga sig i havet och göra slut på piraterna som hamnat i plurret.

Striden är över nästan löjligt fort. De knappt simkunniga och uppskärrade skrotpiraterna har inte en chans mot de mordlystna ödlorna. Havet färgas rött när spjut och treuddar tränger genom vilt fäktande panikslagna kroppar. Längre ut till havs känner en gäddbest lukten av massakern. Den drygt 20 meter långa rovfisken reser sig girigt ur djupet och simmar in bland vågorna för att kalasa på vad som finns där.

Ödlorna ser gäddbesten komma och hinner inte länsa piraternas skepp på dyrsaker. Istället simmar de i land för att fira segern. Skrotpiraternas kroppar lämnas åt gäddbestens glupska öde och det stolta skeppet Kaparen sjunker tyst mot sin grav på havets botten.

Mutanterna hyllas som hjältar. Dante deklarerar att det på kvällen ska hållas en fest för främlingarna. Under tiden, när ingen ser, smyger Septina ensam bort mot sin hytt. Fylld av förakt och avund mot både Dante och främlingarna påbörjar hon sin smärtsamma metamorfos till hane. I kväll under festen tänker hon utmana Dante. Klanen ska få en ny hane.
 
Memmo
Posts: 330
Joined: Sun 23 Feb 2014, 20:35

Re: Ölandsbron (spoilers)

Thu 18 Feb 2016, 22:37

SEGERFESTEN

På kvällen i gunrummet håller ödlorna och mutanterna fest för att fira segern över skrotpiraterna. Stämningen är på topp och gunrummet fullsmockat. Förslutna oljefat öppnas. Faten är till bredden fyllda med konserverad jäst fisk i saltat spad. Dante förklarar för gästerna att det är extra fin fisk, som bara äts vid festliga tillfällen eller absoluta nöd. Odil tycker att fisken luktar ungefär som en blandning av ruttnande inälvor, svavel och sura underkläder. Hon säger dock inget och smakar artigt på fisken.

Till fisken bjuds mutanterna på alger av olika slag. Som dricka dukar ödlornas fram sin specialitet - ödledank. Drycken är simmig, tjock och ljusgrå. Den smakar ännu starkare än den ruttna fisken och bränner likt batterisyra i mutanternas kroppar. Glada i hågen och lätt på strängen slår sig mutanterna ned intill Dantes tron. Mattis sjunger en nykomponerad och smäktande balad om hur ödlorna och mutanterna tillsammans betvingade de usla piraterna ned mot havets botten.

Men Dante ser disträ ut. Septina brukar alltid finnas vid hans sida intill tronen. Hon kan väl inte ha dött under striden med piraterna? Det skvallras på andra ställen i festrummet. Mycket riktigt. Septina saknas. Dante ber sina gäster att ta reda på var hon är. Han föreslår att de kan börja med att kolla i hennes hytt. “Hon bor i den ssssstörsssta av officiersssshytterna. Jag kan sssjälv inte lämna fessssten jussst nu. Sssskulle ssse fel ut. Sssssmyg ni och ssse vad hon gör”

Galt lämnar ensam festen genom att ursäkta sig med att han måste ut för att urinera. Han är ändå inte så förtjust i fester, så han finner det skönt att utebli en stund. Tyst letar han sig genom korridoren mot officershytterna. Bakom dörren från en av hytterna hör han ett krälande och ringlande ljud. Han smyger upp mot hyttens lilla runda fönster och tittar in. Där inne får han syn på ett egendomligt skådespel. Septina håller på att omvandla sig till hane. Försatt i trans ligger hon på golvet och vrider sig i plågor och spasmer. Hennes muskelmassa expanderar successivt inför Galts häpna ögon. Hela hennes kropp verkar växa och bli längre. Hon blir enorm! Mycket större än Dante! Jäklar! Galt skyndar sig tillbaka för att berätta vad han just sett.

Dante nickar allvarligt när han får nyheten om Septinas metamorfos. “Ssssså, hon tänker äntligen utmana mig. Nåväl det var på tiden. Låt henne komma!”, framlägger den gamle ödlan och tar en klunk ur sin mugg med ödledank. “Vi kan döda henne nu. När hon är i trans. Hon blir jättestor! Mycket större än du! Så slipper du slåss!”, föreslår Galt.

