User avatar
HankTheTank
Topic Author
Posts: 202
Joined: Mon 08 Aug 2016, 22:23

Det döende landet. En kampanj till År Noll

Mon 25 Jun 2018, 19:40

Här kommer krönikan över min efenskrivna kampanj. Tyvärr är Epiogen och del ett mystiskt försvunnen i forntidens mörker.
Här kommer dock en kort förklaring.
Människor dök upp i Arken och bildade ett styrande eletistiskt råd ihop med Den Gamle. Snabbt växte ett tydligt klassamhället upp där muterade människor hamnade längst ned på stegen. Djuren vart näringsidkare och människornas lojala och trogna "likar"

Några få satte sig upp mot detta och ifrågasatte styret. Ganska snart sändes dessa rebelliska element och upororsmakare på ett vansinnes uppdrag: att anlägga en utpost i de döende ökenlandskapen söderut och få den att frodas.
Det är här, i det varma helvetet på jorden som våra äventyrare börjar, . I en container ark Omgiven av sand och faror.
Tidsmässigt utspelar sig detta ungefär år 10.
Och alla hitintills släppta moduler till Mutant År Noll har använts ihop med massor av egenskrivet material.
Mycket nöje / Hank.

Det som göms i sand...
Del 2 i Krönikan om Det Döende Landet!
Mutant år Noll.

Ett första rådslag!

Hungersnöd och elände! Eländets eländiga elände. Utpostens invånare försöker komma överens om vilka prioriteringar som är de viktigaste…
De talar...i timmar… Bossarna hörs mest… Den iskalle Kim Kryo med sin kyliga aura. Den sniffande och snorande Enok med sitt luktsnus och sitt fenomenala väderkorn. Den lismande androgyna Cosma, som även här ute i ingenmansland säger sig kunna fixa fram allt! Droger, vapen, en kropp att värma sig med om natten. Ja allt! Ingen förstår hur hen gör, men till rätt pris så levererar hen. På avstånd stirrar den obehagliga Krossaren Fisher in i högen av folk. Hans amfibieögon letar oavbrutet efter minsta trubbel att bemöta med hårt, kompromisslöst våld!

Den självutnämnda sheriffen James gläfser åt folk att lugna sig, hans hundöron står rakt bakåt och svansen pekar rakt ut. Folk lyssnar..mest för att det fruktar Schäferns välsmorda skrotgevär. Som han vet att använda. Jag ser att Enok blinkar förnöjt åt sheriffen, ingen annan ser. De har en plan..jag vet..jag ser mer än vad folk tror, men alla kallar mig dåre...mupp..man skrattar åt mig..tror att jag är dum...bara för att jag inte kan tala, man tror att jag är dum...efter..långsam...de har fel...mycket fel…en dag så kommer alla att förstå...att det är dom som är de dumma!

En osannolik trio!
Det är hårda tider i utposten, de fördömdas ark!
Hunger och rädslan för vad som finns där ute tar överhand och folket känner sig tvingade att fokusera på mat och skydd!
Jaktlag skickas ut och en hydroponisk odling anlägges i en av containrarna. Det jobbade febrilt så svetten sprutar!

Den mäktiga älgdrotten försöker samla folk. -Lyssna på mig, i öster finns en skog! Rötskogen, där kan svaren på många av våra problem finnas!
Men få lyssnar, alla är för desperata, upptagna med den dagliga överlevnaden för att uppmärksamma Nåjdens ord.

Dock står en duo kvar och hörsammar Älgdrottens sävliga men välmenande utlägg.
En teknik kunnig människa vid namn Boris, en av de få människor som nåjden faktiskt förstår och respekterar. Han har inte det där högdragiga, översittar fasonerna som de flesta människor brukar besitta.
Står och kvar och lyssnar och resonerar. Vid hans sida står också en av utpostens märkligaste invånare, MK-D2, en robot till synes helt byggd av skrot. Roboten släpar konstant runt på någon sorts säck, överfylld med skrot och märkliga halvtrasiga fornfynd. Maskinens kanske mest utstickande drag, om man bortser från hela dess existens, är en sylvass sågklinga som är fastsvetsad på höger underarm. Den pratar också med en förvånansvärt trevlig och lugnande kvinnlig röst, vilket känns konstigt..då roboten i övrigt varken ser maskulin eller feminin ut.
Tekniker Boris däremot kunde Älgen Gillroy könsbestämma lätt. Han var en medelålders hane av fornmänsklig art! Kanske rent utav övre medelåldern!
Människor Mannen bar med sig flertalet märkliga verktyg, säkert från tiden innan Herr Döden vandrade över jorden.
Boris hade också en grovkalibrig skrotpistol nedstucken i bältet, nära till hands…

Den märkliga trion, var enade om att något var tvungen att göras, i fall utposten skulle överleva.
De beslöt att undersöka området runt utposten, något användbart måste ju finnas här!
Från ett av container taken hade någon i utposten skådat en märklig byggnad, halvt begravd av sanden. Av beskrivningen de fått vågade Boris sig på en gissning att det kan vara en forntida Supermarket eller saluhall! Gillroy och MK tyckte det lät spännande så utan vidare dröjsmål begav sig utpostens märkligaste trio sig av...ut i ödelandet...De Döende Landet.

Spår i sanden.
De tre vandrar, öknen bränner och landskapet är torrt och öde. De tre är allt för upptagna med målet i horisonten för att lägga märke till spåren i sanden….spår som bevittnar att någon eller några har varit vid utposten i natt…

Saluhallen

Övertäckt av sand med endast ett utgrävt hål att tränga sig in i, var den enda fram för våra hjältar. Det fanns spår i området, kanske efter något djur men ingen brydde sig tillräckligt mycket för att undersöka saken närmare. Den utgrävda gången ledde in i mörkret..in i den sandiga saluhallen. Mörkret lockade dock ingen av vännerna och en viss tveksamhet uppstod.
MK gjorde helt plötsligt ifrån sig ett ljud, som det andra tolkade som ett glatt Taadaaa!!
Ur sin slitna säck, plockar roboten glatt upp en fackla!! Har viftar förnöjt med den framför ögonen på de andra två.

I avsaknaden av tändare eller eld möjligheter så får Boris en snilleblixt. En glasbit tidigare hittad i sanden används på ett nästan trolldomsaktigt sätt. Boris fångar den heta solen i glaset och riktar dess strålar mot facklan. Framför en storögd Älgnåjd börjar facklan ryka för att sedan blossa upp i fyr!

MK tar rollen som fackelbärare och trion tränger sig in i hålet i sanden.
Det visar sig att sanden har blåst in i saluhallen via de trasiga butiksfönstren och innanför bildat en grotta.
I grottan hänger trasiga armaturer och takskivor ned. En mängd hyllor av olika slag både står och ligger huller om buller i grottan.
MKs intresse fångas av några färggranna forntids kartonger på hyllorna. Roboten försöker läsa på embalaget i fackelskenet.
Gillroy och Boris letar lite bland sand och skräp och finner resterna av av ett skelett!
Skelettets märkliga hjälm och gula overall bärgas ivrigt!
Innan kamraterna hunnit identifierat de nya fynden stirrar Boris in i två par ögon som reflekterar fackelskenet!
Morrande hörs när två slitna byrackor av styggaste sort lösgör sig från mörkret.
På ren reflex försöker Boris kommendera jyckarna med myndig stämma.
-PLATS!!
Men kreaturens gensvar blev frenetisk attack!

Strid!
En förvirrad strid utbryter!
Boris avfyrar sin pistol, både en och två gånger. En av hundarna blir sårad i bakbenet och försöker fly.
MK-D2 ger sig in i leken med sig sågklingearm och nåjdälgen stångar febrilt mot allt som rör sig.
Det är svårt att få begrepp om vad som händer men våra hjältar lyckas skada sig själv i det begränsade ljuset.
Robotens Servo slutar svara som den brukar och väljer till sist att veva loss med facklan. Boris blir biten i armen och smiskar upp jycken med pistolkolven, när helt plötsligt Gillroy tokrusar med hornen först. Hunden slutar som en makaber utsmyckning på den magnifika älgkronan. I sin framrusning råkar älgen skära sig på robotens sågklinga. Och när stridsdammet lagt sig behövs både Man och älg hjälpas åt att lägga om varandras sår.
Boris hjälper även MK med den strulande servon trots att hans verktyg blir så slitna att även de behöver en översyn.

Skatt och slakt.
Saluhallens mörker bjöd både på skatt och slakt.
Den gula dräkten var en skyddsdräkt, ett pansar mot rötan förklarar Boris. Han tycker att älgen skall kränga på sig den, då han själv påstår sig ha ett inbyggt högteknologiskt försvar mot röta. Ett måste för Tekniker som arbetade med och i närheten av Elysiums reaktor.
Hjälmen indentifierar Gillroy som en PSI förstärkande anordning. Han hade smärtsamma minnen om att dylika tingestar användes i experimente av betraktarna i de nu väldigt avlägsna Paradisdalen!

Boris slaktar djuren och ämnar kocka rötan ur kropparna.
I mörkret finner trion även tre valpar, vilka omhändertas och MK utbrister glatt att nu kan vi starta hundfarm!

Återkomsten
Trion återvänder till utposten, slitna, blåslagna men med många erfarenheter rikare. De skänker bort den märkliga hjälmen till utpostens utveckling, och den lagras i en av containrarna som tjänsteföretag som valv. Hundarna skänkes till att bygga en kennel och Boris lär sig hantera röttköttet och lyckas få det röttfritt!
Trion gör lite affärer med invånarna och provianterar.

Stum och dum

Dagen efter tar utpostens stumme mutant vid namn Stum kontakt med Boris. Med knackig tecken kommunikation, yvigt rörelsemönster och gutturala läten, så lyckas stummutanten förmedla något som Boris tolkar som att han har sett flertalet individer, troligen fler än vad Stum har fingrar, iklädda läskiga masker i närheten av utposten. Möjligen beväpnade med spjut eller vassa pinnar.
Det finns alltså andra där ute i sanden??
Men vilka? Och vad vill dem?

Sanden kallar!

Efter en kort överläggning med Sheriffen så föll det på trions lott att undersöka det eventuella hotet i väst. Kanske kunde det vara potentiella handelspartners som gömmer sig där ute?
Äventyrarna rekvirerar hjälp från jägaren Flen. Hon var då inte utpostens renligaste invånare, men hade god färdighet med sitt skrotgevär, och det uppskattades….mycket.


Rostigt och rörigt.
Del 3 i krönikan om Det Döende Landet.
Mutant år Noll

En Pipeline mot väst!

