Memmo
Posts: 330
Joined: Sun 23 Feb 2014, 20:35

Re: Ölandsbron (spoilers)

Tue 04 Aug 2015, 12:39

VIDEOKAMERAN

Galt smyger ensamt fram för att ta sig en titt. Han konstaterar att ingen av maskarna eller kropparna lever. Det är resterna efter en stor strid. Av lukterna att döma har den nyligen ägt rum. Masken som anföll Spöket måste ha varit ensam kvar efter slaget. Galt ropar åt de andra att det är lugnt att komma fram.

Mutanterna söker igenom kvarlevorna. Det är sammanlagt åtta människor och sex zonmaskar. Maskarna ser ut att ha överrumplat människorna underifrån. Flera av människornas ben är kapade eller sitter fast i gapet på maskarna. Även övriga delar på liken är illa åtgångna eller helt massakrerade.

Det mest uppseendeväckande med de döda människorna är deras dräkter. Samtliga bär gula tjocka skyddsdräkter med huvor, gasmasker och glasvisir. På dräkternas axel finns ett märke över en fågel med ett E på magen. Under fågeln står det skrivet E4. “Detta måste vara människor från det där Gryningsfolket”, påpekar Mattis. “De hade ju E4 skrivet på sina kläder och ska ju vara här för att utforska zonen”.

De samlar ihop det som finns kvar av liken och klär av dem deras dräkter. Odil tar fram sin rulle med silvertejp och börjar laga skyddsdräkterna så gott hon kan. Dräkterna ser ut att kunna skydda mot både röta och skada och kan bli väldigt användbara. Av de åtta trasiga dräkterna borde hon i alla lyckas göra fyra eller fem stycken nya dräkter med hjälp av silvertejpen.

Under tiden Odil lagar dräkterna söker övriga mutanter vidare efter fler fynd. Maskarna är alla skjutna till döds. På marken ligger automatkarbiner som människorna måste ha varit beväpnade med. Mutanterna plockar på sig vapnen med tillhörande patroner och fortsätter sedan rota i de framlidnas packningar, vilka ligger utspridda i tunneln efter striden.

Spöket hittar en egendomlig mackapär. En apparat nästan lika stor som hans hand. På ena änden finns en tratt. På sidan finns flera knappar och en skärm som går att fälla ut. Han vrider och vänder på saken, men kan för sitt liv inte förstå vad det är. “Eh, Odil! Jag hitta nåt här!”, ropar han i sina funderingar. Odil lämnar sitt tejpande och kommer till undsättning för att se vad Spöket hittat.

Då stiger även Karinn ned i tunneln. Hon berättar att hon nu applicerat bomben och dragit en tråd över vägen som ska detonera bomben ifall någon rör tråden. “Hoppas bara det att motorfolket utlöser fällan nu. Och inte någon annan stackare eller djur som passerar bron”, säger Karinn och torkar av gödsel från sin händer på kläderna.

Spöket berättar för Karinn om vad de upptäckt här nere. Karinn blir genast nyfiken på videokameran och assisterar Odil i undersökandet av artefakten. Knapparna på sidan är markerade med olika symboler. En har en svart trekant med texten “PLAY”, en annan har en röd rektangel med texten “REC”, en tredje är rund och står det “STOP” på. En fjärde knapp är markerat med ett minustecken och en femte är markerad med ett plustecken. På nästa knapp står det “VOL+/-” och på en lite större knapp står det “ON/OFF”.

Karinn trycker på knapparna för att se vad som händer. Men inget händer. “Den behöver givetvis ett batteri för att funka”, framhåller Odil. Karinn öppnar en liten lucka längst bak och hittar några uttag där det nog går att koppla in ett batteri. “Vilken tur att jag hittade ett batteri i människornas övriga packning då!”, tjoar Mattis och kommer släpande på ett bilbatteri. “De har massa annat kul också! Majzan hittade en hjälm och Galt hittade mer silvertejp och en massa mer krubb, vatten och patroner! Rena guldgruvan detta! Försök få igång den där så ska jag leta vidare efter fler grejer! Vi har inte hunnit igenom alla packning än”

Karinn kopplar in batteriet. Hon trycker på alla knappar igen. När hon nu trycker på ON/OFF-knappen börjar det plötsligt surra i den lilla prylen. De utfällbara skärmen börjar lysa med ett svagt grått sken. “Nåt händer!”, utbrister hon. Alla samlas storögt kring prylen. Därefter trycker hon på PLAY.

Skärmen flimrar och skimrar. Ett utdraget knastrande ljuder från manicken. Det låter sedan som att det blåser. Därnäst uppenbarar sig en bild på skärmen. Ett ökenlandskap fyllt med aska och sot. Vinden viner så askan far runt i stora virvlar. Några gula blommor kan skymtas i utkanten av den rörliga bilden. Plötsligt börjar bilden röra sig framåt. Som om de såg genom någons ögon och den personen börjar vandra framåt.

Den rörliga bilden skakar kraftigt medan den tar sig fram mot en stor grop i askan. En jordig stig leder ned via sten och grus mot en väldig bergsvägg under mark. Större delen av väggen är täckt av en massiv stålport. Odil är först med att upptäcka skylten intill porten. Den nötta skylten som det står Eden och Ledningsplats Cesar. på Hon på pekar på det hon observerat och samtliga i sällskapet nickar instämmande. Detta måste vara ingången till Eden. “Cesar vet vi ju vart det ligger”, utbrister Mattis. “Vi har ju koordinaterna dit! Då vet vi alltså äntligen var Eden finns!”

Innan han hinner säga något mer börjar något på skärmen att dåna, som från åska. Alla blir åter förtrollade av den rörliga bilden. Porten på skärmen mullrar sakta upp. Bakom den väntar en folkmassa inne i berget. När porten helt öppnats vandrar folket ut. Det är vuxna människor klädda i tunga skyddsdräkter, tillsammans med tusentals muterade barn. Nog inte äldre än tre, fyra år. Vissa människor bär på mutantbarnen. Mannen som går längst fram stirrar bistert rakt genom skärmen. Odil tycker han påminner om Den gamle. Sedan sprakar det till och skärmen visar åter den ödesmättade vyn över sotöknen med de gula blommorna.
 
Memmo
Posts: 330
Joined: Sun 23 Feb 2014, 20:35

Re: Ölandsbron (spoilers)

Wed 05 Aug 2015, 14:01

OPERATION GRYNINGSFOLKET

Filmen börjar om och visar åter samma sekvens och fortsätter sedan rulla på repeat. Karinn börjar leka med kamerans funktioner och märker snart att hon kan pausa, spela in, zooma in, zooma ut, spela i olika hastigheter och mycket annat. Behändig liten manick detta.

