Här kommer krönikan över min efenskrivna kampanj. Tyvärr är Epiogen och del ett mystiskt försvunnen i forntidens mörker.
Här kommer dock en kort förklaring.
Människor dök upp i Arken och bildade ett styrande eletistiskt råd ihop med Den Gamle. Snabbt växte ett tydligt klassamhället upp där muterade människor hamnade längst ned på stegen. Djuren vart näringsidkare och människornas lojala och trogna "likar"
Några få satte sig upp mot detta och ifrågasatte styret. Ganska snart sändes dessa rebelliska element och upororsmakare på ett vansinnes uppdrag: att anlägga en utpost i de döende ökenlandskapen söderut och få den att frodas.
Det är här, i det varma helvetet på jorden som våra äventyrare börjar, . I en container ark Omgiven av sand och faror.
Tidsmässigt utspelar sig detta ungefär år 10.
Och alla hitintills släppta moduler till Mutant År Noll har använts ihop med massor av egenskrivet material.
Mycket nöje / Hank.
Det som göms i sand...
Del 2 i Krönikan om Det Döende Landet!
Mutant år Noll.
Ett första rådslag!
Hungersnöd och elände! Eländets eländiga elände. Utpostens invånare försöker komma överens om vilka prioriteringar som är de viktigaste…
De talar...i timmar… Bossarna hörs mest… Den iskalle Kim Kryo med sin kyliga aura. Den sniffande och snorande Enok med sitt luktsnus och sitt fenomenala väderkorn. Den lismande androgyna Cosma, som även här ute i ingenmansland säger sig kunna fixa fram allt! Droger, vapen, en kropp att värma sig med om natten. Ja allt! Ingen förstår hur hen gör, men till rätt pris så levererar hen. På avstånd stirrar den obehagliga Krossaren Fisher in i högen av folk. Hans amfibieögon letar oavbrutet efter minsta trubbel att bemöta med hårt, kompromisslöst våld!
Den självutnämnda sheriffen James gläfser åt folk att lugna sig, hans hundöron står rakt bakåt och svansen pekar rakt ut. Folk lyssnar..mest för att det fruktar Schäferns välsmorda skrotgevär. Som han vet att använda. Jag ser att Enok blinkar förnöjt åt sheriffen, ingen annan ser. De har en plan..jag vet..jag ser mer än vad folk tror, men alla kallar mig dåre...mupp..man skrattar åt mig..tror att jag är dum...bara för att jag inte kan tala, man tror att jag är dum...efter..långsam...de har fel...mycket fel…en dag så kommer alla att förstå...att det är dom som är de dumma!
En osannolik trio!
Det är hårda tider i utposten, de fördömdas ark!
Hunger och rädslan för vad som finns där ute tar överhand och folket känner sig tvingade att fokusera på mat och skydd!
Jaktlag skickas ut och en hydroponisk odling anlägges i en av containrarna. Det jobbade febrilt så svetten sprutar!
Den mäktiga älgdrotten försöker samla folk. -Lyssna på mig, i öster finns en skog! Rötskogen, där kan svaren på många av våra problem finnas!
Men få lyssnar, alla är för desperata, upptagna med den dagliga överlevnaden för att uppmärksamma Nåjdens ord.
Dock står en duo kvar och hörsammar Älgdrottens sävliga men välmenande utlägg.
En teknik kunnig människa vid namn Boris, en av de få människor som nåjden faktiskt förstår och respekterar. Han har inte det där högdragiga, översittar fasonerna som de flesta människor brukar besitta.
Står och kvar och lyssnar och resonerar. Vid hans sida står också en av utpostens märkligaste invånare, MK-D2, en robot till synes helt byggd av skrot. Roboten släpar konstant runt på någon sorts säck, överfylld med skrot och märkliga halvtrasiga fornfynd. Maskinens kanske mest utstickande drag, om man bortser från hela dess existens, är en sylvass sågklinga som är fastsvetsad på höger underarm. Den pratar också med en förvånansvärt trevlig och lugnande kvinnlig röst, vilket känns konstigt..då roboten i övrigt varken ser maskulin eller feminin ut.
Tekniker Boris däremot kunde Älgen Gillroy könsbestämma lätt. Han var en medelålders hane av fornmänsklig art! Kanske rent utav övre medelåldern!