De numera fyra äventyrarna, den sävlige visionären och nåjdälgen Gillroy.
Den barske, teknik kunnige människan Boris. Hopplocket till skrotrobot MKD2 och deras följeslagare, jägaren Flen, följde en gammal rostig pipeline väster ut. Kvartetten noterade att det lyser en lampa på en konsol i änden av röret, men har nu inte tid att undersöka det närmare.
Det enorma rörsystemet hölls upp, flera meter från marken av rostiga metallkonstruktioner. Somliga hade gett med sig av tidens tand och röret hängde på dessa partier lite mer slokande.
Hjältarna tog skydd från solen och gick under metalltuben. De gick säkert i flera timmar, och värmen stekte vandrarna. Allt var öde tills de kom fram till en liten sluttning.
Pipeline röret fortsatte ned och två byggnader i betong stod på varsin sida av röret. Byggnaderna var slitna, flera våningar höga och hade rasat in längst upp. Kanske hade de en gång i tiden suttit ihop, likt en båge eller valv över det rostiga röret. Endast högar av fallen betong vitnade nu om en förut mera omfattande konstruktion.
Med ett par stenar som skydd spanade följet ned längs cylindern och över husen. Gillroy kände hur hans kontakt med förfädernas andar började växa sig starkare. Hans ögon blev mjölkvita till färgen och han kände en astral vision. Han såg hur Flens blick uppfattade sin omgivning och hur förfädernas astralspår pekade ut en viss riktning.
När han kom till sans berättade Flen ivrigt att hon sett genom fönster gluggarna på båda husen. I båda husen huserade det fyra humanoider vardera, åtta totalt. De var iklädda masker från forntiden, alla var kortare än den genomsnittliga mutanten. Och alla verkade vara beväpnade med spjut.
Vännerna överlägger en stund men bestämmer sig för att försöka ta kontakt, på fredlig väg. Dock så gömmer sig Flen en bit bakom och hukar sig ned vid ett betongfundament. Hon lägger upp geväret och håller sig beredd på att täcka sin fränder, ifall saker går snett.

Hallå i stugan!

-Hoho!
-Hallå!
Älgens stämma riktades mot ett av husen när de tre vännerna vaksamt knatade framåt i sanden.
-Vi kommer i fred!
Ut från den närmsta ruinen rusar fyra stycken spjut beväpnade humanoider!
De var kortare än följet i klädda slitna tyg kreationer, rockar, mantlar, lager på lager. All hud vart täckt och ansikten dolda av hemska forntids masker.
Älgen satte sig på knä och försökte kommunicera med nykomlingarna, men något i hans uppenbarelse skrämde dem! Och det var tydligt att robotens närvaro gjorde mask-männen obekväma också.
Grova stön och svårtolkade läten stöttes fram bakom maskerna, innan de sänkte spjuten för att gå till attack!

Blod i sanden!

Flens skrotgevär slungade död genom luften och den förste aggressive mask-mannen slungades bakåt!
Kaskader av blod stänkte från dess perforerade kropp, och nu bröt helvetet lös!
Spjut, sågklingor och älghorn möte varandra. Boris pistol talade sitt språk och Flen avfyrade ytterligare ett skott.
Mask-männen ner gjordes inom loppet av någon sekund, dessvärre blev Gillroy spetsad av ett spjut och fick en svår skada i buken. Boris nedgjorde spjut mannen snabbt och sköt honom i ryggraden.
Fyra till av mask-männen kom till undsättning från det andra huset, men våra hjältar lyckades avvärja även detta hot med brutalt våld. Boris ådrog sig en tandskada och älgen blöder kraftigt från buken. Runt om kvartetten ligger åtta stycken svårt sargade kroppar. Sju av dem bedömdes ha livshotande skador. Den åttonde däremot verkar ha snavat och krossat näsan och kan därför räddas och tas till fånga. De får en smärre chock när de demaskerar deras fiender. Alla verkar vara unga individer, möjligen i tidiga tonåren och av mänsklig art. Deras kroppar är fulla med konstiga sår och bölder, någon är också blind på ett öga.

Åter hem
Våra hjältar skyndar sig att plundra de blödande tonåringarna och lämnar dem sedan att dö i ökenhettan. I de båda husen hittas lite skrot och tecken på att husen används flitigt som vakttorn. Väggarna på insidan är täckta av målningar. Streckgubbar med spjut, jagandes djur och monster av olika slag. Men även en målning av något som ser ut som ett skelett, målad i grå färg och ut från den sprutar blixtar som träffar några streckgubbar.
De stridströtta zonfararna bestämmer sig för att återvända hem, så fort de bara kan. De plockar med sig spjut och slungor, det kan behövas till försvaret.
På vägen hem lyckas Boris tjuvkoppla konsolen på Pipeline röret som de såg tidigare och blottar en öppning. Han använder också sitt tekniska kunnande för att leda strömmen vidare, med syfte att ladda MKs interna batteri. Dock så görs en smärre misskalkylering av strömstyrkan och kraften sänder den stackars roboten på en kortare flygtur! För att sedan landa hårt i sanden. Dock med några Energipoäng rikare. MK proklamerar glatt att laddningen genomförts och att strömförsörjningen ligger nu på 89%
De återvänder sedan till utposten.

Dödsfall och Mystik.

Hungersnöd och svält skördar offer i utposten. Goda råd är dyra. Flertalet invånare hittas döda nästa morgon. Herr Döds bror Herr svält har strypt livslågan på ytterligare invånare och i en desperat handling skickad den vildmarksvana Flen ut på ett farligt uppdrag. Hoppet är att hon skall nå Arken och prata, diskutera med Den Gamle, att be om hjälp. Kanske inser han sitt misstag och kallar hem sina barn, eller skickar hjälp.

Men allt är inte vad det verkar i utposten. Den fyrarmade mutanten Walter hittas halvt uppäten i svinstian! Vad gjorde han där? Har han verkligen svultit ihjäl? Eller har någon bragt honom om livet? Och i så fall varför?
Skrotskallen Ugnath är också totalt försvunnen, inga spår står att finna efter den unge uppfinnaren.
Sheriffen James säger att fallen har högsta prioritet och kommer att undersökas noga.

Tre Vågade livet!

Älgnåjden Gillroy och hans två allierade, skrotroboten MK-D2 och den mänskliga teknikern Boris sammanstrålar ytterligare en gång. Gillroy vill att trion undersöker en mystisk reva i marken, som han uppmärksammade under utvandringen. Platsen ligger bara någon sektor bort och det behöver inte bli så strapats fyllt att ta sig dit.
Åter igen tågar dom tre vännerna ut i zonen…….


Munhugg och knivhugg

Jag ser saker, hela tiden. Ständigt iaktar jag Mutanter, djur och människor, ständigt. Jag ser vad som försiggår i smutsen bland containrarna. Jag ser vad dom gör. Jag hör vad dom säger och jag vet vad dom vill….
Men ingen ser mig...ingen hör mig….och ingen vet något om mig…
Jag hörde Walter be om nåd….han sa snyftande att han inget skulle berätta. Han skulle vara tyst...men ingen lyssnade, De lyssnade inte…. Snyftande...gråtandes….Herr död kom på besök…


Revor, klättring och vrål!
De osannolika hjältarna stod med sina näsor pekandes nedåt i en djup spricka i marken. I båda sidor av jordsåret syntes rester av forntida konstruktioner, rester av vad Boris kallade infrastruktur.
Avloppsrör, fjärrvärme, och rester av elkablar stack fram ur sanden.
Trion bestämde sig för att försöka klättra ned i skrevan. Och det verkade som att det skulle gå att klättra etapp vis utan större svårigheter, om man hade ett rep. Åter igen började roboten rota runt i sin slitna skrotsäck. Automatvarelsen stoltserar med ett slitet, ihoptejpat, blått nylonrep. Som verkligen hade sett sina bästa dagar.
Roboten insisterade att hens rep absolut skulle hålla för nedstigningen i mörkret, och nickade monotont samtidigt som den stack fram repet till de övriga två.
Hjältarna började sin klättring ner i mörkret.
Något stort, hungrigt och argsint hade fått vädring på utforskarna, som syntes helt upptagna med förankring av rep. Ingen såg den flera meter mankhöga best som illvilligt rusade mot dem.
När det var robotens tur att klättra ned, uppfattade hans audiomotagare ett hiskeligt brölande och utan att titta vad det var som utstötte detta domedags ljud, skyndade hen raskt ned i mörkret...mot det okända...efter sina vänner.

Asfalt, labyrinter och räls.

Långt ned i mörkret, så långt att inte solljuset tränger ned hittade zon utforskarna ett hål ned i en märklig grotta.
Det visade sig vara en gammal vägtunnel och flera rostiga bilvrak stod på rad i dunklet. Under tidigare upptäcktsfärder hade vännerna hittat en bucklig och sliten strålkastare. Nu fick de idén om att bygga in den i roboten, och på så sätt utnyttja maskinens integrerade batteri för att driva lampan.
Sagt och gjort. I strålkastarens bleka sken utforskade trion vägtunnel och bilvraken. Sedan fortsatte de vidare på asfalten längre in i mörkret. Flera gånger stötte de på tjocka Metallock som var nedsänkta i asfalten. Dom bestämde sig för att lyfta på ett.
Under locket fan de vad Boris kallade service gångar och de klättrade ned.
Ingen vet hur länge dom irrade runt nere i mörkret. Det kändes som att tunnlarna aldrig skulle ta slut. På ett ställe, nära en korsning hamnade trion i trubbel med en märklig fjäril. Den utsöndrar konstiga färger i psykedeliska mönster, både Boris och Gillroy blev mycket förvirrade av scenen, medans M2 gjorde sitt bästa för att schasa iväg ohyran.

En spricka delade gången mitt i tur och en stor avgrund spärrade våra vänners väg. Någon eller några hade bemödade sig att bygga en till synes hållfast bro över djupet. Bron var konstruerad trästockar.
Sällskapet vågade sig först inte över, utan bestämde sig för att prova en fastgjuten stege som leder upp till ett liknande brunnslock. Klättringen leder vännerna upp i något som såg ut som en banvall. På en bädd av sprängsten gick en räls, som i sin tur låg på slipade trästockar. I mörkret fann trion två tågvagnar ståendes på rälsen. Tyvärr avbröts deras utforsknings lycka när en svärm med knytnävsstora getingar välde ut genom ett trasigt fönster på vagnen. Hjältarna tar till flykten. Tillbaka ned till bron och lyckas undkomma insekterna.

Morlocker i mörkret.

Labyrinten ändrar efter ett tag karaktär. Utforskarna hittar flera dörrar i ett labyrintliknande komplex. De letar snabbt runt och finner rester och ledtrådar till att labyrinten används som boplats.
Oturligt nog råkade trion gå in i en mindre sovcell där två stycken primitivt klädda Mutanter ligger och sover. Den välmenande Gillroy försöker ta kontakt med de sovande, vilka vaknar upp och blir helt vettskrämda av älgens uppenbarelse. De kastar sig efter sina spjut och Boris handlar kvickt på instinkt.
Skrotpistolen spyr bly i det lilla rummet. Och en av mutanterna faller medvetslös till golvet, den andre ger upp. Ekot av pistolen får hela labyrinten att vibrera av liv!
Tjugotalet Mutanter iförda höftskynke och beväpnade med spjut stormar fram i gångarna.
Trion gör ett väl avvägt beslut och vårdar den Skadeskjutna mutanten.
Efter en kort hektisk diskussion med tunnel invånarna så blir våra hjältar förda till Stinsen! Han som talar med Konduktören där uppe.