Dante ställer långsamt ned sin mugg, hans blick mörknar något innan han skakar på huvudet och säger: “Nej. Det finssss ingen ära i det. Jag har sssstyrt alla mina år med ärbarhet, hederlighet och resssspekt. Honorna vet det och förlitar sssig på det. Ssssskulle jag upphöra med mitt ssssätt att leda och usssselt lönnmörda henne, kommer min auktoritet att undergrävasss. Kan inte leda efter det. Nej, låt henne komma in i under fessssten och utmana mig. Det finnssss allt krut kvar i gamle Dante! Sssseptina ssskall allt få en match! Ssssom du besssskrev det sssså gissssar jag på att hennessss omvandling är klar om ett par timmar. Hon kommer dyka upp här för en tvekamp till döden sssså sssnart hon är klar. Jag hinner förbereda mig, värma upp mina gamla leder och ssskapa en kampring i mitten av gunrummet. Alla ödlor ju redan ssssamlade att delta i ssskådessspelet. Må bässsta ödla ssssegra!”

Ödlorna börjar på Dantes kommande att möblera om i festsalen. I mitten ställer man ett tiotal oljetunnor så de bildar en ring, vilket skapar en liten arena. Ödlorna flockas sedan kring ringen för att börja piska upp en hätsk stämning inför den stundande holmgången. Ödledank dricks som aldrig förr när ödlornas extatiska vrål ekar genom tubens inkråm. Dante beger sig lugnt och samlat till kaptenshytten för att värma upp och för att hämta sin treudd och sin rustning av märket Jofa.

Mutanterna drar sig bekymrat undan till ett annat rum för att i enrum diskutera situationen. “Vad tror ni om detta?”, undrar Mattis. “Ser inte bra ut för Dante”, påpekar Galt. “Ni skulle ha sett Septina där inne. Hon håller på att bli gigantisk! Hon kommer käka Dante som nattmacka! Jag skulle gärna döda henne nu, när hon är i trans. Men då blir nog Dante sur och hans auktoritet undergrävd”. “Nej, det kan vi ju inte göra. Fighten måste bli av”, muttrar Mattis. “Däremot kan vi ju hjälpa honom på traven. Vissa av oss kan ju hitta på lite bus med Septinas hjärna under tvekampen. Vi är nog alla överens om att vi vill ha kvar Dante som ledare för klanen. Den där Septina verkar inte klok. Ja, nästan livsfarlig. Vem vet vad hon vill göra med oss om hon fick bestämma. Jag minns något om att hon ville strimla oss som fiskrens, eller nåt...”.

“He, he… Jo…”, skrattar Odil nervöst. “Nog bäst att vi hjälper till. Dante lär inte förlora någon ära och respekt, om ingen vet att han fuskat. Eller vet att vi fuskat åt honom. Inte ens han kommer att veta”. Mattis ler lömskt och viskar till sina vänner: “Vi gör så här. Vi ställer oss bland publiken. När tvekampen börjar, utsätter vi Septina för mentala mutationer. Majzan är mardrömmare och jag är patokinetiker. Det borde räcka för att ge Dante tillräckligt med övertag att kunna vinna!”
 
Memmo
Posts: 330
Joined: Sun 23 Feb 2014, 20:35

Re: Ölandsbron (spoilers)

Wed 02 Mar 2016, 22:22

TVEKAMPEN

Dante väntar i ringen av oljetunnor. Lugnt, fokuserat och nästan meditativt, utför han inövade kator med sin treudd, i väntan på sin motståndare. Reptilfolkets stoj i det lilla utrymmet tycks inte bekomma honom. Han är fokuserad. Plötsligt slås dörren in till gunrummet upp. Jublet i rummet stiger. Alla vet vad som stundar.

In väller en enorm skapelse. Trots sin storlek hukar sig Septina smidigt i det trånga utrymmet genom havet av exalterade ödlor. Hans blick är fäst mot in mot kampringen, där Dante stannat upp för att noggrant och häpet studera sin motståndare.