Människor Mannen bar med sig flertalet märkliga verktyg, säkert från tiden innan Herr Döden vandrade över jorden.
Boris hade också en grovkalibrig skrotpistol nedstucken i bältet, nära till hands…
Den märkliga trion, var enade om att något var tvungen att göras, i fall utposten skulle överleva.
De beslöt att undersöka området runt utposten, något användbart måste ju finnas här!
Från ett av container taken hade någon i utposten skådat en märklig byggnad, halvt begravd av sanden. Av beskrivningen de fått vågade Boris sig på en gissning att det kan vara en forntida Supermarket eller saluhall! Gillroy och MK tyckte det lät spännande så utan vidare dröjsmål begav sig utpostens märkligaste trio sig av...ut i ödelandet...De Döende Landet.
Spår i sanden.
De tre vandrar, öknen bränner och landskapet är torrt och öde. De tre är allt för upptagna med målet i horisonten för att lägga märke till spåren i sanden….spår som bevittnar att någon eller några har varit vid utposten i natt…
Saluhallen
Övertäckt av sand med endast ett utgrävt hål att tränga sig in i, var den enda fram för våra hjältar. Det fanns spår i området, kanske efter något djur men ingen brydde sig tillräckligt mycket för att undersöka saken närmare. Den utgrävda gången ledde in i mörkret..in i den sandiga saluhallen. Mörkret lockade dock ingen av vännerna och en viss tveksamhet uppstod.
MK gjorde helt plötsligt ifrån sig ett ljud, som det andra tolkade som ett glatt Taadaaa!!
Ur sin slitna säck, plockar roboten glatt upp en fackla!! Har viftar förnöjt med den framför ögonen på de andra två.
I avsaknaden av tändare eller eld möjligheter så får Boris en snilleblixt. En glasbit tidigare hittad i sanden används på ett nästan trolldomsaktigt sätt. Boris fångar den heta solen i glaset och riktar dess strålar mot facklan. Framför en storögd Älgnåjd börjar facklan ryka för att sedan blossa upp i fyr!
MK tar rollen som fackelbärare och trion tränger sig in i hålet i sanden.
Det visar sig att sanden har blåst in i saluhallen via de trasiga butiksfönstren och innanför bildat en grotta.
I grottan hänger trasiga armaturer och takskivor ned. En mängd hyllor av olika slag både står och ligger huller om buller i grottan.
MKs intresse fångas av några färggranna forntids kartonger på hyllorna. Roboten försöker läsa på embalaget i fackelskenet.
Gillroy och Boris letar lite bland sand och skräp och finner resterna av av ett skelett!
Skelettets märkliga hjälm och gula overall bärgas ivrigt!
Innan kamraterna hunnit identifierat de nya fynden stirrar Boris in i två par ögon som reflekterar fackelskenet!
Morrande hörs när två slitna byrackor av styggaste sort lösgör sig från mörkret.
På ren reflex försöker Boris kommendera jyckarna med myndig stämma.
-PLATS!!
Men kreaturens gensvar blev frenetisk attack!
Strid!
En förvirrad strid utbryter!
Boris avfyrar sin pistol, både en och två gånger. En av hundarna blir sårad i bakbenet och försöker fly.
MK-D2 ger sig in i leken med sig sågklingearm och nåjdälgen stångar febrilt mot allt som rör sig.
Det är svårt att få begrepp om vad som händer men våra hjältar lyckas skada sig själv i det begränsade ljuset.
Robotens Servo slutar svara som den brukar och väljer till sist att veva loss med facklan. Boris blir biten i armen och smiskar upp jycken med pistolkolven, när helt plötsligt Gillroy tokrusar med hornen först. Hunden slutar som en makaber utsmyckning på den magnifika älgkronan. I sin framrusning råkar älgen skära sig på robotens sågklinga. Och när stridsdammet lagt sig behövs både Man och älg hjälpas åt att lägga om varandras sår.
Boris hjälper även MK med den strulande servon trots att hans verktyg blir så slitna att även de behöver en översyn.
Skatt och slakt.
Saluhallens mörker bjöd både på skatt och slakt.