Samtal med Stinsen.
Våra kära utforskare spelar sina kort rätt. Inför gudomen SJ får de tala med hans röst Stinsen. Stinsen följer den helige Konduktörens väg. Och frågar evangeliskt efter biljetterna. Med välsmort munläder och skicklig diplomati lyckas trion värva stammen med Morlocker och ger dem “biljetter” till att bo i utposten. Till biljetter används ett knippe med gamla kontokort som resenärerna hittat i en rostig bil. Stinsen stämplar överlyckligt på plast bitarna med sin stämpel. Ett tycke och vänskap uppstår. Hela stammen följer sedan med till utposten och mottages med öppna …(nåja) armar av befolkningen.
SJ folket börjar måla nummer på containrarna med vit färg, sedan gör dom sig hemmastadda……
Vi lämnar här våra hjältar för denna gång…...



Slott av sand
Del 4 i krönikan om Det Döende Landet.
Mutant År Noll.

Nykomlingarna!

Vi vandrade länge genom zonen. Utkörda från vårt hem, passade inte in. Den gamle och rådet av människor gav oss alternativet att förstärka försvaret av en viktig utpost i söder. Det gick rykten om den i Arken, en utpost för de som sedan länge tjänat klart. Spelat ut sin roll. En utpost att invänta Herr Döden i… Dit var vi på väg..till sanden, torkan, rötan...och döden...döden…..döden…...dö…..

Ny batch.
En ny skara avfällingar och icke önskvärda individer anländer från Arken till utposten. De sätt genast i arbete av Enok Spårfinnaren och hans lojala undersåtar Kim Kryo, Krossaren Fischer och den obehagligt inställsamma och androgyna Cosma.
Den Hydroponiska odlingen måste bli klar! Försvarsmurarna måste stärkas, latriner och avträden grävas och byggas...men allt får ett abrupt slut.

Attacken!

De kom i skymningen, mörkt klädda, ansikten dolda bakom hemska masker av plast och gummi. Fruktansvärda gälla strids skri överröstade ökenvinden.
ZONGASTARNA ÄR HÄR!

Attacken kom från alla håll. En större styrka väller in genom huvudingången. Flera mindre grupper klättrar över container muren i alla väderstreck.
Det blir panik när den brutala slakten börjar.
MK-D2 tar postering vid huvudingången. Boris och hans son Dennis samt älgen Gillroy positionerar sig i utpostens centrum och försöker få en överblick över kalabaliken.

Två av nykomlingarna, Zonstrykarna Tok-Jonas och den hetlevrade kaninen Lex Rot försöker flankerad zongastarnas huvudstyrka genom att springa sicksack mellan bebyggelse i utposten för att hitta ett övertag.
Tok-Jonas drar nervöst upp sin skrot pistol och gnäller jämrande fram ett skeptiskt
-Åhh neeej, vad händer. Samtidigt som han stressat tar sig för det topluveklädda huvudet.
Lex stampar provocerat i backen med sina kanin fötter innan benen skjuter iväg honom mot händelsernas centrum.
Den aggressiva kaninen flyger fram genom luften likt en projektil och använder sitt momentum för att boosta sin flygande attack.
Tok-Jonas avfyrar sitt skrot vapen på måfå in i högen av mörkklädda gastar. Och är nära att träffa Lex.

Gillroy gör sig redo att tjurrusa fienden med sitt spjut samtidigt som Boris försöker täcka honom med sin pistol.
Boris upptäckte då att han förhatliga ärkefiende Kim Kryo håller på och misshandla en av de nykomna mutanterna. Kim har tryckt ned tvättbjörns krönikören Bixx i sanden och är på god väg att frysa honom till en köttglasspinne med sina kylande krafter.
Boris fattar då beslutet att helt enkelt ta Frost mutanten av daga. Han skjuter!
Två kulor viner i luften varav den sista tar så svårt att Kim faller till marken, Bixx tar tillfället i akt och skall slå till sin antagonist. Han släpper lös sitt inre djur och med en brutal rovattack slår han den livlösa blåa mutanten i huvudet.
Här slutar Kim Kryos resa. Redan perforerad av Boris salva, krossas hans livlösa huvud mot marken av den oerhörda kraft som tvättbjörnen kanaliserar. Hans blod och hjärnsubstans stänker över området och färgar den guldbruna sanden röd.

I tumultet vid porten kämpar Lex helt hysteriskt. Kaninen går bärsärk och utdelar dödande slag, armbågar och sparkar till höger och vänster.
Zongastar faller i drivor runt den virvlande kaninen.
Tok-Jonas fortsätter skjuta samtidigt som han försöker hålla ett brandtal för utpostens invånare.
-Öhh vi måste göra något..ju
I sin förvirrade iver att få utpostens invånare att kämpa tillbaka så råkar han trassla in sitt skrot vapen i en SJ flagga som hänger på en av containrarna. Samtidigt råkar en av Bossens fyrverkerier skjutas av och smäller i bakgrunden.
Tok-Jonas lyses upp när pjäsen sprider sitt ljus över honom.
Han står och viftar med SJ flaggan i desperata försök att komma loss. Hopplösheten och rädslan blir som bortblåst när utpostens Mutanter ser den episka synen av Tok-Jonas.
Zonjägaren står trotsande mot faran, SJ baneret vajar stolt i hans händer och scenen lyses upp av färgglada fyrverkerier.
Mutanternas moral höjs till skyarna, och en tuff motoffensiv pressar inkräktarna ut från utposten.
Älgen Gillroy rusar in i högen och spetsar allt i sin väg med spjutet.
Kaninen Lex sparkar ned flyende Zongastar, Bixx och Boris använder uppståndelsen till att stjäla den numera framlidne Kim Kryos ägodelar.
MK-D2 råkar sätta sig själv i viloläge.

Hjältarna lyckades vända krigslyckan och striden är över….för denna gång.

När krutet har lagt sig och såren är förbundna, fanns det väldigt kort tid för sorg. Enok och James insisterar på att ett större område måste utforskas runt utposten. Samt att hotet från Zongastarna måste tas på allvar.

Återigen samlar Nåjden Gillroy en samling rastlösa själar runt sig, som tar på sig uppgiften att utforska ödemarken.
Tyvärr får ingen igång MK-D2 och roboten lämnas kvar i utposten.
Men till följet ansluter sig tre andra modiga..hmm..nåja..hjältar till gruppen för att sedan bege sig ut på upptäcktsfärd väster ut.

Team Gillroy
I rollerna.

Gruppen, som nu består av:
Gillroy, flummig älg nåjd. Iklädd gul sliten strålskydds dräkt. Sniffar emellanåt i en låda fylld med fornstarka kemikalier och får kryptiska syner om framtiden. Står stolt sin mark med skrot spjut i hand.

Boris mänsklig tekniker från enklaven Elysium. Praktiskt klädd med många verktyg. Bär en skrotpistol i bältet och visar en oerhörd förmåga att motstå rötan. Han har också talang av det mer gourmetiska slaget. Och tillagar välsmakande grytor på zonens ohyra. I släptåg har han den ständigt uttråkade sonen Dennis.

Zonstrykaren Tok-Jonas. Iförd slitna zonpaltor och långrock. Skulten pryds av en mysig toppluva som strykaren håller kär. I arsenalen finns ett hemmagjort skrotvapen som Jonas behärskar med ganska god färdighet.
Tok-Jonas har 3-4 bröder som ibland dyker upp, men de verkar inte gilla varandra speciellt mycket. Dessutom har de olika färg på luvorna, och bara det är ju som att bädda för bråk!

Krönikören Bixx. Lite är känt om denna kortväxta tvättbjörn. Han blev portad från Arken pga av någon anledning som bara han vet. Björnen stammar och har ryckningar i ansiktet som kommer och går. Men ibland tar han till orda och levererar inspirerande tal som får modfällda äventyrare att resa blicken från eländet och faktiskt se att det finns en rötfri ljusglimt i forntidstunneln.

Lex Rot: rastlös och aggressiv kanin herre. Har ett kraftfullt språng som får honom att färdas genom luften som en kanonkula. Har öronen uppsatta i en tofs och är piercad i ansiktet. Herr Rot visar sig vara väldigt modig samt ha en talang för både Zon utforskande och grovt, ursinnigt, bestialiskt våld.

I Gastars spår för framtids segrar!

Ödemarken väster om utposten verkade vara både intressant och svårtillgänglig.
Flera gånger upptäcker gruppens två Zonstrykare att områdena är så kraftigt förorenade av den osynliga döden att de tvingas ta en annan rut.
På håll upptäcker dem bla en svart ondskefull monolit som spränger upp mot den giftiga himmelen.

Vid ett tillfälle blir gruppen överraskad av något som Lex identifiera som Sandhajar. Hela följet lyckas ta skydd på en bit motorväg som stack upp ur sanden.
Bixx undkommer med nöd och näppe hajarnas sylvassa käftar tack vare sin storlek och smidighet.
Lex tar ett långt skutt och landar genom en trasig ruta i baksätet av en bil. I bilen finner han till sin stora förtjusning ett rostigt Automatgevär, som verkar funka!

Med list och våld, besegrar gruppen hajarna och Boris gör fiskpinnar av hajfileerna. Gruppen inmundigar den färska proteinkällan och beger sig mäta vidare väster ut.

En dålig plan, ett dåligt plan.

Vid resterna av ett kraschat flygplan sker nästa överrumpling. Från ingenstans stormar en gigantisk skövlar gris!
Vassa horn plattor och groteska betar försöker spetsa följet i farten. Återigen undkommer Bixx med blotta förskräckelsen. Följet öppnar eld med skrotvapen och forntidskarbin till lika och Gillroy försvarar sig ståndaktig med sitt skrotspjut.
Innan den frustande galtens öde förseglas rammar den av misstag flygplanet. Skrovet klyvs på mitten och material stänker långväga.
Ett par välriktade skott fäller besten i ökensanden och en sista trotsande grymtning hörs innan Herr Död kommer på besök.
Knappt har liket kallnat förens Boris tänker fläskfilé!
Planet länsas på skrot och eventuella artefakter och herrskapet beslutar sig för att följa den tidigare observerade pipeline, som klyver väster ut genom landskap och zonsmog. Sagt och gjort!

Ravin, Rör och Rök!

Expedition stöter på patrull ytterligare en gång. När gruppen följer det stora röret väster ut så börjar marken helt plötsligt spy ut en tjock dimma!
Röken är svår att andas och den sticks och klias. Gillroy löper snabbt och försöker runda ravinen de kommer fram till, Bixx och Lex klättrar ned med hjälp av rostiga kedjor och rep. Tok-Jonas tar sin tillflykt ned i röret genom ett rostigt hål. Han åker sedan kana i röret då det börjar luta tvärt nedåt i västlig riktning.
Det uppstår en sällan sedd panik i gruppen och exakt vad som händer är otydligt.
Boris lyckas iaf öppna en manlucka på röret och med gemensam ansträngning fiska upp Tok-Jonas, som fastnat i röret och blivit hängandes som en trasa i sina egna kläder.

Gruppen gör några tafatta försök att genomsöka en sektor till, men bestämmer sig till sist att återvända hem och slicka sina sår. Rötan biter hårt i kroppen och mat och vatten börjar sina.


Vredens väg!
Del 5 i krönikan om Det Döende Landet.