Karinn pausar när folket kommer ut ur porten så mutanterna kan studera personerna på filmen mer noggrant. Visst är det den gamla som går först med ett muterat barn på armen. De känner även igen flera av barnen. Bland annat en liten parvel som måste vara Spöket som litet barn. Det står snart givet för samtliga att det måste vara de själva som är med på filmen, när de lämnar Eden och beträder världen utanför. Kanske för första gången.

Mattis kollar zonkartan och letar upp markeringen de gjort för ledningsplats Cesars position. Mitt ute på Ölands ödemark. Bra bit att åka. De får besöka Eden vid ett senare tillfälle, när de hunnit stabilisera reningsverket ordentligt. Gruppen beslutar sig sålunda för att istället besöka Guldfågeln arena, som enligt kartan bara ska ligga några kilometer bort från deras nuvarande position.

Innan de beger sig söker de färdigt i de dödade människornas packning. De hittar inga fler prylar, men de finner ett intressant brev. Upp till höger finns en stämpel föreställande samma fågel som på de nyss funna skyddsdräkterna. Under fågeln står det skrivet: “Vilja Rätt och Mannamod!”. Brevets övriga text består av några kortfattade order. Mutanterna studerar dokumentet noga och läser följande:

ORDER TILL SONDERINGSTRUPP DELTA - E4

-UPPRÄTTA TILLFÄLLIG BAS I MISSIL-BUNKER PÅ ZON 37 (ÖLAND).
-KONTROLLERA MISSIL OM DEN FORTFARANDE ÄR I BRUK.
-FINN OCH UTFORSKA LEDNINGSPLATS CESAR
-ANALYSERA VÅRA MÖJLIGHETER ATT BOSÄTTA LEDNINGSPLATS CESAR
-PROJEKT HYDRA 28 KAN HA FLYTT TILL ZON 37 (ÖLAND)
-SÖK UPP OCH ELIMINERA PROJEKT HYDRA 28 OM MÖJLIGT
-KARTLÄGG ZON 36 (KALMAR).
-KARTLÄGG ZON 37 (ÖLAND)
-HÅLL ER BORTA FRÅN ARKERNA. UNDVIK KONTAKT MED DESS MUTANTER OM MÖJLIGT
-UNDERRÄTTA E4 SNARAST ANG. BEBOELIGHET PÅ ZON 37 OCH I ZON 36
-UNDERSÖK HOTBILD GÄLLANDE SMITTA PÅ ZON 37 OCH I ZON 36
-KARTLÄGG OCH ANALYSERA GRUPPERING PÅ ZON 37 OCH I ZON 36

Generalis A. Skarprättare
 
Memmo
Posts: 330
Joined: Sun 23 Feb 2014, 20:35

Re: Ölandsbron (spoilers)

Thu 06 Aug 2015, 23:19

SILVERÄGGETS AKOLYTER

Medan mutanterna packar för att vandra vidare diskuterar de länge och flitigt Gryningsfolkets närvaro - vad de kan tänkas ha för anknytning till Eden, Hydran, smittan, missil-bunkern och arkerna. Vad de är för folk, vad har de för agenda och var kommer de ifrån?

Därpå beger de sig mot Guldfågeln arena. De kommer strax fram till ett smalt pass som skär in mellan två sönderbombade ruinberg. Galt spejar upp mot ruinernas båda krön. Platsen är som gjord för överfall. Men det är enda vägen fram. De skyndar på stegen in i klyftan. Galt påpekar att detta är enda vägen och att ruinlandskapet nog öppnar upp sig när de närmar sig Kalmars utkanter.

Ravinens trånga passage smalnar av och bilder en enkel hålvägg, vilken löper rakt genom kaoset med hus. Mattis blickar nervöst upp mot de kanske 30-40 meter höga ruinerna som hystar mörka hotfulla skuggor över dem. Det känns inte bra. Ska de verkliga fortsätta längs denna gata? Om det inte vankas överfall, så vankas det säkert ras. Med den tur de brukar ha.

Galt, som i vanlig ordning leder vägen, får syn på en grupp med fem stycken mutanter vandra långsamt på rad framför dem. De går i samma riktning som Galts grupp, är klädda i trasiga läder och beväpnade med enkla närstridsvapen. Samtliga har ett varv silvertejp virat kring höger överarm. Ett dovt mässande hörs från gruppen och de är inte så vaksamma som de borde vara, enligt Galt. Galningar? Rötsjuka? Ännu värre?

Galt gör halt och uppmärksammar övriga på sällskapet framför dem. Mattis tycker inte de ser så farliga ut och föreslår att de ska ta kontakt med samlingen. Med yttersta försiktighet, förstås. Man vet aldrig. De verkar tillhöra en sekt eller en kult av något slag, och med sådana grupperingar vet man aldrig vad man har att vänta sig.

Mattis tar över täten och skyndar ifatt vandrarna, medan resterande mutanter håller sig bakgrunden, redo med sina vapen och mutationer. “God dag!”, hälsar Mattis trevligt. Vandrarna stannar inte upp, men vänder sig för att heja. “God dag!”, saluterar kvinnan som går längst fram. En lång och mager gestalt med stora vita ögon. “Vem är du?”. “Mattis är namnet”, svarar Mattis med en nätt bugning. “Och ni?”. “Timra, och detta är mina vänner”.

“Jag känner inte igen din dialekt”, påpekar Mattis. “Har ni vandrat långt?” Kvinnan ler saligt innan hon svarar: “Vi har färdats långt, ja. Vi kommer från Ölands södra fiskeläger kring forntornet Laange Jan. Vi är på pilgrimsvandring mot oraklet i Silverägget. Är ni också här för att besöka det allvetande oraklet?”

Mattis försöker ta in det kvinnan nyss sade och kan konstatera att hans farhågor angående att främlingarna skulle vara knäppskallar just besannats. Men de tycks i alla fall vara ofarliga knäppskallar. “Eh, nej…”, harklar sig Mattis. “Men berätta gärna mer om detta orakel, och om er också, för all del. Laange Jan, säger ni?”

“Javisst!”, skiner kvinnan till svar. Vi är flyktingar från Guldfågeln. Flydde när svampsmittan kom. Hittade en plats på södraste Öland. Vid det väldiga forntornet Laange Jan. Vi hittade några övergivna fiskeskutor där och slog upp våra bopålar. Livnärt oss på fiske. Men fisket har blivit sämre. Nästan ingen fisk kvar. Det är därför vi genomför vår pilgrimsvandring till Oraklet. Vi har hört så goda rykten om honom. Vildmutanter och zonstrykare har berättat om hans krafter. Han vet svaren på alla frågor. Vi ska fråga hur vi kan återfå fisk i våra vatten. Vi är beredda att lämna blodsoffer om han kräver det. Oraklet bor i ett ägg av silver på Kalmar flygplats, intill ena flygrakan. Äggets väktare bor i buken på en störtad metallfågel mitt på andra flygrakan. Vi har sett ägget och den störtade stålfågeln flera gånger från Guldfågeln, men har aldrig vågat oss dit. Ty vi har hört att oraklets krafter även kan vara farliga. Man ska bara besöka honom vid absoluta kris eller nödfall. Annars blir det många blodsoffer och få svar. Vi är snart där! Se!”