Den gula dräkten var en skyddsdräkt, ett pansar mot rötan förklarar Boris. Han tycker att älgen skall kränga på sig den, då han själv påstår sig ha ett inbyggt högteknologiskt försvar mot röta. Ett måste för Tekniker som arbetade med och i närheten av Elysiums reaktor.
Hjälmen indentifierar Gillroy som en PSI förstärkande anordning. Han hade smärtsamma minnen om att dylika tingestar användes i experimente av betraktarna i de nu väldigt avlägsna Paradisdalen!
Boris slaktar djuren och ämnar kocka rötan ur kropparna.
I mörkret finner trion även tre valpar, vilka omhändertas och MK utbrister glatt att nu kan vi starta hundfarm!
Återkomsten
Trion återvänder till utposten, slitna, blåslagna men med många erfarenheter rikare. De skänker bort den märkliga hjälmen till utpostens utveckling, och den lagras i en av containrarna som tjänsteföretag som valv. Hundarna skänkes till att bygga en kennel och Boris lär sig hantera röttköttet och lyckas få det röttfritt!
Trion gör lite affärer med invånarna och provianterar.
Stum och dum
Dagen efter tar utpostens stumme mutant vid namn Stum kontakt med Boris. Med knackig tecken kommunikation, yvigt rörelsemönster och gutturala läten, så lyckas stummutanten förmedla något som Boris tolkar som att han har sett flertalet individer, troligen fler än vad Stum har fingrar, iklädda läskiga masker i närheten av utposten. Möjligen beväpnade med spjut eller vassa pinnar.
Det finns alltså andra där ute i sanden??
Men vilka? Och vad vill dem?
Sanden kallar!
Efter en kort överläggning med Sheriffen så föll det på trions lott att undersöka det eventuella hotet i väst. Kanske kunde det vara potentiella handelspartners som gömmer sig där ute?
Äventyrarna rekvirerar hjälp från jägaren Flen. Hon var då inte utpostens renligaste invånare, men hade god färdighet med sitt skrotgevär, och det uppskattades….mycket.
Rostigt och rörigt.
Del 3 i krönikan om Det Döende Landet.
Mutant år Noll
En Pipeline mot väst!
De numera fyra äventyrarna, den sävlige visionären och nåjdälgen Gillroy.
Den barske, teknik kunnige människan Boris. Hopplocket till skrotrobot MKD2 och deras följeslagare, jägaren Flen, följde en gammal rostig pipeline väster ut. Kvartetten noterade att det lyser en lampa på en konsol i änden av röret, men har nu inte tid att undersöka det närmare.
Det enorma rörsystemet hölls upp, flera meter från marken av rostiga metallkonstruktioner. Somliga hade gett med sig av tidens tand och röret hängde på dessa partier lite mer slokande.
Hjältarna tog skydd från solen och gick under metalltuben. De gick säkert i flera timmar, och värmen stekte vandrarna. Allt var öde tills de kom fram till en liten sluttning.
Pipeline röret fortsatte ned och två byggnader i betong stod på varsin sida av röret. Byggnaderna var slitna, flera våningar höga och hade rasat in längst upp. Kanske hade de en gång i tiden suttit ihop, likt en båge eller valv över det rostiga röret. Endast högar av fallen betong vitnade nu om en förut mera omfattande konstruktion.
Med ett par stenar som skydd spanade följet ned längs cylindern och över husen. Gillroy kände hur hans kontakt med förfädernas andar började växa sig starkare. Hans ögon blev mjölkvita till färgen och han kände en astral vision. Han såg hur Flens blick uppfattade sin omgivning och hur förfädernas astralspår pekade ut en viss riktning.
När han kom till sans berättade Flen ivrigt att hon sett genom fönster gluggarna på båda husen. I båda husen huserade det fyra humanoider vardera, åtta totalt. De var iklädda masker från forntiden, alla var kortare än den genomsnittliga mutanten. Och alla verkade vara beväpnade med spjut.
Vännerna överlägger en stund men bestämmer sig för att försöka ta kontakt, på fredlig väg. Dock så gömmer sig Flen en bit bakom och hukar sig ned vid ett betongfundament. Hon lägger upp geväret och håller sig beredd på att täcka sin fränder, ifall saker går snett.