Det arbetas hysterisk och med stor frenesi inne i utposten. Det byggs latriner för att få bukt med lukten och avföringen. Fler torn för spaning och försvar samt att ett tempel konstrueras i SJs ära. Det föds upp jyckar i hund kenneln och smarriga grönsaker skall odlas i den hydroponiska trädgården.
Folket håller sig sysselsatt med de dagliga göromålen, men rädslan och osäkerheten gror. Rädslan för Zongastarna och vad mer som kan finnas där ute...ute i sanden.

Sydliga strapatser

Gillroy samlar återigen sin lojala kamrater. Denna gång får de oväntad hjälp av Harald och Boateng.

Harald är en ärrad Zonstrykare med död frånvarande blick. Hans seniga kropp är iklädd en sliten långrock och grova kängor. Likt många Zonstrykare är Harald beväpnad med ett hemmagjort skrotgevär. Enligt egen utsago är Strykaren specialiserad på monsterjakt.

Boateng kan nog beskrivas som Haralds motsats. Det är en senig och nervös harpalt med lite gnällig röst.
Den unga helaren är iklädd en sliten insydd läkarrock och bär ett forntida stetoskop runt halsen. Av någon anledning är palten halt på vänster ben och har brun, tufsig päls Han har en rejäl slangbella instoppad i byxlinningen och ett brett kunskapsområde gällande medicinalväxter och rusdrycks framställande.

Vägen söderut!
Följet bestående av, Gillroy, Lex Gro, Boriz och sonen Dennis, Harald, MK-D2 och Boateng.
Färdriktningen är Söderut och vännerna följer en gammal flerfilig motorväg mot okända mål.
Vägen är besmyckad av otaliga sönderrostade fordonsvrak och hela sceneriet ger en lite vemodig känsla.
Harald och MK-D2 kommer lite på efterkälke när de andra i gruppen jäktar fram mot en, vad Boriz identifierar som en bensinmack.
Macken visar sig vara bebodd av en svärm äckliga asgnagare!
Följet bråkar med carporten till garaget för att komma in i byggnaden.
Asgnagare skräms bort när MK-D2 anländer och tänder sin inbyggda lampa. Boriz kopplar in MK till den rostiga motorn till carporten och Boateng utforskar ett bussvrak på baksidan.

Bensinstationen plundras på skrot och någon forntida artefakt. Det verkar också som om macken har använts som övernattningsplats av någon/några. Följet hittar lite matrester, gamla filtar och dyl. Gillroy kliar sig i mulen.. “Hmm..vilka kan ha varit här?”
Efter en kort paus så fortsätter äventyrarna längst vägen.

Monster och McDonald's!

Vid vägen breder en stor parkering ut sig omringad av ett flertal större hus.
Zonstrykarna i gruppen berättar att detta är en gammal marknadsplats, som kallades “Åutlätt” på fornspråket.
Gruppen börjar genast genomsöka området.
Harald blir misstänksam när han hittar underliga spår i sanden på parkeringen. Det ser ut som om någon gått med styltor eller grova störar, eller …..skallbaggar...STORA!
Samtidigt som ett ljudligt brak hörs, skriker Harald panikartat ut, “Det är något i sanden!” Zonstrykaren klättrar upp på en bil för att få bättre överblick.
Gillroy och Lex lubbar mot en byggnad med ett majestätiskt gult “M” på taket och hoppas på att nå trygghet. Boriz följer efter.
Boateng reagerar blixtsnabbt med att gräva ned sig i sanden. Men när han gör det, så tar urdjuret över! Han känner sina förfäders ande och flyktinstinkt. Något griper tag i hans kropp och sinne, något inom honom börjar värker och bultar! Den extrema situationen får den lilla harpalten att mutera! Haren krymper i storlek, kanske naturens och evolutionen sätt att utveckla fram en försvars mekanik hos djuret!

Då äventyrar varit så inställda på att roffa åt sig skatter i byggnaderna, så missade de att se den jättelika Ekoxen som låg på lur.
Den rusar i en galen tjurrusning över parkeringen! Bilar och skrot far åt alla håll när den enorma besten rammar sig fram genom bilvraken.

Hjältarna öppnar eld! Kulor studsar mot bestens exoskelett och Harald inser att det är dags att hoppa ned från biltaket.
Grova mandibler av kitin, slår in i det rostiga bilvraket! Harald hoppade och flyger genom luften. MK-D2 tar upp en hemmagjord rörbomb och slungar mot skallbaggen!
I sin iver, svarar inte robotens Servo som brukligt. Sand och slitage framkallar en spasm som får roboten ur balans. Kastet missar sitt mål och bomben singlar ned rakt mot Harald!!!
Med sällan skådad reflex utnyttjar Zonstrykaren sin förmåga att manipulera magnetism. Han skapar ett magnetiskt motpols fält och styr bomben i riktning mot bestens huvud!
Bomben smäller av!
Blod, kitin och insektskött stänker ut över parkeringen, men monstret är långt ifrån oskadliggjort.

Harald löper gatulopp med det frustande insektsmonstret flåsande i nacken. Dess mandibler är nära nog att kapa Zonstrykaren på mitten.
Lex öppnar eld från sitt gömställe inne på McDonalds. Det rostiga forntidsgeväret spyr ut bly och död. Flera av Kulorna studsar mot skalbaggen hårda pansar, men några slår in på svaga ställen och skadar ohyran svårt. Även Boriz öppnar eld med skrotpistolen.
Under tiden flyr den nu förkrympta haren Boateng upp ur sitt nygrävda gryt och rusar in i en av byggnaderna. Han väljer att gömma sig i en uråldrig lerkruka inne på Plantagen.
I stridens uppståndelse råder en viss förvirring.
Harald blir blir till sist träffad av monstret. Han flyger som en vante när den urstarka insektens grova käkar slungar honom i en vid båge.
Färden slutar med att han kraschar högljutt in genom ett trasigt fönster på hamburgerrestaurangen och landar bland den rostfria köksutrustningen i en blodig hög.
Boriz och Lex lägger en täckande matta av bly med sina vapen medan älgen Gillroy bestämmer sig för att möta besten med sitt spjut.
Om det var tur, skicklighet eller bara förfädernas andar som ledsagade det dödande spjutets spets är svårt att sia om. Men besten rasar spetsad till sin död, rakt in i lekställningen utanför byggnaden och lugnet lägger sig. Allt är tyst. En torr växt tumlar i vinden över parkeringen. Striden är över…

Gruppen ser över sina skador och lyckas hitta den gömda Boateng. Till deras förvåning har han krympt?!
De letar genom byggnaderna och slaktar Ekoxen. De tar även delar av dess kitin pansar, detta måste ju vara utmärkt material till rustningar skrockar Lex. Samtliga instämmer. Även odjurets käkar kapas, i hopp om att dessa kan modifieras till ett par rediga huggare.
Harald kvider lite och gnäller över sin blåslagna kropp. Särskilt ont gör han ena hand. Boateng ställer snabbt diagnosen stukning och att det är inget att oroa sig för. Det läker...med tiden.
Den förkrympta haren sysselsätter sig med att koka illa luktade mixturer på råvaror han hittat inne på Plantagen. Och tappar sedan upp dem i olika flaskor som han har bärgat ute i zonen.

Hundarna i slutet av tunneln!

Vägen som våra hjältar följer, spränger rakt genom en kulle av sandfärgad sten.
Uppe på kullen syns en enormt hög byggnad. Lex räknar åtta våningar. En välanvänd väg leder ringlande upp till kullens topp.
Lex smyger upp för att få en överblick.
Byggnaden verkar vara inhägnad av ett fornstarkt stacket och innanför det brinner flera eldar. Han ser flertalet modifierade vrålåk och massor av Mutanter med färgglada frisyrer. Samtliga verkar vara iförda slitstarka kläder och rustningar av läder samt hockey skydd. Grupperingen verkar vara välbeväpnad och området runt stängslet är fullt med fällor. Vilket gör det förenat med livsfara att smyga sig fram.
Lex återvänder och berättar sina upptäckter.
Gruppen bestämmer sig för att ta vägen genom tunneln.
Sagt och gjort!
Inne i tunneln hittar de efter en stund en sidogång som leder fram till en rejäl metalldörr. Tidens tand har gnagt hårt på dörren och den röda färgen flagnat.

I sista sekunden upptäcker gruppen att gången fram till dörren är försedd med flera snubbeltrådar kopplade till olika burkar. Boriz ser att de flesta är fulla med skrot och är uppsatta för att skramla, men minst en luktar starkt av krut.
Boriz desarmerar fällan och sparar laddningen Lex spanar in dörren och upptäcker att den saknar en axel att sätta handtagen på, och därför omöjlig att öppna utan våld. När kaninen undersöker närmare så känner han lukten av päls och djur på andra sidan. Hmm vad kan det vara.

Boateng sliter loss en järnstång från sätet på en av bilarna. Den ser ut att kunna användas som tillfällig axel till dörren.
Följet börjar mickla med dörren och MK lyser upp scenen med sin inbyggda lampa. Men något går snett…
En av hjältarna fastnar i en av snubbeltrådarna och ett rejält skramlande väcker upp något som låter som byrackor på andra sidan dörren.
Gruppen vet inte riktigt vad de skall ta sig till och hundarnas skall stressar deras omdömen.
Det hörs arga rop och tunga steg från dörren. Det låter som om någon rusar nedför en trapp. Äventyrarna gör sig beredda och Lex försöker gömma sig bakom dörren.

Skall och Strid!
När dörren slår upp hoppar fyra hundar ut och anfaller gruppen.
Hundarna tuggar fradga och är klädda i någon sorts hund anpassade skrotrustning med tjocka kättingar runt halsen.
Efter byrackorna dyker flertalet storvuxna Mutanter upp i dörrhålet och öppnar eld med skrotvapen. Hjältarna besvarar elden och en vild skottlossning utbryter i gången.
Boateng tar skydd i en skrotbil och avfyrar sin slangbella. Lex anfaller bakifrån. Boriz skjuter, Harald och MK-D2 har handgemäng med hundarna.

Striden blir tuff och hjältarna tvingas fly efter de besegrat hundarna och dess anförare. Från trappen innanför dörren hörs flera röster och fotsteg.
Gruppen lyckas spränga en del av trapphuset och den tappra Lex håller på att stryka med i raset.

Återigen är våra hjältar på flykt!

De rusar genom zonen med målet att ta sig hem till tryggheten. Runt omkring ute i öknen hörs ettriga ljud från forntids fordon som söker efter gruppen.
De undkommer med nöd och näppe ett vrålåk som viner förbi dem i all hast utan att upptäcka dem..

Macken...igen!

