MÖGELTRÄSKET OCH MYSINGE
Mutanterna vandrar över den ruttnande och mögliga sankmarken. Stinkande svamphärvor och sjok av toviga kärrväxter slingrar sig likt missbildade armar över landskapet. Ladugårdar och villor går emellanåt att skåda genom träskets äckel, men är annars helt slukade av det mörkgröna möglet. Galt berättar att det troligen myllrar av magtorsk och annat motbjudande i det sumpiga vattnet kring dem, och att de gör bäst i att hålla för munnen och skynda sig över träsket.
Efter en mödosam språngmarsch, jagandes av snuskkryp, når mutanterna en högre kulle som reser sig ur sumpen. På kullen ligger en öde fornby. Norr om byn sträcker sig ett upphöjt fält utmed en fördärvad landsväg. Fältet pryds av resta stenar i varierande storlek. Vissa av dem formar en ring. En sten liknar Dantes treudd.
Odil har läst om detta och förklarar att det är fornfolkets fornfolk som ligger begravda här. Man kan lätt tro att ett så gammalt folk besatt en ännu mer utvecklad teknologi än de människor som förintade sig själva, men Odil vet att utvecklingskurvan inte sett ut så för människan. Hon berättar att detta folk troligen var ännu mer lågutvecklade än arkens mutanter. Och finns det några prylar begravda med folket, lär de inte vara mycket att ha.
Det finns nästan ingenting kvar av byns infrastruktur. De få byggnader som förskonats från väder, krig och vind är sedan länge länsade. Endast en multen och trasig väderkvarn lyckas tjäna som lägerplats åt mutanterna. Väderkvarnens tak är intakt och ger dem ett tillfälligt skydd. Intill kvarnen står en rostig gammal grävmaskin som Karinn genast börjar meka med. Kan kan hon få den att funka? Det vore bra med ett åkdon ute på sotöknen.
Under tiden som övriga mutanter vilar sig och inmundigar krubb och vatten inne i väderkvarnen, passar Galt på att smyga upp på krönet, bakom en större gravsten, för att spana ut över Alvaret. Han är nyfiken på att se vilka som stred ute på öknen.
Askan piskar Galt i ögonen när han blickar ut över de till synes oändliga vidderna. Han ser mycket riktigt resterna av ett slag. En brokig flock med bestar ligger döda på marken. Raggbestar, skövlare, krypskyttar och en gigantisk ekoxe. Ur deras kroppar pyr det rök. Några brinner fortfarande lite lätt.
Intill de fallna bestarna ligger även flera stupade, skadade eller döda soldater. De är klädda med avancerad och högteknologisk utrusning och bär konstiga, plastiga skjutvapen. Andra soldater vårdar de skadade och samlar i hop de döda. Människorna har vunnit striden, men tycks ha lidit stora förluster. Stor sorg präglar skådespelet som Galt bevittnar.
Genom zonsmogens mörkvioletta dimridåer ser då Galt en väldig och imponerande farkost träda fram ur horisontens töcken. Farkosten färdas fort över slätten och tycks sväva några meter ovanför marken. Den blir efter ett tag allt klarare för zonstrykaren, när den svänger upp mot soldaterna. Farkostens motorer ekar dovt genom nejden och askan virvlar vilt under dess väldiga underrede.
Den stannar framför soldaterna och slår av sina motorer och sjunker sedan långsamt mot marken. När motorljuden sakteliga börjar tystna och svävaren slutligen har landat, hörs ett pysande ljud från en port som öppnas längs farkostens ena långsida. Ur porten rusar fler människor ut. De är välorganiserade och agerar handfast och självsäkert. På deras axlar och även på svävaren står det skrivet E4.
Först läggs de skadade på bårar och bärs ombord på svävaren. Sedan bärs även de döda, samt alla bestar ombord. Förloppet tar kanske bara tio minuter. Därpå stiger även de oskadda soldaterna ombord. Porten stängs och motorerna startas ånyo. Ökenaskan drivs upp i ett moln omkring stålvidundret när den lyfter och gör en maklig u-sväng några meter över marken, innan den sätter fart och gasar in genom smogens slöjor och försvinner bort ur Galts synfält.
Zonstrykaren har suttit som förstenad över åsynen av svävaren och har inte märkt hur några av hans vänner krupit upp bakom stenen på krönet vid hans sida. Storögda nickar de till varandra, som för att bekräfta att alla sett samma sak. De beslutar sig för att ta sig ut på sotöknen och undersöka slagets arena. Månne kan de ha glömt kvar någon pryl?
Plötsligt hörs ett rostigt motorvrål bakom dem. Det är Karinn som har fått igång grävmaskinen.
Handouts:
https://farm4.staticflickr.com/3659/343 ... 0e18_b.jpg
http://static.panoramio.com/photos/large/4249870.jpg