Hallå i stugan!
-Hoho!
-Hallå!
Älgens stämma riktades mot ett av husen när de tre vännerna vaksamt knatade framåt i sanden.
-Vi kommer i fred!
Ut från den närmsta ruinen rusar fyra stycken spjut beväpnade humanoider!
De var kortare än följet i klädda slitna tyg kreationer, rockar, mantlar, lager på lager. All hud vart täckt och ansikten dolda av hemska forntids masker.
Älgen satte sig på knä och försökte kommunicera med nykomlingarna, men något i hans uppenbarelse skrämde dem! Och det var tydligt att robotens närvaro gjorde mask-männen obekväma också.
Grova stön och svårtolkade läten stöttes fram bakom maskerna, innan de sänkte spjuten för att gå till attack!
Blod i sanden!
Flens skrotgevär slungade död genom luften och den förste aggressive mask-mannen slungades bakåt!
Kaskader av blod stänkte från dess perforerade kropp, och nu bröt helvetet lös!
Spjut, sågklingor och älghorn möte varandra. Boris pistol talade sitt språk och Flen avfyrade ytterligare ett skott.
Mask-männen ner gjordes inom loppet av någon sekund, dessvärre blev Gillroy spetsad av ett spjut och fick en svår skada i buken. Boris nedgjorde spjut mannen snabbt och sköt honom i ryggraden.
Fyra till av mask-männen kom till undsättning från det andra huset, men våra hjältar lyckades avvärja även detta hot med brutalt våld. Boris ådrog sig en tandskada och älgen blöder kraftigt från buken. Runt om kvartetten ligger åtta stycken svårt sargade kroppar. Sju av dem bedömdes ha livshotande skador. Den åttonde däremot verkar ha snavat och krossat näsan och kan därför räddas och tas till fånga. De får en smärre chock när de demaskerar deras fiender. Alla verkar vara unga individer, möjligen i tidiga tonåren och av mänsklig art. Deras kroppar är fulla med konstiga sår och bölder, någon är också blind på ett öga.
Åter hem
Våra hjältar skyndar sig att plundra de blödande tonåringarna och lämnar dem sedan att dö i ökenhettan. I de båda husen hittas lite skrot och tecken på att husen används flitigt som vakttorn. Väggarna på insidan är täckta av målningar. Streckgubbar med spjut, jagandes djur och monster av olika slag. Men även en målning av något som ser ut som ett skelett, målad i grå färg och ut från den sprutar blixtar som träffar några streckgubbar.
De stridströtta zonfararna bestämmer sig för att återvända hem, så fort de bara kan. De plockar med sig spjut och slungor, det kan behövas till försvaret.
På vägen hem lyckas Boris tjuvkoppla konsolen på Pipeline röret som de såg tidigare och blottar en öppning. Han använder också sitt tekniska kunnande för att leda strömmen vidare, med syfte att ladda MKs interna batteri. Dock så görs en smärre misskalkylering av strömstyrkan och kraften sänder den stackars roboten på en kortare flygtur! För att sedan landa hårt i sanden. Dock med några Energipoäng rikare. MK proklamerar glatt att laddningen genomförts och att strömförsörjningen ligger nu på 89%
De återvänder sedan till utposten.
Dödsfall och Mystik.
Hungersnöd och svält skördar offer i utposten. Goda råd är dyra. Flertalet invånare hittas döda nästa morgon. Herr Döds bror Herr svält har strypt livslågan på ytterligare invånare och i en desperat handling skickad den vildmarksvana Flen ut på ett farligt uppdrag. Hoppet är att hon skall nå Arken och prata, diskutera med Den Gamle, att be om hjälp. Kanske inser han sitt misstag och kallar hem sina barn, eller skickar hjälp.
Men allt är inte vad det verkar i utposten. Den fyrarmade mutanten Walter hittas halvt uppäten i svinstian! Vad gjorde han där? Har han verkligen svultit ihjäl? Eller har någon bragt honom om livet? Och i så fall varför?
Skrotskallen Ugnath är också totalt försvunnen, inga spår står att finna efter den unge uppfinnaren.
Sheriffen James säger att fallen har högsta prioritet och kommer att undersökas noga.
Tre Vågade livet!
