VIDEOKAMERAN
Galt smyger ensamt fram för att ta sig en titt. Han konstaterar att ingen av maskarna eller kropparna lever. Det är resterna efter en stor strid. Av lukterna att döma har den nyligen ägt rum. Masken som anföll Spöket måste ha varit ensam kvar efter slaget. Galt ropar åt de andra att det är lugnt att komma fram.
Mutanterna söker igenom kvarlevorna. Det är sammanlagt åtta människor och sex zonmaskar. Maskarna ser ut att ha överrumplat människorna underifrån. Flera av människornas ben är kapade eller sitter fast i gapet på maskarna. Även övriga delar på liken är illa åtgångna eller helt massakrerade.
Det mest uppseendeväckande med de döda människorna är deras dräkter. Samtliga bär gula tjocka skyddsdräkter med huvor, gasmasker och glasvisir. På dräkternas axel finns ett märke över en fågel med ett E på magen. Under fågeln står det skrivet E4. “Detta måste vara människor från det där Gryningsfolket”, påpekar Mattis. “De hade ju E4 skrivet på sina kläder och ska ju vara här för att utforska zonen”.
De samlar ihop det som finns kvar av liken och klär av dem deras dräkter. Odil tar fram sin rulle med silvertejp och börjar laga skyddsdräkterna så gott hon kan. Dräkterna ser ut att kunna skydda mot både röta och skada och kan bli väldigt användbara. Av de åtta trasiga dräkterna borde hon i alla lyckas göra fyra eller fem stycken nya dräkter med hjälp av silvertejpen.
Under tiden Odil lagar dräkterna söker övriga mutanter vidare efter fler fynd. Maskarna är alla skjutna till döds. På marken ligger automatkarbiner som människorna måste ha varit beväpnade med. Mutanterna plockar på sig vapnen med tillhörande patroner och fortsätter sedan rota i de framlidnas packningar, vilka ligger utspridda i tunneln efter striden.
Spöket hittar en egendomlig mackapär. En apparat nästan lika stor som hans hand. På ena änden finns en tratt. På sidan finns flera knappar och en skärm som går att fälla ut. Han vrider och vänder på saken, men kan för sitt liv inte förstå vad det är. “Eh, Odil! Jag hitta nåt här!”, ropar han i sina funderingar. Odil lämnar sitt tejpande och kommer till undsättning för att se vad Spöket hittat.
Då stiger även Karinn ned i tunneln. Hon berättar att hon nu applicerat bomben och dragit en tråd över vägen som ska detonera bomben ifall någon rör tråden. “Hoppas bara det att motorfolket utlöser fällan nu. Och inte någon annan stackare eller djur som passerar bron”, säger Karinn och torkar av gödsel från sin händer på kläderna.
Spöket berättar för Karinn om vad de upptäckt här nere. Karinn blir genast nyfiken på videokameran och assisterar Odil i undersökandet av artefakten. Knapparna på sidan är markerade med olika symboler. En har en svart trekant med texten “PLAY”, en annan har en röd rektangel med texten “REC”, en tredje är rund och står det “STOP” på. En fjärde knapp är markerat med ett minustecken och en femte är markerad med ett plustecken. På nästa knapp står det “VOL+/-” och på en lite större knapp står det “ON/OFF”.
Karinn trycker på knapparna för att se vad som händer. Men inget händer. “Den behöver givetvis ett batteri för att funka”, framhåller Odil. Karinn öppnar en liten lucka längst bak och hittar några uttag där det nog går att koppla in ett batteri. “Vilken tur att jag hittade ett batteri i människornas övriga packning då!”, tjoar Mattis och kommer släpande på ett bilbatteri. “De har massa annat kul också! Majzan hittade en hjälm och Galt hittade mer silvertejp och en massa mer krubb, vatten och patroner! Rena guldgruvan detta! Försök få igång den där så ska jag leta vidare efter fler grejer! Vi har inte hunnit igenom alla packning än”
Karinn kopplar in batteriet. Hon trycker på alla knappar igen. När hon nu trycker på ON/OFF-knappen börjar det plötsligt surra i den lilla prylen. De utfällbara skärmen börjar lysa med ett svagt grått sken. “Nåt händer!”, utbrister hon. Alla samlas storögt kring prylen. Därefter trycker hon på PLAY.
Skärmen flimrar och skimrar. Ett utdraget knastrande ljuder från manicken. Det låter sedan som att det blåser. Därnäst uppenbarar sig en bild på skärmen. Ett ökenlandskap fyllt med aska och sot. Vinden viner så askan far runt i stora virvlar. Några gula blommor kan skymtas i utkanten av den rörliga bilden. Plötsligt börjar bilden röra sig framåt. Som om de såg genom någons ögon och den personen börjar vandra framåt.
Den rörliga bilden skakar kraftigt medan den tar sig fram mot en stor grop i askan. En jordig stig leder ned via sten och grus mot en väldig bergsvägg under mark. Större delen av väggen är täckt av en massiv stålport. Odil är först med att upptäcka skylten intill porten. Den nötta skylten som det står Eden och Ledningsplats Cesar. på Hon på pekar på det hon observerat och samtliga i sällskapet nickar instämmande. Detta måste vara ingången till Eden. “Cesar vet vi ju vart det ligger”, utbrister Mattis. “Vi har ju koordinaterna dit! Då vet vi alltså äntligen var Eden finns!”
Innan han hinner säga något mer börjar något på skärmen att dåna, som från åska. Alla blir åter förtrollade av den rörliga bilden. Porten på skärmen mullrar sakta upp. Bakom den väntar en folkmassa inne i berget. När porten helt öppnats vandrar folket ut. Det är vuxna människor klädda i tunga skyddsdräkter, tillsammans med tusentals muterade barn. Nog inte äldre än tre, fyra år. Vissa människor bär på mutantbarnen. Mannen som går längst fram stirrar bistert rakt genom skärmen. Odil tycker han påminner om Den gamle. Sedan sprakar det till och skärmen visar åter den ödesmättade vyn över sotöknen med de gula blommorna.