Mattis ska precis fråga mer om Guldfågels svampsmitta, men kommer av sig när Timra pekar ut genom ravinens bortre ände. Och mycket riktigt. Bakom högar med skrot och betongras kan de skåda Kalmar flygplats. De brådskar ut ur klyftan och finner sig stå på en stor öppen yta, dold bakom katastrofens rasmassor “Det måste ha varit detta jag såg från mycket långt håll i somras. Från fabriksområdet”, påpekar Karinn.

Längs två långa korslagda flygrakor ligger en metalltub från en stålfågel på marken. Den är knäckt på mitten och svedd av eld, men ser annars ut att vara intakt. I tuben tycks det även bo folk. Folk beväpnade med fornspjut vandrar in och ut genom farkostens dörrar.

Men stålfågeln är inte det mest egendomliga över platsen. Det Karinn trodde var ett hus med ett litet torn, när hon spanade från långt håll i somras, tycker hon nu på närmre avstånd mer liknar en avancerad och imponerande farkost . Eller liknar den kanske just ett ägg av silver? Då dess silverglänsande konformade tak speglar sig i solen. Hon observerar i alla fall Mimers symbol på ägget.

Flygrakornas asfalt är helt krackelerad och översållad med kratrar och stora hål. Troligen är det därför det byggts breda träspångar mellan stålfågeln och silverägget, så man kan ta sig mellan inrättningarna utan att riskera att falla genom den förrädiska asfaltsytan. Flygplatsens övriga anläggningar, såsom huvudbyggnaden, flygledartornen och terminalerna, är fullständigt bombade till marken och är inte ens värda att sökas igenom av den mest nitiske zonstrykaren.

Och folk. Det är folk överallt. Och samtliga bär silvertejp kring höger överarm. Folk som polerar ägget, en bister man bakom ett skrivbord och några som köar till den bistre mannen. Det tycks även finnas patrullerande vakter och ett tältläger med en brokig skara människor, zongastar och mutanter i utkanten av flygplatsen, kring en lägereld.

Spöket spanar genom glaset in i stålfågelns cockpit och kan se att förarutrymmet är inrett med pälsar och klenoder från dödade zonbestar. En reslig, muskulös och solbränd kvinna sitter i cockpiten. Hennes ögon möter lugnt Spökets blick. Med en nickning noterar hon det nyanlända sällskapets närvaro och stiger ut ur stålfågeln.
 
Memmo
Posts: 330
Joined: Sun 23 Feb 2014, 20:35

Re: Ölandsbron (spoilers)

Thu 13 Aug 2015, 11:34

SILVERÄGGET

Odil säger: “Jag vill också träffa oraklet. Jag har mängder med frågor att ställa. Kanske var vi kan finna mer vatten?” “Det borde väl gå bra, men det där med att han kanske vill ha blodsoffer låter lite otäckt”, tycker Karinn. Övriga håller med. “Du får vara på din vakt”, varnar Galt. “Du kan inte helt lita på det där oraklet”.

“Vi har inte heller tid att stanna här för länge bara”, förkunnar Mattis. “Men vi måste ändå spendera natten någonstans, och detta känns som en relativt trygg plats för att vara ute i zonen, så vi kan lika gärna stanna här till i morgon och färdas vidare när solen gått upp. Vi kan passa på att ta reda på vad som händer här. Kanske kolla om vi kan finna möjliga allierade”.

Timra tar täten mot flygfältet. Övriga följer efter. De kliver upp på spångarnas nätverk och vandrar bort mot mannen bakom skrivbordet. När de kommer fram är den lilla kön upplöst och de köande har börjat röra sig mot tältlägret.

Odil tycker att en man ur kön påminner om medlemmarna i sekten Nova. Mannen har rakad skalle och går klädd i svart kåpa. Precis som Novasektens medlemmar. Mannen nickar artigt åt Odil innan han följer med resterande bort mot tältlägret. I handen håller han en metallbricka. Odil viskar till Galt när mannen avlägsnat sig: “Jag tror det där var en medlem ur Nova. Vad gör de här?”. Galt kastar en lång blick efter mannen och svarar: “Vet inte. Men bäst att vi har koll på den där tjommen! Vårt senaste möte blev ju ganska våldsamt”

Timra kliver fram till mannen bakom skrivbordet och deklarerar: “Jag vill träffa oraklet!” Mannen bakom skrivbordet harklar sig nonchalant och rabblar entonigt några meningar, som om han rabblat meningarna tusentals gånger förr. “Mitt namn är Greglas - förste äggväktare. Uppge namn och lämna över gåva, så får du en köbricka. Bara en i taget får träffa oraklet. Vapen i närheten av silverägget är strängt förbjudet. Samma gäller bruk av mutationer”.

Timra presenterar sig, får sitt namn uppskrivet och plockar upp en liten vacker vitt skimrande pärla ur fickan och ger den till Greglas. Medan Timra talar med Greglas ansluter kvinnan som var i cockpiten. Hon ställer sig intill skrivbordet och vilar sig mot sitt spjut. Hennes blick skannar Spöket. Som om hon utvärderade hans styrka och potential som slagskämpe. Krossaren stirrar tillbaka. Kvinnan flinar.

När Timra pratat klart med Greglas och fått sitt könummer på en liten metallbricka, förklarar Odil för förste äggväktaren att hon också gärna vill träffa oraklet. Greglas får Odils namn och registrerar det i sin bok. Han ber henne sedan att lämna en gåva. Äggväktaren förklarar att ju mer hon ger, desto bättre blir oraklets spådom över henne. Odil funderar lite, rotar i sin packning och plockar sedan upp sin parfymflaska och räcker över den. Greglas tittar likgiltigt på flaskan och stoppar ned den i kistan intill skrivbordet bland alla andra gåvor till oraklet.

Odil får sin metallbricka. Hon tittar på brickan. Nummer 42. Greglas berättar att nästa på tur att besöka oraklet har nummer 26, och att väntetiden ligger på drygt en vecka. Attans, då har hon nog inte tid att vänta. Kanske kan hon komma tillbaka senare. Nåväl, hon får dryfta detta med de andra senare. Hon vill så gärna träffa oraklet. Greglas viftar bort Odil och förklarar att hon och hennes vänner kan vänta i tältlägret med de andra köande.

Precis innan de ska gå öppnas dörren in till silverägget med ett häftigt pysande ljud. Ut genom äggets öppning vinglar en kvinna. Hennes glittrande blick är riktad upp mot himlen. Munnen är fastklistrat i ett euforiskt leende. Några personer som verkar vara hennes vänner kommer rusande mot henne från tältlägret. De börjar ställa frågor om vad oraklet sagt till henne.