Älgnåjden Gillroy och hans två allierade, skrotroboten MK-D2 och den mänskliga teknikern Boris sammanstrålar ytterligare en gång. Gillroy vill att trion undersöker en mystisk reva i marken, som han uppmärksammade under utvandringen. Platsen ligger bara någon sektor bort och det behöver inte bli så strapats fyllt att ta sig dit.
Åter igen tågar dom tre vännerna ut i zonen…….
Munhugg och knivhugg
Jag ser saker, hela tiden. Ständigt iaktar jag Mutanter, djur och människor, ständigt. Jag ser vad som försiggår i smutsen bland containrarna. Jag ser vad dom gör. Jag hör vad dom säger och jag vet vad dom vill….
Men ingen ser mig...ingen hör mig….och ingen vet något om mig…
Jag hörde Walter be om nåd….han sa snyftande att han inget skulle berätta. Han skulle vara tyst...men ingen lyssnade, De lyssnade inte…. Snyftande...gråtandes….Herr död kom på besök…
Revor, klättring och vrål!
De osannolika hjältarna stod med sina näsor pekandes nedåt i en djup spricka i marken. I båda sidor av jordsåret syntes rester av forntida konstruktioner, rester av vad Boris kallade infrastruktur.
Avloppsrör, fjärrvärme, och rester av elkablar stack fram ur sanden.
Trion bestämde sig för att försöka klättra ned i skrevan. Och det verkade som att det skulle gå att klättra etapp vis utan större svårigheter, om man hade ett rep. Åter igen började roboten rota runt i sin slitna skrotsäck. Automatvarelsen stoltserar med ett slitet, ihoptejpat, blått nylonrep. Som verkligen hade sett sina bästa dagar.
Roboten insisterade att hens rep absolut skulle hålla för nedstigningen i mörkret, och nickade monotont samtidigt som den stack fram repet till de övriga två.
Hjältarna började sin klättring ner i mörkret.
Något stort, hungrigt och argsint hade fått vädring på utforskarna, som syntes helt upptagna med förankring av rep. Ingen såg den flera meter mankhöga best som illvilligt rusade mot dem.
När det var robotens tur att klättra ned, uppfattade hans audiomotagare ett hiskeligt brölande och utan att titta vad det var som utstötte detta domedags ljud, skyndade hen raskt ned i mörkret...mot det okända...efter sina vänner.
Asfalt, labyrinter och räls.
Långt ned i mörkret, så långt att inte solljuset tränger ned hittade zon utforskarna ett hål ned i en märklig grotta.
Det visade sig vara en gammal vägtunnel och flera rostiga bilvrak stod på rad i dunklet. Under tidigare upptäcktsfärder hade vännerna hittat en bucklig och sliten strålkastare. Nu fick de idén om att bygga in den i roboten, och på så sätt utnyttja maskinens integrerade batteri för att driva lampan.
Sagt och gjort. I strålkastarens bleka sken utforskade trion vägtunnel och bilvraken. Sedan fortsatte de vidare på asfalten längre in i mörkret. Flera gånger stötte de på tjocka Metallock som var nedsänkta i asfalten. Dom bestämde sig för att lyfta på ett.
Under locket fan de vad Boris kallade service gångar och de klättrade ned.
Ingen vet hur länge dom irrade runt nere i mörkret. Det kändes som att tunnlarna aldrig skulle ta slut. På ett ställe, nära en korsning hamnade trion i trubbel med en märklig fjäril. Den utsöndrar konstiga färger i psykedeliska mönster, både Boris och Gillroy blev mycket förvirrade av scenen, medans M2 gjorde sitt bästa för att schasa iväg ohyran.
En spricka delade gången mitt i tur och en stor avgrund spärrade våra vänners väg. Någon eller några hade bemödade sig att bygga en till synes hållfast bro över djupet. Bron var konstruerad trästockar.
Sällskapet vågade sig först inte över, utan bestämde sig för att prova en fastgjuten stege som leder upp till ett liknande brunnslock. Klättringen leder vännerna upp i något som såg ut som en banvall. På en bädd av sprängsten gick en räls, som i sin tur låg på slipade trästockar. I mörkret fann trion två tågvagnar ståendes på rälsen. Tyvärr avbröts deras utforsknings lycka när en svärm med knytnävsstora getingar välde ut genom ett trasigt fönster på vagnen. Hjältarna tar till flykten. Tillbaka ned till bron och lyckas undkomma insekterna.