Med kosan inställd på tillbakafärd mot utposten så kommer följet återigen fram till bensinmacken. De ser på avstånd att vrålåket som passerade dem förut står parkerad utanför.
Zonstrykarna ser utan bekymmer att fyra marodörer ligger i bakhåll. Tre på taket och en inne i byggnaden.
Vännerna försöker smyga sig på och överraska bakhållet, men någon råkar trampa snett bland ökenstenarna och röjer deras frammarsch.
Återigen är hjältarna .indragna i en dödlig skottlossning. Och många av äventyrarna är svårt medtagna och bär blessyrer från tidigare strider.
Två av marodörerna på taket träffas av kul kärvar från hjältarna. En tredje blir spetsad genom ett fönster av Gillroy och blodet sprutar ur den punkterade buken när älgen drar ut spjutet.
Boriz och Lex misstänker att den sista marodören kommer försöka fly med bilen. Så de springer fram för att genskjuta honom.
Boriz får syn på den springande mutanten. Som springer i riktning mot bilen han slänger iväg ett skott.
Kulan spränger genom skallbasen på kräket och han flyger i en piruett och krossar ansiktet mot störtbågen på buggyn.
Följet plundrar snabbt kropparna och MK börjar varna om att hans energi nivå ligger kritiskt lågt.
Den snabbtänkta och tekniska Boriz gör en fullkoppling från bilens cigarettuttag och ämnar ladda roboten från bilen. Något i kopplingen blir fel och den energi törstande automatvarelsen dränerar bilens batteri totalt.
Svärandes försöker Boriz och Lex att få igång buggyn, men den är helt död.
Från zonsmogen hörs metalliska motorer vråla ilsket och flertalet silhuetter av modifierade fordon dundrar fram genom den döds öknen mot gruppen.
I vild panik flyr Boateng, Harald, Gillroy och MK mot utposten. Medans Lex och Boriz febrilt försöker få igång buggyn.
De överväger även alternativet att putta fordonet till utposten.
I horisonten växer den annalkande faran från Marodörerna. Skränande öronbedövande motorbuller skär genom öken luften.
Boriz bestämmer sig för att överge vrålåket. Men inte innan han satt fordonet i ljusan lågor. “Kan inte vi ta den, skall ingen ha den” Väser teknikern.
Lex och Boriz springer sedan allt vad de kan mot utposten.

Har våra vänner skitit i rötskåpet denna gång?
Kommer de hinna fram i tid till säkerheten bakom containermurarna.
Vilka är de motorburna?
Och vad kommer hända om/när de hittar utposten?

Vi lämnar våra hjältar här, löpandes för sina liv i den rötsmittade sanden, för denna gång…….
 
User avatar
HankTheTank
Topic Author
Posts: 202
Joined: Mon 08 Aug 2016, 22:23

Re: Det döende landet. En kampanj till År Noll

Mon 25 Jun 2018, 19:42

Irrfärder och vansinne.
Del 6 i krönikan om Det Döende Landet.

Det har hänt mycket i historien om våra osannolika hjältar, och jag som nedtecknar deras krönika har haft problem att hinna med. Kanske beror det på att bläcket tog slut i min penna, eller att Energipaket i min krönikör mannik från forntiden kortslutits av fukt-röta och jag tvingades till att byta till mig en ny för dyra patroner. Hur som, här kommer en kortare sammanfattning av deras Irrfärder.

Våra hjältar flydde tillbaka mot utposten, jagade av hemska motormarodörer på högljudda maskiner. När följet hinns ikapp av motorcyklar uppstår strid utanför utposten portar. Gillroy och hans vänner nedlägger ett par av motorcyklarna. MkD2 får ett oväntat systemfel och stannar i sitt spår. Han räddas av en tapper insats av Kaninen Lex som skuttar högt i luften och greppar maskin entiteten och hoppar sedan i säkerhet bakom container murarna. Gillroy skadar sig svårt när han stoppar en MC genom att sticka in sitt spjut i dess framhjul.

Följet räddar sig själva in bakom de rostiga containrarna.
I tron om att de funnit säkerheten. Motormarodörerna svarar genom att brutalt attackera utposten med all sin kraft. Pilar, brandbomber och skrotgranater haglar in över muren. Utpostens dåligt beväpnade milisstyrka ned gjordes till sista man, när dem desperat försökte kontra de maskinburnas raseri med enkla skrotspjut.

När striden är över ligger många av Utpostens invånare döda i sanden. Den varma solen steker ned över sceneriet. Jämmer och elände! Flera projekt förstördes och flera av grisarna har fått sätta livet till.

Men sturska som de är, börjar återuppbyggnaden av utposten!

Flera projekt restaureras och ett par expeditioner till olika mål sätts ihop.

Några av hjältarna börjar söka i det dystra landskapet i öster efter resurser. En expedition ger sig av i sydlig väderstreck för att plundra en gammal jaktbutik som någon spejare har iakttagit på håll.

I Österled!
Fara och röta verkar vara mer regel än undantag i öster. Hjältarna bestämmer sig för att söka genom några gamla miljonprogram, vars svarta skal sträcker sig upp mot den rötsjuka himlen.

Hjältarna, Kaninen Lex Groo, Den synsk älgen Gillroy, Den apliknande muterade människan Frank, samt Boris och hans son råkar ut för både tekniska illusioner i form av forntida försäljnings hologram samt mystiska fenomen i form av tröghetsfält. En minst sagt strapatsfylld resa och följet återvänder efter någon dag helt utmattade. Den apliknande Frank, som innan varit född med ett groteskt garnityr med vassa tänder, förändrades för evigt under resan.
Stressen och pressen i zonen ledde till fysiska förändringar i hans kropp. Hans hud antog ett barkliknande yttre. Vassa utväxter och små grenar börjar sticka ut från kroppen. Hans ämnesomsättning förändrades också. Och då och då rapar han upp rökmoln och eld!

Svin i söder!

Medans utposten sakta försöker återhämta sig från de vedermödor den fått utstå. Så trampar den otåliga kaninen Lex igång en mindre expedition i sydled. Han värvar med sig den teknik kunnige Boriz samt kloakråttan Krang.
Krang, som tidigare varit krigare hade rykte om sig att vara helt livsfarlig. Dessutom så kunde han undvika smällar tack vare sin ringa storlek.
DEn nyfiken helar haren Boateng hade svårt att stilla sin nyfikenhet och följde efter trion på håll.

Redan i en mörk vägtunnel, bara några km från utposten, lurade faran. Lex och Krang fann sig själva snart inblandade i en våldsam strid med ett mekaniskt vidunder. Den svävande döds-drönaren från forntiden spydde rött, brännande ljus mot de muterade djuren. Bilar i tunnel tog eld av de missade strålarna. Lex och Krang lyckades till sist besegra styggelse efter att Krang kört in sina huggare i roboten propellrar. De bärgade tillsammans delarna från roboten och gömde undan resten.

På andra sidan tunneln bredde ett vidsträckt fält ut sig. Fältet var täckt av meterlångt torrt gräs. Gräset var gul-beige till färgen och Lex konstaterade snabbt att det var ätbart.
I fältets mitt reste sig en mindre kulle och på den fanns tre mindre hus med plåttak.
Husen såg slitna och medtagna ut, och en kraftig stank av exkrementer låg i luften. Då och då hördes grymtande ljud från skjulen på kullen…

Det visade sig att en tankelångsam mutant vid namn Ohm var bosatt i ett av skjulen. Med honom bodde också ett trettiotal grisar!
Den märkliga reptilliknande mutanten var grisarnas skötare och var fjättrad i en rejäl kedja runt halsen. Kedjan var fast svetsad i en ögla som i sin tur var fast gjuten i en stor betongplatta i mellan husen. Grisskötaren hade tillräckligt med kedja för att röra sig runt kullen.

Trion äventyrare tog kontakt med Ohm och han verkade väldigt snäll, om än bekymrad. Han fattade tycke för kaninen Lex, och särskilt mycket för den mindre helarharen Boateng, som efter ett ansträngande försök tidigare att aktivera sin grävar förmåga, mystiskt krympt! Och stod raklång endast 70cm från tass till huvud.

Ohm varnar hjältarna för “De underjordiska” och att de kan höra vad man tänker. Så ha glada fina tankar.
Trion hittar en undangömd stege i ett av skjulen som leder ned i mörkret. De friar Ohm och berättar att han kommer få bo i deras utpost med grisarna ist för att vara fången här, vilket han osäker går med på.

Zonvandrarna Boriz, Boateng, Krang och Lex Groo, klättrar nedför en fast gjuten stege och upptäcker en forntida konstruerad betong gång.
Det dröjer inte länge förens våra hjältar hamnar i handgemäng med tunnlarnas invånare.
Underjorden visar sig bestå av någon sorts forntida missilsilo och en sekt märkliga mutanter med fantastiska mentala krafter har gjort den till sitt hem. Boriz konstaterar att stridsspetsen i silon fortfarande är funktionsduglig och i skick att avfyras från dess kontrollplats.

Skrotpistoler smäller av, Lex automatkarbin smattrar, Boateng försöker febrilt värja sig med sin slangbella. De mystiska kåpbeklädda mutanterna släpper lös vågor av mentala energier. Eld, kyla materia som får liv och flyger som projektiler, märkliga tankar som försöker förgifta sinnet och tvinga en till vandåd!
Det blir en brutal strid och äventyrarna tvingas fly för sina liv!

Följet tar sig ännu längre söderut.
En kortare strid med en skrädesvråk utspelar sig i och runt ett förfallet vattentorn, när striden är över och sektorns skrotskatter bärgas så överraskas äventyrarna av en märklig och fruktansvärt kall snöstorm, mitt i öknen!!

Här delar sig äventyrarna.
Boateng och Krang bestämmer sig för att hjälpa Ohm att valla grisarna till säkerhet i utposten, som nu fått namnet “Skrotengrad”. Medan Lex bestämmer sig för att fortsätta, trots kylan. Som om någon inre kraft drev honom vidare, mot det okända.


Skrotengrad och nya tag!

Boateng och svartråttan Krang vallar svinen in till utposten till folks jublande.
Men det tar inte lång tid innan Boateng samlar en rastlös och kompetent (Harkel) skara mutanter och djur för en spännande expedition. Tydligen satt den lilla haren inne på information om något ställe sydöst, några timmars hajk från Skrotengrad.
Dock behöll haren sitt egentliga motiv för resan för sig själv.


Mutant tåg i Östeled!

På Boatengs expedition följde Zonstrykaren Tok-Jonas, Slaven Frank, Älg nåjden Gillroy, den ettriga råttan Krang samt läkaren Boateng. Med på resan följde även en ny bekantskap. Samlar Musen Benny.

De sex färd kamraterna tog sig över sand vidder och genom ruinlandskap från forntiden. Solen steker och sanden skaver mot hud och päls.
Tok-Jonas, iförd sin kära toppluva, leder följet på den mest rötfria vägen genom zonen. På vägen ser den mystiska sandtäckta kullar, enorma utbrända miljonprogram och stäpper.
Allt är torrt, sandig och ogästvänligt.

Badhus och växthus

Boateng visar på Jonas vilken kurs följet skall hålla och efter åtskilliga timmar börjar följet stötta på gröna växter. Först lite sporadiskt, sedan mer frekvent och till sist hamnar de i närheten av en intakt fornbyggnad.
Området runt byggnad var fullt med stora bassänger med smutsfärgat vatten. Överallt växer gräs och buskar. Luften är full med pollen, och det kicklar i nosar och svalg.