Kvinnan skrattar hysteriskt och berättar sedan att hon varit med om en himmelsk upplevelse. "Oraklet visade mig Edens lustkammare. Jag fick bara se dem på håll, men nu vet jag att de finns!" Sedan blir hon plötsligt aktsam och diskret och tittar sig nervöst omkring. Kvinnan och hennes vänner vandrar viskande iväg. Deras diskretion gör att de hamnar utom hörhåll för Odils öron. Annars hade hon gärna velat höra vad de har att säga.

Greglas slår bistert ihop sin bok och vänder sig mot den väldiga krigarkvinnan och säger: “Danianna, går du och hämtar nummer 26!” Får bli sista för i dag!”. Danianna rör sig smidigt och snabbt mot tältlägret och är snart tillbaka med en förväntansfull man. Hon leder honom bort mot silverägget. Dörren öppnas igen. Pyyysch! Mannen går in och dörren stängs bakom honom.

När mutanterna från reningsverket till sist knallar bort mot tältlägret har det hunnit bli tidig kväll. Får allt duga som plats att spendera natten på. De har inget tält med sig, så det blir att sova under bar himmel. Det har de gjort tidigare, så borde inte vara några problem. Bara det inte kommer en frätande syraskur. Men då hjälper det nog inte med tält heller.

TÄLTLÄGRET

Mitt i tältlägret brinner en lägereld. Runt elden sitter flera av de köande och dryftar diverse spörsmål. Det råder en tämligen gemytlig och uppsluppen stämning. Även medlemmen från Nova är här. Han sitter dock tyst, ensam och lite avsides från brasan. Hans blick är fastnaglad mot silverägget.

Mattis slår sig ned intill brasan tillsammans med sina vänner. Det är skönt att få vila en liten stund. De har slitit hårt senaste tiden. Den kvällsröd solen rör sig sakta ned bakom ruinernas ödelagda kam. Det känns nästan trivsamt att sitta här och lyssna på småpratet, ackompanjerat av lägereldens sprakande sken.

Plötsligt försvinner den trivsamma stämningen när fem stycken berusade motormutanter raglar ut ur ett tält. Det bär skinnjackor och har yviga, färgglada hårmanar. De skränar högt och vaggar fram mot lägerelden. De är beväpnade med cykelkedjor och skickar en flaska med sprit mellan varandra. Mattis undrar vad de gör här. Borde de inte vara ute och kriga för Ilona? Kanske desertörer?

Folket kring elden suckar unisont. En man viskar till Spöket: “Kan inte ni få dem att sluta bråka. De klår upp andra köande varje kväll. Vi andra här är alla för klena, men ni nya ser ut att kunna ge dem en match”. “Är inte det äggväktarnas jobb?”, avbryter Timra, som suttit bredvid och överhört. Mannen svarar: “Nej, de bryr sig inte om hur vi har det nere i lägret, här få vi sköta oss själva. De ser bara till att vakta oraklet, silverägget och stålfågeln”.

Den viskade mannen tystnar snabbt när motormarodörerna är framme vid lägerelden. Marodören som går längst fram drar ned brallorna och pissar i elden. Spöket som satt sig nära den knastrande brasan får en skvätt av pisset på sig. “Ajdå!”, uttrycker Mattis spydigt. “Nu har du gjort bort dig rikligt!” “Vafan menar du”, bräker en motormutant.

Mattis hånler, pekar på Spöket och förklarar: “Han där som ni råkade pinka på. Han ska man inte pinka på!”. Motorkultisten ser i ögonvrån hur Spökets väldiga skugga reser sig. Han hör ett morrande från Spöket när krossaren tar ett kliv fram mot honom för att mucka med honom.

Spökets närvaro gör att marodören känner sig tvingad att välja mellan att slåss eller fly. Och fly kan han ju inte göra. Inte när hans polare står och ser på. Han svingar istället spritflaskan mot Spöket. Krossaren parerar slaget med pannbenet. Krasch! Spöket vrålar av ilska och frustar fram en jättelik eldkvast mot motorkultisten. I vredesmod använder Spöket mer mutationskraft än han egentligen behöver. Dessutom övertänder mutationen, vilket bildar en hel eldstorm mot de chockade motorfolket.

Spöket träffar inte bara den motorkultist som just slog honom med flaskan, utan även några av hans kompisar som står bakom. Lågorna slukar dem och tänder eld på deras kläder och yviga hårmanar. Tre av motormutanterna klarar dock av att gå till direkt motattack. Den första attackerar Spöket med mutationen, den andra bryter ned Spökets känslor med patokinesi, och den tredje attackerar Spöket med sin cykelkedja.

Spöket bryts fullständigt av motorkrigarnas attack. Men innan marodörerna hinner göra mer är Spökets kamrater på benen för att assistera sin vän. Nästan alla främlingar kring elden väljer också att stötta Spöket i striden. De är alla trötta på motorfolkets fasoner. Även mannen från Nova hjälper till. Kampen blir kort och ojämn. Pöbeln lynchar motorkultisterna, men de blir kanske lite väl hårdhänta eftersom det slutar med att de slår ihjäl de fem motormutanterna.

Efter slagsmålet känns stämningen tveeggad. Flera står tysta och chockade över att de faktiskt dödat motorkultisterna, medan andra stolt menar att det var på tiden att de våga slå tillbaka mot några ur motorfolket och att de borde göra på andra ställen i zonen. Likätaren Galt ser på de döda med aptit i blicken.

Odil vårdar och lyckas skaka liv i den svårt skadade och psykiskt brutne Spöket. Därpå ställer sig Mattis i brasans ljus och tar till orda: “Helt rätt gjort! Tack alla som hjälpte till att visa dem hur det går om man muckar med oss! De där jävlarna tror de äger hela zonen! Se! Tillsammans kan vi slå tillbaka! De är inte så förbannat farliga! Om vi enar oss i dag är motorfolket besegrade i morgon!”

De köande nickar instämmande. Kanske kan de tillsammans strida mot motorfolket. Även ute i zonen. Zongastar, vildmutanter, arkernas flyktingar, silveräggets akolyter och alla andra som har en anledning att hata motorfolket. Allt för länge har motorfolket kuvat, förslavat och trakasserat dem. Allt för länge har de kunnat härja genom zonen. Gjort som de vill. Plundrat, våldtagit, mördat!

“Kan man få lite lugn och ro nu, tack!”, mumlar Spöket och sätter sig vid lägerelden med motorfolkets spritflaska i handen, medan Odil försöker lappa om ett sista gapande sår i hans panna.

Karinn går igenom motorkrigarnas packning. Hon hittar inte mycket av värde. Men i alla fall några patroner, lite krubb och lite vatten. Hon hittar även en köbricka på en av dem. Intressant. Nummer 27. Nog ingen här som har något emot ifall Odil går lite före i kön. Hon går bort mot Odil, visar köbrickan och föreslår: “Vill du gå före i kön? Han där kan ju ändå inte gå med sin uppbrända och sönderslagna kropp.