Morlocker i mörkret.
Labyrinten ändrar efter ett tag karaktär. Utforskarna hittar flera dörrar i ett labyrintliknande komplex. De letar snabbt runt och finner rester och ledtrådar till att labyrinten används som boplats.
Oturligt nog råkade trion gå in i en mindre sovcell där två stycken primitivt klädda Mutanter ligger och sover. Den välmenande Gillroy försöker ta kontakt med de sovande, vilka vaknar upp och blir helt vettskrämda av älgens uppenbarelse. De kastar sig efter sina spjut och Boris handlar kvickt på instinkt.
Skrotpistolen spyr bly i det lilla rummet. Och en av mutanterna faller medvetslös till golvet, den andre ger upp. Ekot av pistolen får hela labyrinten att vibrera av liv!
Tjugotalet Mutanter iförda höftskynke och beväpnade med spjut stormar fram i gångarna.
Trion gör ett väl avvägt beslut och vårdar den Skadeskjutna mutanten.
Efter en kort hektisk diskussion med tunnel invånarna så blir våra hjältar förda till Stinsen! Han som talar med Konduktören där uppe.
Samtal med Stinsen.
Våra kära utforskare spelar sina kort rätt. Inför gudomen SJ får de tala med hans röst Stinsen. Stinsen följer den helige Konduktörens väg. Och frågar evangeliskt efter biljetterna. Med välsmort munläder och skicklig diplomati lyckas trion värva stammen med Morlocker och ger dem “biljetter” till att bo i utposten. Till biljetter används ett knippe med gamla kontokort som resenärerna hittat i en rostig bil. Stinsen stämplar överlyckligt på plast bitarna med sin stämpel. Ett tycke och vänskap uppstår. Hela stammen följer sedan med till utposten och mottages med öppna …(nåja) armar av befolkningen.
SJ folket börjar måla nummer på containrarna med vit färg, sedan gör dom sig hemmastadda……
Vi lämnar här våra hjältar för denna gång…...
Slott av sand
Del 4 i krönikan om Det Döende Landet.
Mutant År Noll.
Nykomlingarna!
Vi vandrade länge genom zonen. Utkörda från vårt hem, passade inte in. Den gamle och rådet av människor gav oss alternativet att förstärka försvaret av en viktig utpost i söder. Det gick rykten om den i Arken, en utpost för de som sedan länge tjänat klart. Spelat ut sin roll. En utpost att invänta Herr Döden i… Dit var vi på väg..till sanden, torkan, rötan...och döden...döden…..döden…...dö…..
Ny batch.
En ny skara avfällingar och icke önskvärda individer anländer från Arken till utposten. De sätt genast i arbete av Enok Spårfinnaren och hans lojala undersåtar Kim Kryo, Krossaren Fischer och den obehagligt inställsamma och androgyna Cosma.
Den Hydroponiska odlingen måste bli klar! Försvarsmurarna måste stärkas, latriner och avträden grävas och byggas...men allt får ett abrupt slut.
Attacken!
De kom i skymningen, mörkt klädda, ansikten dolda bakom hemska masker av plast och gummi. Fruktansvärda gälla strids skri överröstade ökenvinden.
ZONGASTARNA ÄR HÄR!
Attacken kom från alla håll. En större styrka väller in genom huvudingången. Flera mindre grupper klättrar över container muren i alla väderstreck.
Det blir panik när den brutala slakten börjar.
MK-D2 tar postering vid huvudingången. Boris och hans son Dennis samt älgen Gillroy positionerar sig i utpostens centrum och försöker få en överblick över kalabaliken.
Två av nykomlingarna, Zonstrykarna Tok-Jonas och den hetlevrade kaninen Lex Rot försöker flankerad zongastarnas huvudstyrka genom att springa sicksack mellan bebyggelse i utposten för att hitta ett övertag.
Tok-Jonas drar nervöst upp sin skrot pistol och gnäller jämrande fram ett skeptiskt
-Åhh neeej, vad händer. Samtidigt som han stressat tar sig för det topluveklädda huvudet.