Frank smyger fram mot vad Tok-Jonas identifierar som ett badhus. Han hittar ett trasigt fönster där enorma rötter har sprängt sig ut och sträckt sig ned i en av bassängerna.
Frank, som numera är mer växt än kött och blod, börjar känna sig lite hemma på ett konstigt sätt. Han liksom föredrar grönskan och naturen mer än sand och ruiner. När han i ett klumpigt försök att smyga, ramlar in i badhuset basänghall, hinner växtmutanten inte reagera på den långa taggiga tentakel som blixtsnabbt slår runt hans midja och tvingar honom förvånat upp i luften.

En växtbaserad best av hiskeliga proportioner, upptar större delen av husets stora bassäng. Till synes väldigt likt ett träd med sex taggiga tentakler, som sträcker sig ut från en ringformad mun i toppen. Fylld med sylvassa tänder.
Miljön i övrigt inne i hallen påminner om de djungler som Frank sett på bild i gamla böcker.
En av tentaklerna förde Mutanten snabbt mot det ringformade gapet.

Nu uppstår kalabalik. Jonas och Gillroy störtar in i badhuset, Boateng letar en annan väg in. Krang gömmer sig i ett buskage utanför och upptäcker skelett resterna av någon humanoid. Benny går lös med ett tillhygge på en av rötterna som sticker ut från fönstret.
Frank avlossar ett skott från sin signal pistol och träffar rakt i monstret gap! Det smäller till, sedan både lyser och ryker det ur käften på abominationen.
Benny överraskas av tre stycken humanoida plantor och handgemäng uppstår. Musen slåss vilt med sin kniv och lyckas ducka undan slag efter slag med hjälp av sin ringa storlek.
Samlaren lyckas skada en av humanoiderna svårt i jumsken innan Krang hinner störta fram till undsättning.

I bassäng salen, som är märkligt upplyst av nödraketen i munnen på trädet, utspelar sig en förvirrad strid. Gillroy sticker och hugger om vart annat, Jonas skall till att skjuta med en picka han tidigare fått av Boateng men upptäcker att den inte är laddad. Zonstrykaren väljer då att kasta pistolen på trädet. Han går sedan lös med en golfklubba samtidigt som han har hetsiga diskussioner med sina bröder?
Situationen blir värre när tre växthumanoider äntrar rummet och kaoset blir fullkomligt. Boateng tar sig in och skjuter krossade kakelskärvor mot humanoiderna med sin slangbella. Något mörkt försöker sträcka sig in i hjältarna medvetande, trädet kallar på dem. Kom, förena er med mig! Samtliga i hjälteskaran lyckas dock behålla fattningen, även om en viss förvirring uppstår hos vissa.
Striden rasar!
Frank lyckas med sitt enorma rovdjurs garnityr bita av den tentakeln som stadigt fört honom mot trädets mun. Han dimper sedan handlöst ner i geggan i bassängen. Gillroy skadas svårt av ett skrotspjut och lyckas precis undkomma en av trädets tentakler som slår ned där han just stod. Kakel och stenplattor yr runt älgen. Boateng nedgör en växthumanoid med sin slangbella. Varelsen försöker spetsa haren, men han duckar skickligt undan och växthumanoiden ramlar hejdlöst ned i geggan. Boateng prickar honom i ansiktet när han försöker ta sig upp. Och den faller död tillbaka i smeten. Tok-Jonas levererar några hårda smällar på tentaklerna med sin järnsexa och hjälper sedan Frank upp ur vattnet.

Utanför sopar Krang mattan med det tre humanoiderna som antastad Benny. Med van hand, dekapiterar råttan två av plantorna och avslutar fighten med att klyva den sista!

Hjältarna lyckas nedgöra alla humanoider inne i bassäng hallen., men det fruktansvärda trädet fortsätter försöka fånga äventyrarna. Gillroy får sig en redig åktur och slungas över rummet. Det ser mörkt ut och alla trodde nåjden var nere för räkning, men då hörs det välbekanta älgbrölet. Älgdrotten från paradisdalens lummiga skogar stöter ur sig ett avgrundsbröl som får salen att darra. Han springer löpsnabb runt bassängkanten, samtidigt som han kör botten upp på en flaska han får av Boateng. Stärkt av den simmiga, starkt illa luktande vätskan, hoppar älgnåjden handlöst mot trädets stam. Gillroys vapen sjunker tungt in i barken på trädet, och likt en pirat, sprättar han upp hela sidan med hjälp av sin tyngd och fart. Trädet snittas upp som en segelduk och domedagen är här!


Hej mitt Vinterland!


Boriz är försvunnen, och Zonstrykar kaninen Lex har sökt skydd i ruinerna av gamla radhus. Snön öser ned och den kyliga vinden biter i kaninens päls. Han börjar tappa orken, nästan så han ger upp. Han sluter sina ögon och omfamnar mörkret. Allt är lugnt och stilla… Kaninen känner frid.. En slutlig frid….allt blir svart.

Han vaknar upp ur sin dvala när han hör det bekanta ljudet av MKD2s surrande servos och det rytmiska klonkande från hans skrotben.
MkD2 hittar den annars så sturske zonkaninen svårt nedkyld. Med sig har roboten den gristrynade Ugnath, en av Skrotengrads muterade skrottskallar.

Det blir ett kärt återseende för våra vänner. Och med stor möda pulsar trion vidare söderut genom snön.
De kämpar och kämpar.
Till sist lyckas vännerna ta sig ur snöstormen och når stranden till en brun-grönfärgat sjö.

Den mystiska ön.

Vattnet luktar unket och är fullt med alger. Det sträcker sig så långt ögat kan se i väst, sydöst och söder. Vågorna försvinner in bland zonsmogen och det är omöjligt att se hur stort vattendraget är.
Lex konstaterar att sektorn verkar vara rötfri förutom det solkiga vattnet.
Kaninen spejar ut över vattnet och där! Där ute, ett tiotal stenkast ut i vattnet ligger en ö!
På ön syns gammal bebyggelse. Rostiga rör, spruckna silos och rykande skorstenar. Och ljus!


Insekter!
Del 7 i krönikan om Det Döende Landet.

I badhuset slickar hjältarna sina sår och upptäcker att det finns faktiskt en fungerande vattenpump här i källaren. Tok-Jonas identifierar vattnet som färskt och fritt från röta!
Gruppen inser vilket värde detta skulle ha för Skrotengrad framtid. De skulle återvända hit och etablera en utpost, för att bärga vattnet. Och givetvis sända vakter. Hopp börjar åter tändas i hjältarna hjärtan.

Slaven Frank, Älg Nåjden Gillroy, Samlar musen Benny, Läkar haren Boateng, Krigar råttan Krang leds längre österut av Zonstrykaren Tok-Jonas.
De anländer till ett område med flera radhus. De finner några hus som verkar någorlunda intakta och börjar genast och ivrigt sitt sökande efter den äldre tidens föremål.
I sitt letande blir gruppen överraskade av stora gräshoppor. Insekterna var fem till antalet och hoppade smidigt mellan hustaken. De var stora ungefär två meter långa och verkade kommunicera med varandra på ett klickande språk. Innan gruppen riktigt fattat faran börjar insekterna skjuta långa taggar från en utväxt på ryggen.
Följet identifierar hotet som “Krypskyttar” och Jonas berättar att de kan hoppa ofantligt långt mer än tre-fyra stenkast i en ansats!


Kvarter krig och “Hej jag heter Olof”

Äventyrar a barrikaderna sig i ett av de lägre husen och skott utväxling börjar. Krypen samlar sig på ett hus mitt emot och skjuter sina långa taggar mot gruppen. Det smäller i husfasaden när skur efter skur av projektiler slår ned i teglet.
Gömd i badkaret i huset finner Följet en vresig amfibisk mutant som gömt sig undan krypskyttarna. Han presenterar sig som Olof och hade en raggig sliten hund med sig. De samspråk lite hastigt men bestämmer sig för att gemensamt försöka bekämpa odjuren. Jonas påstår också att det finns artefakter och ammunition i huset mittemot, där krypen nu svärmar.
En plan sätts i verket.

Frank rusar ut över gården med badkaret som sköld. Projektiler smäller ned i det improviserade skyddet. Och någon kommer med sådan kraft att den slår rakt genom.
Frank stannar inte, han tjurrusar och gör kaffeved av dörren i huset mitt emot. Precis som Gillroy tidigare skådat i sina limsniffar syner.
Frank fortsätter upp för en trapp och kastar sig ut genom fönstret på andra våningen och tar tag i en stupränna och häver sig sedan upp.
Olof understödjer, genom att beskjutna krypen med sitt skrotgevär. Det skapar en lucka, för Gillroy och Jonas att springa efter Frank. Jonas väljer först att kasta några stenar med hjälp av sin bror? Kan det ha varit Röt-Rune? Eller Knas-Knut?
Sedan följer han efter.

Olaf fortsätter beskjutningen av krypen och dödar till sist en av dem. Frank kommer upp på taket bakom krypen, men blir upptäckt. Han slungar ett spjut som spetsar ett av monstren men dör tyvärr inte. Han träffas själv av en salva taggar från kräken. Men berörs inte av smärtan tack vare sin fenomenala förmåga att uthärda det mesta. Dessutom studsar några av projektilerna mot mutantens barkartade hud.
Olof fortsätter skjuta och slemmigt insektsblod stänker över Frank. Gillroy kommer upp rusande med en vibrokniv i handen. Han brölar och går till angrepp. En av insekterna får ett ben avkapat.
Tok-Jonas försöker klättra upp, beväpnad med en golvlampa. Dock blir han beskjuten av ett monster och blir nästan fastspikad i taket. Han ramlar ned och stukar sin hand i fallet.
Vännerna lyckas gemensamt nedgörs tre av krypskyttarna, sedan flyr de övriga två. En av dem med Franks Spjut fortfarande sittande genom kroppen.
Gillroy avslutar livet för den sista insekten på taket. Älgens otroligt vassa Vibrokniv skär genom kitinskalet som om det vore smör.
De hjälps sedan åt att försöka hjälpa den klagande Jonas, som ligger i fosterställning och håller i sin ömmande hand.
Under tumultet har Benny, Krang och Boateng försvunnit. Hjältarna tror att de muterade djuren flytt tillbaka till Skrotengrad….eller?


De Rena och Den Djupa!