Odil tycker att det hela känns lite olustigt. Att döda någon och ta deras plats. Bara sådär. Sedan börjar hon tänka på vad motorfolket gjort henne och hennes folk. Alla hennes vänner som de dödat, allt de stulit eller förstört i reningsverket. Detta är ingen stor sak i jämförelse med alla onda gärningar och utsatt henne för. Efter en liten tankestund tar hon brickan med nummer 27. Antar att hon ska få träffa oraklet redan i morgon bitti då? Spännande!

Äggväktarna ser ut att mobilisera ett försvar borta vid silverägget. De vill nog inte lägga sig i de köandes stök, men lär ha uppmärksammat det som hände och borde nu vara på sin vakt. De nytillkomna verkar ju vara ännu mer våldsamma än motorfolket.
 
User avatar
Tomas
Site Admin
Posts: 4123
Joined: Fri 08 Apr 2011, 11:31

Re: Ölandsbron (spoilers)

Thu 13 Aug 2015, 22:17

Kul med rapport från silverägget! :)
Fria Ligan
 
Memmo
Posts: 330
Joined: Sun 23 Feb 2014, 20:35

Re: Ölandsbron (spoilers)

Thu 13 Aug 2015, 23:42

ORION MORGONSTJÄRNA

Mattis spenderar kvällen kring lägerelden med att försöka värva allierade. Han berättar om bosättningen vid reningsverket, och att den som kan tänkas sig att arbeta där, samt är villig att strida mot motorfolket, är välkommen att bo på reningsverkets ö. Mattis propagerande går väldigt bra. Flera vill hjälpa till att kämpa mot motorfolket. Några kan till med tänka sig att flytta in i reningsverket.

Framförallt fastnar Mattis i ett längre samtal med Nova-medlemmen, som visar sig ha väldigt intressanta saker att förmedla. Medlemmen berättar att han heter Orion Morgonstjärna. Mattis är väldigt frågvis och undrar bland annat vad Orion gör här. Förvånande att träffa på en medlem ur Nova så här långt från Öland.

Orion svarar: “Jag ska berätta vad jag gör här. Men först vill jag tacka hjärtligt för att ni såg till att de där vedervärdiga motormutanterna blev likviderade. Jag känner igen två i ert sällskap. Som du kanske känner till blev vårt möte inte särskilt lyckat, men jag tänkte vi kunde lägga det bakom oss. Jag var nämligen del i en grupp som försökte motarbeta Plutonia och hennes galna idéer om att världen skulle räddas om man sköt iväg ett lysande barn med missilen.

För att komma till varför jag är här måste jag även berätta om vad som hände efter att missilen sköts upp och dina två vänner flydde från silon. Jo, bara timmarna efter så dök det upp människor i mängder. De hade högteknologiska vapen. Vi bedömde att vi skulle vara chanslösa i en strid mot dem. Dels för att vi redan var infekterade av våra inre stridigheter och dels för att vi var försvagade efter allt som skedde kring uppskjutningen.

Människornas ledare var en man som kallade sig för Adolf Skarprättare. Han gav oss valet att lämna bunkern eller dö. Vi valde att lämna bunkern. Vi begav oss norrut, eftersom vi har två andra boplatser åt det hållet. Men under vandringen norrut blossade tvisterna inom gruppen upp ordentligt. Vi diskuterade kring hur vi skulle hantera människorna som precis stulit vår bunker. Vissa ville slå tillbaka, andra ville fly eller försöka samarbeta med dem i kampen mot Hydrans horder.

Det hela slutade inte bättre än att sekten splittrades i två delar. Jag tillhör grenen som vill hämnas och ta tillbaka bunkern. Jag anser att de som ville fly fältet för att att inte väcka mer anstöt hon människorna är fegisar! Människorna kommer fortsätta att jaga oss, och vi bör slå tillbaka istället för att låta dem förslava oss. Vi som är mutanter med mentala förmågor är skapta för att leda, inte för att gömma oss från människorna! Och framförallt ska vi inte underkuva oss dem!

Vi som vill hämnas, begav oss till vårt tillhåll i Borgholms slottsruin. Ynkryggarna flydde till Ölands norra spets, för att gömma sig i vår bas kring tornet Laange Erik. Från tornet kan de spana åt alla håll och hänge sig åt sin meditation. De sa att de skulle försöka ta kontakt med människorna och erbjuda dem sin hjälp i striden mot Hydrans horder. De tror att de på så sätt kommer att bli accepterade och även prisade av Skarprättarna. Själv anser jag att människorna inte är att lita på och att vi istället ska försöka bemästra dem och kuva dem.

Den fraktion jag stödjer går nu mer under namnet Hjärnorna. Den andra grupperingen anser sig vakta över Öland och vill börja kalla Laange Erik för Vakttornet. Dårar! Nästan lika dåraktiga som Plutonia! Låt människorna och Hydrans horder istället göra slut på varandra! Så slickar vi upp resterna och bildar ett eget styre över Öland!

För att svara på din fråga, så har rykten om Silveräggets orakel nåt även oss inom Hjärnorna. Så jag har farit hit för Hjärnornas räkning med uppdrag att ta reda på om oraklet vet något om Skarprättarna. Vi vill också se vad han är för en filur och hur hans lojaliteter ser ut. Jag hoppas han är någon form av mäktig psi-mutant, som kan hjälpa oss i striden mot Skarprättarna. Men risken finns även att han är en av dem.

Hjärnorna har lyckats programmera om ett stålmonster, som vi tänkt använda för att ta tillbaka bunkern med efter att människorna krigat klart mot Hydran. Frågan är bara hur stålmonstret kan användas på bästa sätt? Kanske kan ni hjälpa oss att ta tillbaka bunkern från Adulf Skarprättare? Du är ju också psi-mutant. Du borde väl känna sympati med oss?

Mattis undrar varför Orion berättar allt detta. Mycket i det han sade måste ju vara väldigt hemligt. Han måste verkligen lita på oss. Tänk om vi berättade för Elysium om stålmonstret? Vad kallade han oss för? Psi-mutanter? Det måste vara en betäckning över mutanter som besitter psioniska förmågor. Orion menar att vi är ett högre stående folk? Skapta för att leda? Ja, kanske… Eller så försöker han bara lura oss. Kanske ingår allt detta prat i en större plan? Bäst att vakta tand för tunga

Till sist formulerar Mattis fram ett svar: “Även om ditt erbjudande känns lockande har vi inte tid att hjälpa er i striden mot Skarprättarna just nu. Vi måste få ordning på vår bosättning. Men vi stödjer er gärna i er sak, och kanske kan vi komma att samarbete framöver. Vi vet ju var ni har er bas och lovar att kontakta er ifall vi är i närheten.