Septinas tröja hänger som en strimlad trasa över hans uppsvällda överkropp. I en hand håller han sin motorsåg. Han föser undan de ödlor som råkar stå i vägen för honom. Reptiler slänger sig i panik åt sidan för att inte råka vidröra hans motorsåg när han drar igång den med ett ackompanjerat vrål. Det dunkar i plåtgolvet när Septina frustande börjar springa mot ringen.

Dante ser genast skräckslagen ut och blir stel som en vandrande pinne när Septina vräker sig in mellan tunnorna och in i kampringen med sin rytande motorsåg i högsta hugg. Åskådarna gör antagandet att Dante inte kommer ha en chans. Då. Helt abrupt. Stannar Septina upp. Med oförmodad skräck i blicken. Ögonen flackar upp mot taket. Likt en vansinnig börjar hon att fäkta i luften med motorsågen, samtidigt som hon skriker: “Hydran! Horderna är här!”. Sekunden senare faller hon gråtandes på knä. Tappar sin motorsåg.

Dante hinner samla sig igen och ser sin chans. Obarmhärtigt driver han sin treudd rakt genom Septinas hjärta. Nog inte det mest ärofyllda sättet att dräpa någon, men tillräckligt enligt Dantes sedelära. Septina får skylla sig själv om han beter sig på detta vis. Omvandlingen från hona till hane måste ha gjort honom både galen och imbecill. Onekligen en tuff process, så inte konstigt. Och en tokig ledare vill ju ingen ha. Så lika bra att få det överstökat. Dante kör sitt vapen djupare genom Septina, tills den nyblivne hanen inte lever mer.

Ljublet slår i taket när Dante sliter ut sin treudd och lugnt bugar sig åt sin fallne motståndare och sin publik. Men alla jublar inte. I publiken finns ödlor som rynkar misstroget med sina andningshål. De anar att allt inte gick rätt till. De har hört talas om psioniker. Som de där med kåpor. Vissa kastar blickar mot mutanterna. Kan dessa skumma främlingar ha mixtrat med Septinas hjärna?

MÖKBYLÅNGAS TRÄSKEMARKER

Men inget görs mot mutanterna och kvällen flyter på utan vidare dramatik. Septina får en värdig havsbegravning och ett susande lugn lägger sig över hela kobben. Mutanterna spenderar natten hos reptilfolket, tackar för sig och lämnar sina nyfunna vänner följande morgon. De får låna en liten eka av reptilerna och ror med den över från kobben till Ölands kust. Stärkta över att ha trott sig funnit nya allierade och med Eden som mål, traskar mutanterna mot Mökbylångas träskemarker.

En mossig och rostig skylt med texten "Mörbylånga" tittar upp ur den slemmiga havsytan bakom dem. En liknande skylt förklarar att de befinner sig 10 km från Mysinge och att något som heter Guldfågeln AB kan påträffas rakt söder ut. De verkar ha gjort sitt strandhugg intill en översvämmad fornstad, vilken tycks helt svald av havet. Endast toppen på några högre byggnader sticker upp ur sankmarken de nu satt sina fötter på. Bortom det sörjiga träsket kan de ana hur Alvarets enorma sotöken tar vid och sedan sveps ur deras åsyn av den smutsbruna zonsmogen, som rör sig längs horisonten likt ett enda stort levande väsen.

Det stinker av rutten tång och luften kring dem fylls snart av surret från hundratals små blodtörstiga snuskkryp, vilka tycks ha för avsikt att göra livet surt för de nyanlända. De måste genom träsket för att komma till Stora alvaret. Där intill asköknen kan de stanna och vila i byn Mysinge innan de kan börja leta efter ledningsplats Cesar ute på Alvarets svarta slätter.

Plötsligt slår det upp som mängder med små blixtar från sotöknen. De hör automateld och vrål från en hord av bestar. Sot virvlar likt en tromb upp mot himlen, men mutanterna är för långt bort för att se vad som egentligen händer. Men tilldragelsen ligger i deras färdväg.
GZIP: Off