Med hjälp av Skrotskallen Ugnaths kanot, som han släpat på genom öknen. Så reser Kaninen Lex Groo, Skrotroboten MkD2 och Ugnath över det alg fyllda vattnet över till ön.
Ön var full med mystiska byggnader. Stora torn och silos sträckte sig upp mot himlen. Flera rostiga rör och gångbroar anslöt byggnaderna till varandra.
Vännerna tog skydd i en byggnad intill en hamn. Där så dem till att värma Lex som blivit rejält förfrusen i den plötsliga snöstormen som uppstod.
Det dröjer inte länge förens trion blir omringade av Zongastar. Många Zongastar.
De försöker desperat prata med deras ledare och övertyga honom att de inte är någon fara utan bara sondera terrängen för sin utpost räkning.
Ledaren, som är iklädd en sliten grodmansdräkt presenterar sig som Lutrell och han är “De renas” språkrör och vise man.
För att rollpersonerna skall anses som tillförlitliga så måste de prövas av “Den Djupa” något sorts orakel tänker hjältarna och följer med.
En stor öppen bassäng är tydligen Den Djupas hemvist och MkD2 utses till att bli den som får sin andlighet testad först. Han motas ut på en smal gallerdurks bro som leder över bassängen. Kort därefter skjuter långa tentakler upp ur vattnet och drar ned roboten i mörkret.
Något stort och slemmigt vilar där nere och Skrotroboten finner sig själv snart uppäten av bassäng monstret.
När alla tror att det är över, så spottar varelsen ut MkD2, som likt en projektil far upp genom vattnet och landar hårt bland de rostiga rören.
Lutrell tolkar detta som att Den Djupa godkänt trion och hjältarna blir inbjudna till enorma bassänghallar där klanen byggt sin stad. Det verkar som dem är runt 50 individer i hallarna.
Hjältarna listar ut att hela ön är ett enormt reningsverk, som makalöst nog fortfarande fungerar.
Trion börjar genast försöka förhandla fram något sorts handelsavtal med De Rena. Lutrell förklarar att hans klan gärna sluter handelsförbindelser med hjältarna utpost om de är villiga att förgöra Gastfadern.
Gastfadern verkar styra över en större klan Zongastar, en klan som De Rena en gång i tiden bröt sig ur och flydde ifrån. De har sedan dess legat i fejd med varandra och Gastfaderns makt har bara blivit större och större. De Rena refererar till honom som “Han uppe i skyn” och att det också finns någon “Där nere” som kan tränga in i folks tankar.

Hjältarna tar på sig uppdraget att göra sig av med Gastfadern och får hans citadell utritat på sin solkiga zonkarta. De får också lite förnödenheter samt en handfull patroner som förskott för jobbet.
Redan nästa dag ger sig trion ut i öknen igen i riktning mot Gastfaderns citadell.


Skrot och Paddor.

Trion med Zonstrykaren Lex i spetsen, färdas norrut. Efter mindre än en dags hård mars så når de ett ofantligt stort och stinkande skrotberg. Det sträcker sig så långt ögat kan se och äventyraren bestämmer sig för att börja klättra upp på det.
De blir vittnen till en enormt flygande farkost av rostigt stål, som svävar snabbt genom den smogfyllda ökenluften och tippar ut tonvis med skrot.
Hjältarna gör sitt bästa för att gömma sig, men metallfågeln verkar inte bry sig alls.
Ett desperat rop efter hjälp ekar över de stinkande massorna av sopor.
Zonfararna springer mot den gällt skrikande rösten.
En Padda i klädd smutsiga paltor och en sliten flytväst verkar vara källan till ropen. Paddherren verkar vara under attack av en mindre grupp asgnagare.
Efter en heroisk insats så är den sista asgnagaren bortjagad och trion får stifta bekantskap med Knaster, en skräpsamlare av förste grad och stolt medlem Paddklanen.
Som tack för hjälpen visar Knaster sin räddare ned till en handelsstation, som paddor a upprättat i sophögens centrum. Alla som respekterar handel är välkomna att byta varor här. Det går även att leasa kontrakt på soppletning i området. Och paddorna tar betalt i procent av det som hittats. Samt givetvis en startavgift på tio patroner.

Vid handelsplatsens centrum ligger Burp Skräpmäster, och tillika klanen ledare, och jäser i solen. Den enormt feta paddan är iklädd en orange lappad overall och paddlar runt på en blek luftmadrass i en stinkande lergöl.
Skräpmäster sipprar med sugrör ur ett smutsigt glas med läsk.
Hjältarna har en kort konversation med paddan, som under hela samtalet paddlar fram och tillbaka i gölen och verkar måttligt intresserad av att konversera.
Äventyraren får sedan tillträde till handelsstugan samt övernattnings stugan, där kunder får samsas om det begränsade utrymmet.
De gör ett par mer eller mindre bra affärer med paddorna. Bla byter MkD2 till sig ett par nya ben, en modul samt råkar byta bort sin vibrokniv mot en pilbåge.
De vilar på platsen och ger sig sedan av norrut och fortsätter sin resa mot Gastfaderns citadell.



De två Tornen!
Del 8 i krönikan om Det Döende Landet.


Hjältarna har delat upp sig i två grupper. I väster letar sig en trio bestående av Lex Groo, Ugnath och MkD2 febrilt genom ett landskap fullt med sopor, i jakten på Gastfaderns mytomspunna citadell. I öster hankar sig Tok-Jonas, Gillroy, Frank och Olaf fram och hamnar i den ena vådliga situationen efter den andra och till sist bestämmer sig kvartetten för att återvända hem och vila samt sanera sig.
Knappt har de tappra äventyraren pustar ut när Gillroy skådar ett illavarslande rökmoln i horisonten. Han ringer i Skrotengrads varningsklocka för att påkalla allas uppmärksamhet.
Det skall tilläggas att ett mindre antal vandrare tidigare anlänt i utposten, bestående av omuterade människor under ledning av Officeren Gabriel Skarprättare. Skaran var illa åtgågna av både svält och törst och Skrotengrads råd beslöt att vandrarna skulle få stanna, om de bidrog till utpostens överlevnad. Människorna visade sig väldigt kunniga i fornteknologi samt att vissa av dem låtit operera in maskindelar i sina kroppar. Gabriel kallar detta för Biomekantronik. Samtliga människor började genast hjälpa till med de olika göromålen så fort de fått beskedet att de var välkomna att stanna. Gabriel valdes till och med in som en ny rådsmedlem. Rådet består nu av Enok, Cosma, Gillroy och Gabriel. Vise medlemmar är den senila läkar björnen Brumme Bruntand samt Skrotengrads Sheriff, James Hund.

En metallförstärkt buss med en rejäl skrotkanon på taket var orsaken till det stora damm molnet. Den stannar ett tjugotal meter utanför Utposten och tre muterade kvinnor kliver ur. Kvinnorna bär rejäla rustningar gjorda av bildäck och tillplattade plåtkonserver. Samtliga tre bar vapen, men bar dem i bärremmar över ryggen och visade tydligt med sina uppsträckta händer att de kom med fredliga intentioner.

De tre kvinnorna släpptes in och frågades grundligt ut vad deras ärende här var. Två av nykomlingarna höll talan, den smala Zonstrykaren Krin samt den fyrarmade jätte kvinnan Reberth. Den tredje höll sig mer passiv.
Trion berättade att de kommer från en Ark i öst och önskar starta handelsförbindelser. De visar upp smakprov på delikatesser ur deras egna kött odling. Och berättar att tack vare deras magnifika ledare Herr Ordförandes kunskaper, så har de lyckats avla fram både nöt och fläskdjur i arken. När rådet berättar att det är fullt möjligt för ett handelsavtal så undrar trion vad Skrotengrads handelsvara skulle bestå av. Så svarar rådet vatten.
Kvinnorna vill hemskt gärna att några av Skrotengrads invånare följer med som diplomater och överlämnar prov på handelsvarorns till Ordförande i egen hög person. Som ett bevis på deras goda vilja, så lämnar kvinnorna flera säckar med olika sorters tillagat kött, saltat, rökt, torkat osv.
Gillroy, Tok-Jonas, Frank och Olof anmäler sig själva frivilliga till att träffa Ordförande, men beger sig först ut på en kortare zonfärd för att bärga så mycket vatten de kan bära från badhuset. Och återvänder ganska snart utan att berätta för kvinnorna vart deras vattenläcka finns.

Efter någon dag så tar hjältarna sittning i bussen ihop med de övriga kvinnorna och en skumpig resa över sanddynerna börjar.
Jonas upptäcker att äventyraren placerats i mitten av bussen och därför har väldigt svårt att se ut genom skottgluggarna vart de är på väg. Jonas stressar upp sig över detta och försöker ta utriktningen lite diskret med sin kompass, som han tidigare fått i present av Olof. Tyvärr är den stackars Zonstrykaren så stressad att han tappar artefakten, som går sönder mot bussgolvet och Tok-Jonas bryter ihop i en hög i ett nervöst sammanbrott.
Ingen av kvinnorna försöker ens hjälpa den stackars Zonstrykaren förens Reberth ryter till att “Givaren är en av vår gäster” då först börjar kvinnorna motvilligt engagera sig.
Men innan de hinner göra något så har redan Jonas vänner med Gillroy i spetsen börjat vårda honom. Och med stärkande ord och lite vatten, så var Zonstrykaren på fötter igen.
Resan fortsätter och bussen kränger och skakar. Den orienterings vana Jonas lyckas följa hur solen strålar genom de olika skottgluggarna och konstaterar att bussen i bland kör i cirklar, hmm varför?


Det Svarta tornet

Efter en färd på många timmar når de fram till vad kvinnorna kallar OrdförandesArk.
Boplatser bestod i ett enormt höghus komplex omgärdat av en rejäl skrotmur, byggd av travade bilvrak och tjocka plåtar. Bländande strålkastare lyser från vaktposterna vid plåtdörren mitt i muren. Överallt står beväpnade kvinnor i tjocka skrotrustningar. Vägen fram mot muren kantas av oräkneliga kadaver av zongastar, i olika stadier av förutnelse.
Innan inträde, ber kvinnorna att hjältarna lämnar sina vapen i en trälår utanför byggnaden. Inga Givare tillåts vara beväpnade här.
Sagt och gjort, Jonas döljer dock sin slunga genom att linda den som ett armband.

Inne i komplexet inser äventyraren att männen i arken kallas Givare och är i princip inget annat än slavar. De jobbar febrilt med underhåll, matlagning, städning, Latrin tömning osv.
Flera saker slår kvartetten när de vandrar in e den enormt stora huvudsalen. Det finns elektricitet här. Flera hundra lampor lyser svajande i olika färger och hjältarna ser att husets hjärta är ett enormt schakt som leder uppåt. Runt schaktet leder balkonger runt och bildar som loftgångar. Flera hundra dörrar syns i schaktet. De olika nivåerna nås vi slitna stentrappor eller hissar!
Och överallt springer små mutant barn runt och leker. Följet blir tagna av den storslagna scenen. Och någon säger “så här skulle man bo”


Det Gråa Tornet.

Lex och hans två vänner når fram till sopbergets slut. Framför dem tornar skelettet av en forntida stad upp sig. Svarta Brända konstruktioner av balkar och sprucken betong kastar sina hotfulla skuggor mot den sargade marken. Bland ruinerna spränger ett gigantiskt torn av ej tidigare skådatslag upp sig. Den smutsgråa massan sträcker sig ända upp bland det sjuka blekgula molnen. Tornet har flertalet massiva fönster, viket flertalet faktiskt är hela. Dock är dem missfärgade av gråsvart sot och damm. Över hela tornet syns tydliga skador och på många ställen saknas betong helt och rostiga armeringsjärn sticker upp ur konstruktionen sår.

Runt tornets fot och klättrandes på stålskeletten, ser trion flertalet zongastar. Här och var syns vakttorn byggda i höghusens balkstommar och äventyrarna inser att det kommer vara mycket svårt att ta sig ned och in oupptäckta.
Lex försöker med hjälp av sin genetik, gräva sig fram genom skrotet och på så sätt undgå upptäckt.
Tyvärr går något galet i hans kropp och det inre djuret tar över. Han tappar sin talförmågs o sitt högre tänkande. Han bryr sig inte om att använda föremål, han är ett djur!!
Han återvänder upp för högen igen.