“Gott så!”, säger Orion och skakar hand med Mattis. “Våra folk kan nog komma att bli vänner med tiden. Det finns mycket att strida mot. Motorfolk, Hydran, människor. Och lika mycket att strida för. Men nu måste jag lägga mig. Jag hoppas på att få träffa oraklet i morgon. Ska bli spännande att se vad det är för en kuf!”
 
Memmo
Posts: 330
Joined: Sun 23 Feb 2014, 20:35

Re: Ölandsbron (spoilers)

Sat 22 Aug 2015, 11:29

MÖTE MED ZAKARYA

Mutanterna vaknar tidigt på morgonen. De sitter och äter frukost när Danianna kommer ned till tältlägret. Den resliga kvinnan nickar gillande mot Spöket och säger med ett snett leende: “Bra jobbat i går. Nu slapp vi bråka med motorfolket. Och vad jag har hört agerade ni bara i självförsvar”. Spöket flinar tillbaka: “Absolut!”

Därpå ropar Danianna högt: “Nummer 27! Nummer 27!”. Odil plockar fram sin köbricka och svarar: “Det är visst jag!”. “Bra! Följ med här!”, domderar Danianna, vänder på klacken och går bort mot silverägget. Odil reser sig och följer med. Övriga i sällskapet följer efter henne. De vill hålla sig i närheten om det skulle hända något. Ingen av dem kan inte riktigt släppa det där Timra nämnde gällande blodsoffer.

Utanför silverägget står ytterligare sju stycken äggväktare. Fler än i går. Möjligen är de uppskrämda efter de nytillkomnas beteende i går? Alla utom Odil ombeds att stanna cirka tio meter från silverägget och vänta där tills Odil har träffat klart oraklet. Danianna leder Odil bort mot silveräggets dörr, som öppnas automatiskt med sitt pysande ljud.

Odil stiger in i silverägget. När hon kommit in och dörren bakom hennes stängts attackeras hon av sprutande gas från rör ur taket och väggarna. Hon håller för näsa och mun. Gasen omfamnar henne i ett moln och skingras snabbt. Hon tar några lätta andetag. Hon mår bra. Bättre än innan. Det känns som att gasmolnet läkte hennes rötskador. Härligt. Den gasen måste hon ta reda på mer om. Kanske kan hon fråga oraklet om vad det är för fantastisk gas han har?

Silveräggets inredning får Odil att nästan bli lamslagen av hänförelse. Överallt på de vita väggarna finns blinkande paneler och andra märkliga mackapärer, som hon inte har en aning om vad de gör. Här skulle hon nog kunna stanna i flera år och... Odil hör en röst i högtalarsystemet: “Gå uppför lejdaren. Fortsätt till översta våningen”. Kanske bäst att göra som rösten säger. Hon vill ju inte förarga oraklet.

När hon klättrar upp för lejdaren slår hon på sitt spårsinne och vädrar med näsan uppåt. Blod. Mängder med blod kan hon känna. Egendomligt. Rösten i högtalarsystem fortsätter att guida henne. Förbi ett våningsplan med ett par dörrar och vidare mot ytterligare en dörr, belägen högst upp efter lejdaren. Precis som ytterdörren så öppnas denna dörr av sig själv när hon träder fram mot den.

Hon stiger in i ett rum med om möjligt ännu fler manicker och blinkande paneler. I en tron längst bort sitter en man med ovårdat ytter. På hans axel klättrar en spindelliknande metallvarelse. Mannen river i sitt toviga hår, skriker till och mumlar något ohörbart innan han plötsligt talar till Odil med myndig stämma: “Välkommen! Jag är oraklet! Vad önskar ni veta?”

Odil svarar att hon först och främst skulle vilja veta var hon och hennes vänner kan finna mer vatten. Oraklet lyssnar och nickar. Sedan muttrar han något tyst för sig själv och plockar fram en andningsmask kopplad till en gastub. Han skriker: “Andas in i denna mask! Den innehåller fornluft! Så ska du få svar på dina frågor!”

Odil tittar misstänksamt på masken. Hon överväger att inte lyda oraklets uppmaning. Men som så många gånger tidigare vinner hennes nyfikenhet över hennes omdöme. Hon går fram mot masken och andas in. Ett djupt andetag. Sekunden efter känner hon en enorm eufori storma genom hennes kropp. Hon har aldrig känt sig så här lycklig tidigare. Hon ser fantastiska färger dansa runt i vackra mönster. Sedan försvinner hon bort och drunknar i ett töcken av färger och kompromisslös glädje.

Odil vaknar upp. Sjöblöt av svett. Huvudet värker. Hon kan inte röra armar eller ben. Hon är fastspänd. På ett bord. Blod överallt. På hennes mage står den spindelliknande metallvarelsen. Den blinkar med sina dioder. Piper i takt. Den försöker säga något. Morse! Odil hade en bok över morsealfabetet i sin bokbuss i gamla Arken. Hon lärde sig språket. Hon måste försöka minnas. Huvudet gör så ont! Men hon måste försöka minnas ändå. Få se nu: “Kort, lång, lång, lång”. Det betyder J. Sedan: “Kort, lång”. Det är A. Sedan: “Lång, lång, kort. Det är G. Den säger Jag! Bra nu minns hon! Få se nu vad den säger mer. Fokus Odil!

Roboten fortsätter med att pipa och blinka följande: “kortlånglånglång kortlång långlångkort och långlångkort kortlång kortkortkortlång och långkortkort kortkort långlångkort och kortkortlång “Kortlånglångkort kortlånglångkort kortkort långlångkort kortlång långkort långkortkort kort och kortkortkort kortlånglångkortlång och långkortkort kortkortlång och kortkortkortlång kortlång långkortlång långkort kortlång och kortkortkort kortlånglångkortlång och långlångkortkort och kortkort långkort lång kort och långkortkort långlånglångkort långkortkort kortlång och långkortkort kortkort långlångkort och kortkortkort långkortlång långkortlånglång långkort långkortkort kortlång och långkortkort kortkortlång och långlång kortlånglångkortlång kortkortkort lång kort och kortlångkortkort långlånglång kortkortkort kortkortkort.

Efter att ha lyssnat noga på spindelrobotens pipande och blinkande säger Odil till den: “Phu, vilken tid det tog! Jag tror du typ sa att du gav mig uppiggande så jag kunde vakna, så Z inte ska döda mig? Och att vi måste skynda för att få mig loss?”. Roboten nickar med sitt lilla spindelhuvud. Odil tolkar denna universella gest som ett ja. Hon säger till roboten: “Bra! Alltså bra att jag fattade vad du sa! Men inte bra annars! Hjälp! Hjäääääälp!”

Roboten klättrar bort mot Odils ena handled för att börja spänna loss henne. Då hör hon hör ett mekaniskt ylande läte några meter bort. Hon vänder sitt huvud åt det hållet och får se oraklet komma in genom en dörröppning . Han är nattsvart i blicken och håller i en armslång elsåg. Sågsvärdet vibrerar snabbt och olycksbringande med ett skärande sågljud. Odil skriker: “Hjäääääälp!”

Oraklet ger spindelroboten en sträng blick innan han vänder sitt obarmhärtiga anlete mot den vilt skrikande Odil: “Hjääälp!”. Oraklet tar några långsamma kliv fram mot sitt offer. Hans mun spricker upp i ett blodisande leende. Han höjer elsågen och för den sakta mot Odils hals. Då plötsligt tar roboten ett mäktigt språng från bordet mot oraklet och kramar sig fast över hans ansikte. Den slingrar sina åtta ben kring mannens huvud och håller sig krampaktigt kvar.

Oraklet blir så överrumplad att han tappar sågen och tar några steg bakåt. Förblindad av metallspindelns kropp greppar han istället tag i roboten med båda händerna i ett försök att bända bort metallvarelsen. Oraklet svär högt: “Jävla Multi! Jävla förrädare! Släpp! Det är en order!” Men Multi kämpar tappert vidare och håller kvar sitt grepp. Han blippar något om att det inte finns i hans programmering att han inte får förblinda Z. Oraklet snubblar. En oviss kamp mellan dem följer. Elsågen ligger och surrar på marken. Odil skriker så högt hon kan: “Hjääääääälp!” Kanske kan hennes vänner där ute höra henne och komma till hennes undsättning.
 
Memmo
Posts: 330
Joined: Sun 23 Feb 2014, 20:35

Re: Ölandsbron (spoilers)

Sun 11 Oct 2015, 01:25

UR ASKAN I RÖTAN

Galt står inte långt från silverägget. Han är nervös. Han har känt på sig att något inte stämmer. Vänta! Vad var det där? Någon som skriker? Inifrån silverägget! Det är ju Odil! Hon skriker på hjälp!

Galt ropar till de andra: “Odil kallar på hjälp!”, och rusar mot silveräggets dörr. Äggväktarna ser honom komma mot sig och drar sina spjut. Danianna säger åt Galt att stanna och inte gå en meter närmre, men Galt struntar tillrättavisningen och fortsätter rusa mot silverägget.

Det blir tjafs mellan äggväktarna och mutanterna. Väktarna vägrar släppa förbi dem och menar att det inte är någon fara med Odil. Trots att Odil är i uppenbar fara. Till slut blir Majzan så förbannad att hon använder mutationen mardrömmare för att paralysrera hela gruppen med äggväktare. Under tiden väktarna är mentalt förstelnade och lamslagna passar mutanterna på att springa in i silverägget för att rädda Odil.

När mutanterna kommit in får äggväktarna sin sans tillbaka och jagar efter inkräktarna. Gasmolnen duggar tätt när mängder med nya smutsiga individer rusar in i farkosten. Galt som tagit täten skyndar sig bort mot lejdaren och börjar klättra uppåt mot Odils desperata kraxande på hjälp, som nu ljuder allt tydligare och ekar genom silveräggets märkliga innandöme.

Galt klättrar upp till nästa våning. Odils skrik leder honom bakom dörren till höger. Han skyndar ditåt. Även denna dörr öppnas med ett pysande ljud. Galt kommer in i ett rum med ett ovalt bord. På bordet ligger Odil fastspänd och vilt skrikande. Några meter bort utspelar sig ett märkligt skådespel. En skäggig man tampas med en spindelliknande stålvarelse, vilken kramat sig fast kring mannens ansikte. På marken intill dem ligger en påslagen och ylande elsåg.

Odil möter Galt med en något lättat blick. Sedan ropar hon: “Det är den skäggiga som är dum! Roboten är snäll! Hjälp roboten!”. Galt gör som Odil ropar och slänger sig mot den ovårdade mannen för att tackla honom till marken. Med en tung duns hamnar han ovanpå mannen och lyckas sedan enkelt brotta ned honom.

Då kommer resten av sällskapet in i rummet. De hjälps åt att binda oraklet, och att spänna loss Odil. Sekunderna senare hör de ljud längs lejdaren. Äggväktarna! Mattis fattar sig snabbt och ropar ut mot väktarna: “Inte ett steg till! Då skär vi halsen av oraklet!”. Det blir tyst från lejdaren. Sedan hörs Diananna: “Okej, okej, rör inte oraklet. Vi stannar!” “Bra! Gå nu ut ur silverägget så låter vi oraklet leva!”

Äggvältarna lämnar långsamt och motvilligt farkosten. De kan inte låta oraklet dö och måste lyda dessa sentida barbarer.

När oraklet är ordentligt fastbunden släpper Multi taget om hans ansikte. Oraklet har svimmat på grund av syrebrist efter kampen med spindelroboten, och ligger nu medvetslös och bunden på marken, medan mutanterna börjar diskutera vad de ska göra och hur de kan fly silverägget.

Efter att Odil snabbt förklarat vad som hänt säger Mattis: “Vi måste snabbt härifrån! Vi kan inte stanna här med oraklet som gisslan utan mer mat och vatten!”. Då börjar Multi att blinka och pipa igen. Odil översätter: “Jag kan tyda hans språk. Det kallas morse. Lärde mig i en bok. Roboten säger att det finns en gömd gång i farkostens lägsta nivå. Den leder till en gammal bunker. Han tycker vi ska lämna Z här, så vi slipper få arga äggväktare efter oss. Jag tror han kallar oraklet för Z. Verkar rimligt. Roboten säger även att han vill följa med oss och hjälpa oss. Bli vår vän. Han har tröttnat på Z och hans mordiska fasoner. Roboten säger att han heter Multi. Vid ingångens bunker säger han att Z dumpad kropparna efter folk han mördat. Som han tänkte med mig! Han ber oss också att låta Z leva, trots oraklets illdåd. Han blippar något om att hans programmering inte tillåter att vi dödar Z och att han i så fall måste försvara Z mot oss!”

De hör nu hur fler otåliga äggväktarna flockats kring ägget. “Bäst vi rör på oss innan de försöker frita Z! Multi! Visa vägen! Vi lämnar oraklet levande här!”, domderar Mattis och rör sig mot dörren. Multi skyndar sig före och resten av gruppen följer efter. Ned längs lejdaren. De hör hur oraklet vaknar bakom dem. Nu är det istället han som börjar ropa på hjälp. Sällskapet tar sig förbi nästa nivå och vidare förbi kryokammaren. Odil suckar över att de inte hinner frottera sig i denna underbara plats, utan måste fly. Men vem vet? Kanske kan de komma hit senare?

När de tagit sig ned till maskinrummet längst ned i farkosten hör de hur oraklets rop på hjälp eskalerar och hur äggväktarna stormar in genom ytterdörren. “Förhoppningsvis kommer de att först springa upp mot oraklet, vilket kan köpa oss lite tid”, påpekar Mattis.