MkD2 och Ugnath försöker smyga sig ned mot tornet samtidigt som Lex drar på sig uppmärksamhet från flertalet Zongastar.
Dock blir vännerna upptäckta och en blodigt strid är ett faktum….

Hur skall det går för våra hjältar?
Vad hittar Tok-Jonas i källaren i Ordförandens Ark?
Vad menar Frank när han säger att köttet smakar “Långgris”?
Vem är den mystiske Ordförande?
Hur skall gruppen tolka de psykadeliska syner Älgnåjden framtvingar under ett redigt limmrus.
Skall MkD2 och Ugnath överleva handgemänget med Zongastarna?
Och vad håller Lex på med egentligen?

Fortsättning följer i del 9.
“En Buss kommer lastad”




En Buss kommer lastad.
Del 9 i krönikan om Det Döende Landet.



Medans Tok-Jonas gör sitt bästa att smälta in bland de övriga Givarna i Ordförandes ark, så får Gillroy,, Frank och Olof audiens hos den mystiska ledaren.
Med hjälp av hissar, förs sällskapet långt upp i den gigantiska byggnaden. I en rikligt utsmyckad lägenhet längst upp i skrapan tar arkens ledare emot hjältarna.
Rummet är inrett med forntida vackra saker, ekbord, röda mattor, besvärlig konst på väggarna och kristallkronor i taket.
Rummet är ganska dunkelt upplyst och samtliga fönster är övertäckta av tjocka tyger i rött och svart. I sköna soffor halvligger unga muterade kvinnor i förföriska poser med minimal beklädnad.
Ordförande själv möter äventyrarna och hälsar dem varmt välkomna till hans hem.
Mannen som presenterar sig som Ordförande är en lång, gänglig och blek man med helt kal hjässa. Han pratar lugnt och förföriskt och inspekterar trion noggrant med både ögon och händer.
Han rör sig smidigt och med grace och erbjuder sina besökare att ta för sig från den kött buffén som är uppdukat på ett bastant ekbord. Det bjuds också på något sorts vin. Den kåpbeklädda mannen uttrycker sin förtjusning i att ha sådana exotiska gäster, samtidigt som han smeker trion med sina bleka fingrar. Han låter sina gäster ställa lite frågor, men hjältarna uppfattar svaren som lite flyktiga och väldigt fria för tolkning. Ordförande fortsätter sedan att fråga om vattnet, samt trions boplats. Om hur många invånare de har, hur har ni lyckats överleva så här länge, har ni gott om vapen osv.
Olof ljuger och säger att Utposten har ett gott försvar och att deras försvars styrka är beväpnade med energivapen från för. Ordförande fortsätter att ställa frågor om vattnet och varifrån de hämtar det. Gruppen svarar inte på frågan, men ordförande fortsätter att prata och förklarar att han är mycket intresserad av att byta till sig vatten. Olof lägger märke till att innanför mannens kåpa, sticker en stor forntida pistol ut.
Frank, som är van att äta lite vad som helst, tycker att köttet är väldigt sött och med smak av fläsk. Det påminner honom om något han kallar “Långgris”.
De samspråkar ett par timmar och ordförande insisterar att gruppen stannar i en av besöks lägenheterna två våningar ned. Han förklarar också att äventyrarna gör bäst i att inte vandra omkring själva i byggnaden. Anledning är att många av kvinnorna inte är vana att se Givare som inte jobbar. Följet visas till sin övernattningsplats och i fall det skulle vara något så står en kvinna utanför dörren hela tiden.
Jonas dyker till sist upp också och han berättar att han prata med lite Givare och att han har sett att alla Givarna förs ned i källaren på kvällen. Det finns flera våningar och Jonas fick med eskort tillträde till verkstaden. Där inne såg han flertalet fordon i olika skick. Men mest imponerad vart han av tre stycken tungt bepansrade bussar bestyckade med skrotkanoner.
Han lyckades också stjäla en liten radio/diktafon från en korg fylld med skrot. Hjältarna lyckas få igång den och ett meddelande spelas upp. Det är en kvinnlig röst som pratar i massa konstiga forskar termer, om test subjekt och olika arker? Hmm…Dock hjälpte Givarna Jonas med att laga hans trasiga kompass.


I Skuggan av citadellet

MkD2 och Ugnath är inblandade i en ojämn strid mot fyra zongastar. Den slåss med kedjor och slungor. Roboten får ta emot hårda stenar och slag. Hans plåt blir riktigt bucklig samt att visa kritiska komponenter tills sist börjat felrapportera. Roboten ryker och sprakar men lyckas försvara sig trots att maskin entiteten dragit på sig svåra skador mot alla primära system.
Den stackars Ugnath blir så svårt misshandlad att han faller till marken i svåra smärtor. En av Zongastarna fortsätter misshandeln och ett ljudligt knakar hörs när gastens cyckelkedja knäcker nacken på skrotskallen.
MkD2 får hjälp av Lex, som kommer springande och Ugnath överlever nätt och jämnt tack vare sin extrema regenererings förmåga. Dock kommer skrotskallen att lida av sviterna av sina skador ett bra tag framöver.

Trion bestämmer sig för att fly tillbaka till Skrotengrad och slicka sina sår.


“Det var krig!! “

Frank, Gillroy, Tok-Jonas och Olof bestämmer sig för att försöka fly från Ordförandes torn. Alla känner att något är väldigt fel här och vill inte riskera att sluta sina dagar som givare och slavar.
Kvartetten överrumplar vakten utanför genom att lura in honom i lägenheten.
Efter en kort kamp är vakten utslagen och följet smyger mot trapphuset.
Ett par våningar ned upptäcker hjältarna en metalldörr som vaktas av två stycken kvinnliga krigare iklädda skrotrustningar och beväpnade med skrotspjut.
Frank perforerad magen på en av dem och Olofs hund sliter underbenet av den andre.
Äventyrarna gör processen kort med de utslagna kvinnorna. Och öppnar dörren med hjälp av en nyckelknippa.
Innanför möts de av en stinkande fängelsehåla. Rutten mat och exkrementer ligger över hela golvet. På en nedpissad madrass ligger en sliten, sjuk och rynkig gammal man.
Han bär en trasig och smutsig overall som en gång i tiden varit silvergrå till färgen. Gruppen ställer diagnosen att mannen är döende.
Trots mannens kritiska tillstånd, så kan inte hjältarna hålla sig från att fråga ut honom. Mannen svamlar och berättar en osammanhängande historia om ett folk som flydde ett krig. Detta folk delade upp sig i tre stammar och fortsatte kriget. Deras hem vart förstört och obeboeligt. De utförde hemska experiment på barn, djur och maskin för att hitta en livsduglig organism som kunde bebo deras förstörda hem.
De tre stammarna valde att bosätta sig på otillgängliga ställen, och innanför dörrar av stål fortsatte experimenten och hemskheterna.
En stam kallade sig Mimer och valde himlen som bas. Några av deras forskare skickades till förslutna borgar och fort för att fortsätta sitt arbete och till sist släppa ut sina skapelser på väl valda platser på den förödda marken som en gång varit deras hem. Men något gick fel, revolt och uppror. “Det var krig!!! “ roslar mannen.
“Vi tog med oss barnen, vi flydde”
Han tappar hela tiden tråden.
Han fortsätter att mumla om barnens sterilitet och att för eller senare skulle även dem gå under.
Han berättar dock att ute i zonen fann han en liten strålskadad människopojke, rädd, blek och förvirrad. Han tog in pojken i sin boplats som han kallade arken. Pojken växte upp med de övriga barnen och i tonåren började han visa stora ambitioner på att förändra arkens struktur och styrelsesätt. Han samlade kvinnorna runt sig och gjorde revolt. Fängslade sin fosterfader och förslavade resterande män. Kort därefter började fler och fler kvinnor visa symptom på graviditet, en genetisk omöjlighet.
Barn efter barn föddes och matförråden sinande. Men pojken som nu kallade sig Ordförande påstod sig ha en plan.
Han lyckades kultivera fram ett sätt att odla näringsrikt kött. Ingen visste hur.
Och han expanderade arkens område åt alla väderstreck. Flera zongast bosättningar anfölls och befolkningen tog som slavar. De fördes ned i källaren på tornet, och sågs aldrig mer… Mannen fortsätter att svamla om någon fiende som heter Elysium och en som heter Noatun. Samt om krig och elände, om maskin krigare och om kodad flora och fauna.

Äventyrarna är nu ännu mer övertygade om att de måste härifrån, så fort som de bara kan. Deras utpost kan vara i fara.

De lämnar den gamle mannen åt sitt öde, liggandes i sin egen skit.
Hjältarnas flykt går mot maskinhallen som Jonas babblat om. De smyger sig förbi garaget där femton tungt rustade kvinnor är fullt upptagna med att förbereda och serva de tre stora bestyckad skolbussarna!

En hemsk upptäckt.

Äventyrarna smyger fram i tornets oändligt stora källare, de hamnar i en kort kamp med några vakter och upptäcker straxt därefter rad efter rad med smutsiga burar. I burarna sitter flertalet undernärda muterade män. Detta var Givarnas hem.
De befriade givarna och övertalade dem om att alla var välkomna att bo i Skrotengrad, bara de hjälptes åt att fly.
Givarna hetsades av nykomlingarna och frihetens glöd brann i deras ögon.
Och så startades Givarnas revolt.
Beväpnade med provisoriska tillhyggen gick de till anfall mot sina forna herrar. Och en stor batalj utspelade sig i tornets maskinhall.
Hjältarna själva fortsatte in längre i gångarna och gjorde till sist den groteska och mest avskyvärda upptäck någonsin.
Tornets hjärta var ett gigantiskt slakteri, där styckade Givare kroppar hänger i rader på stora krokar.
Några spyor senare, så blockar äventyrarna dörren till slakteriet från utsidan och låser därmed in de kvinnor som var i fullärd med att jobba i slakteriet!


Plattan i mattan, bussar och kanoner.
Fortsättning följer.
 
User avatar
Tomas
Site Admin
Posts: 4895
Joined: Fri 08 Apr 2011, 11:31

Re: Det döende landet. En kampanj till År Noll

Fri 06 Jul 2018, 01:06

Maffig rapport, kul! :)
Fria Ligan
 
User avatar
HankTheTank
Topic Author
Posts: 202
Joined: Mon 08 Aug 2016, 22:23

Re: Det döende landet. En kampanj till År Noll

Thu 09 Aug 2018, 17:32

Maffig rapport, kul! :)
Hoppas den var intressant och rolig att läsa.
Även om jag slarvat med korrektur
 
BrotherB
Posts: 230
Joined: Thu 11 Oct 2018, 09:10
Location: Norrköping

Re: Det döende landet. En kampanj till År Noll

Thu 08 Nov 2018, 22:20

Jäklar i zonen vilken underbar läsning, ser fram emot fortsättningen. •applåderar•
Nothing lasts, but nothing is lost.

Who is online

Users browsing this forum: No registered users and 3 guests