Maskinrummet utgör en mäktig inredning med paneler, knappar, spakar och blinkande ljus. Multi förklarar att han kan öppna en lucka, som leder rakt ned till en väg mot ledningsplats Bertil från detta rum. Han säger att expeditionen som Z kom med landade ovanpå ledningsplatsens ingång med vilje, eftersom de ville söka igenom bunkern. Men att de tvingades avbryta sin expedition eftersom det visade sig vara för mycket röta där nere.

Multi fortsätter blippa och blinka i en sådan takt att Odil får det svårt att hinna med att översätta: "Men mutanter ska klara röta bättre än människor och dessutom har ni dräkter som kan skydda er. Ni kanske överlever? Och förhoppningsvis finns en nödutgång eller vidare gång, vilken vi kan fly vidare ut ur bunkern?" “Många lösa antaganden här”, menar Mattis. Men jag tror inte vi har något val. Vi kan inte slåss mot alla upprörda äggväktare. Vi får chansa och fly genom den rötfyllda bunkern!” Övriga i sällskapet håller motvilligt med. Nu hör de dessutom hur äggväktarna nåt upp till oraklet. Det är bråttom!

Multi pillar på några knappar under panelerna och en bred dörr i golvet börjar sakta att öppnas. Stanken slår mot mutanterna likt en rivningskula. Under den breda dörren finns ytterligare en öppen port. Dold under farkosten. Bakom dörren löper en bred fordonsramp rakt ned i urbergets mörker. Längs trappen ligger högar med stinkande lik. Multi förklarar att detta är Oraklets mordoffer. Han lovar också att förklara mer om Z när tillfälle ges.

Mutanterna kliver bokstavligen över lik och tar sig ned till den väg Multi benämner som rötans väg. Små ljusgröna dammkorn dansar i luften. Samtliga mutanter tar på sig sina rötdräkter och drar det tjocka glasvisiret över sina ansikten. Galt tänder sin strålkastare och leder vägen. Fordonsrampen tar dem djupt ned under jord för att sedan plana ut till en ensam spikrak asfaltsgata. Vägen tycks sträcka sig långt. Inte en chans att äggväktarna vågar följa efter dem här utan skyddsdräkter. Ur askan i rötan!
 
User avatar
Tomas
Site Admin
Posts: 4123
Joined: Fri 08 Apr 2011, 11:31

Re: Ölandsbron (spoilers)

Sun 11 Oct 2015, 17:04

Kul med fortsättning!
Fria Ligan
 
Memmo
Posts: 330
Joined: Sun 23 Feb 2014, 20:35

Re: Ölandsbron (spoilers)

Tue 13 Oct 2015, 21:11

RÖTANS VÄG

Längs gatans högra sida löper ett räcke och en trottoar. På trottoaren är en bild på en promenerande person målad, och på gatan är det en bild på en lastbil målad.

Trots skyddsdräkterna märker mutanterna hur rötan angriper dem så snart de sätter sina fötter på vägen. Galt använder sin rötnos till att sniffa fram en så bra väg genom rötdammet som möjligt. Han håller upp ett finger. “Följ mig!”, säger han självsäkert och börjar vandra längs trottoaren. “Här är det något mindre med röta”.

Mutanterna börja att jogga, för att snabbast möjligt ta sig genom rötans väg. De vet inte hur lång vägen är och det blir kämpigt för dem i de tunga dräkterna och den tunga rötluften. Efter en och en halv kilometers löpande lyckas de till slut ta sig till vägens ände. Helt utmattade stoppas de där av en metallport. Förutom att någon har målat symbolen för biologisk fara på dörren, så liknar den de skyddsdörrar de stött på i andra ledningsplatser. Flera av dem har drabbats kraftigt av rötan, men alla lever. Men de måste ta sig in genom porten snarast.

Karinn börjar hulka och kräks i hjälmen. Hennes första impuls är att slita av sig skyddshjälmen, men hinner komma på att det nog inte är en så god idé. Hon får helt enkelt stå ut med att ha spya på insidan av visiret, tills de kommer till en plats med lägre rötnivå.

Dörren har en ratt som går att vrida på. Den har rostat igen, men med gemensamma krafter lyckas mutanterna att öppna dörren. Endast för att drabbas av nästa otrevliga överraskning. Dörren smäller upp mot dem och ut väller avfallsvatten över dem. De slås till marken, men är snabbt på benen igen. Träckvattnet forsar kring deras ben när de strävar sig in genom dörrens öppning.

Vattnet ebbar dock snart ut när och rinner ut längs rötans väg bakom dem. Mutanterna kan klafsa vidare för ett besök bland fasorna i ledningsplats Bertil. Skönt. Innanför skyddsdörren är rötnivån betydligt lägre. De andas ut, även om varningen för biologisk fara skrämmer dem något.

LEDNINGSPLATS BERTIL DEL 1

Mutanterna har kommit in i en luftsluss. Det stinker. Ur ett metallrör i taket läcker det piss och träck. Det måste vara läckan i röret som fyllt slussen med avfallsvatten. Galt sveper med strålkastarens ljus genom slussen. Han får se något röra sig mot dem. Någonting stort. En oformlig massa som täcker taket, golvet och båda väggarna. Den erfarne zonstrykare Galt ser genast vad det är. “Masksvärm! Elda den, Spöket! Nuuuu!”

Spöket som har samlat på sig en hel del mutantkraft efter sina strider gör sig redo att spruta eld över den anstormande masksvärmen. Han fäller upp skyddsdräktens glasvisir, skriker åt alla att hålla sig undan och bränner av all sin samlade dådkraft mot svärmens miljontals maskar. Först övertänds mutationen och blir dubbelt så kraftigt. Sedan sprakar det till av den brandfarliga träckgasen som samlats rummet. Detta gör eldkvasten ännu mäktigare.

Hela slussen framför Spöket fylls av en infernalisk eld. Hettan bildar en explosion. Tryckvågen slår mutanterna och Multi åter till marken. De är oskadda, men värmen efteråt är nästan outhärdlig. Galt kisar genom töcknet av rök och vattenånga för att se vad som kan tänkas återstå av masksvärmen efter helveteselden. Överallt ligger de förkolnade maskarna, likt sprakande, brända pommes frites. Elden har slickat hela slussen svart och sotat ned allt. Luften blir svår att andas.

Kväljande rök och vattenånga stiger från marken av hettan. Mutanterna kan inte stanna här länge till. De riskerar att ångkokas eller halstras om de inte skyndar sig vidare. Ånyo reser dig sig och kämpar sedan framåt genom slussen. Maskarna krasar under dras fötter. Ytterligare en skyddsdörr finns vid luftslussens slut. Dörren är illa svedd, men har stått emot Spökets eld. Mutanterna öppnar dörren och kliver vidare in genom bunkerns hotfulla mörker.
GZIP: Off