Lex stampar provocerat i backen med sina kanin fötter innan benen skjuter iväg honom mot händelsernas centrum.
Den aggressiva kaninen flyger fram genom luften likt en projektil och använder sitt momentum för att boosta sin flygande attack.
Tok-Jonas avfyrar sitt skrot vapen på måfå in i högen av mörkklädda gastar. Och är nära att träffa Lex.
Gillroy gör sig redo att tjurrusa fienden med sitt spjut samtidigt som Boris försöker täcka honom med sin pistol.
Boris upptäckte då att han förhatliga ärkefiende Kim Kryo håller på och misshandla en av de nykomna mutanterna. Kim har tryckt ned tvättbjörns krönikören Bixx i sanden och är på god väg att frysa honom till en köttglasspinne med sina kylande krafter.
Boris fattar då beslutet att helt enkelt ta Frost mutanten av daga. Han skjuter!
Två kulor viner i luften varav den sista tar så svårt att Kim faller till marken, Bixx tar tillfället i akt och skall slå till sin antagonist. Han släpper lös sitt inre djur och med en brutal rovattack slår han den livlösa blåa mutanten i huvudet.
Här slutar Kim Kryos resa. Redan perforerad av Boris salva, krossas hans livlösa huvud mot marken av den oerhörda kraft som tvättbjörnen kanaliserar. Hans blod och hjärnsubstans stänker över området och färgar den guldbruna sanden röd.
I tumultet vid porten kämpar Lex helt hysteriskt. Kaninen går bärsärk och utdelar dödande slag, armbågar och sparkar till höger och vänster.
Zongastar faller i drivor runt den virvlande kaninen.
Tok-Jonas fortsätter skjuta samtidigt som han försöker hålla ett brandtal för utpostens invånare.
-Öhh vi måste göra något..ju
I sin förvirrade iver att få utpostens invånare att kämpa tillbaka så råkar han trassla in sitt skrot vapen i en SJ flagga som hänger på en av containrarna. Samtidigt råkar en av Bossens fyrverkerier skjutas av och smäller i bakgrunden.
Tok-Jonas lyses upp när pjäsen sprider sitt ljus över honom.
Han står och viftar med SJ flaggan i desperata försök att komma loss. Hopplösheten och rädslan blir som bortblåst när utpostens Mutanter ser den episka synen av Tok-Jonas.
Zonjägaren står trotsande mot faran, SJ baneret vajar stolt i hans händer och scenen lyses upp av färgglada fyrverkerier.
Mutanternas moral höjs till skyarna, och en tuff motoffensiv pressar inkräktarna ut från utposten.
Älgen Gillroy rusar in i högen och spetsar allt i sin väg med spjutet.
Kaninen Lex sparkar ned flyende Zongastar, Bixx och Boris använder uppståndelsen till att stjäla den numera framlidne Kim Kryos ägodelar.
MK-D2 råkar sätta sig själv i viloläge.
Hjältarna lyckades vända krigslyckan och striden är över….för denna gång.
När krutet har lagt sig och såren är förbundna, fanns det väldigt kort tid för sorg. Enok och James insisterar på att ett större område måste utforskas runt utposten. Samt att hotet från Zongastarna måste tas på allvar.
Återigen samlar Nåjden Gillroy en samling rastlösa själar runt sig, som tar på sig uppgiften att utforska ödemarken.
Tyvärr får ingen igång MK-D2 och roboten lämnas kvar i utposten.
Men till följet ansluter sig tre andra modiga..hmm..nåja..hjältar till gruppen för att sedan bege sig ut på upptäcktsfärd väster ut.
Team Gillroy
I rollerna.
Gruppen, som nu består av:
Gillroy, flummig älg nåjd. Iklädd gul sliten strålskydds dräkt. Sniffar emellanåt i en låda fylld med fornstarka kemikalier och får kryptiska syner om framtiden. Står stolt sin mark med skrot spjut i hand.
Boris mänsklig tekniker från enklaven Elysium. Praktiskt klädd med många verktyg. Bär en skrotpistol i bältet och visar en oerhörd förmåga att motstå rötan. Han har också talang av det mer gourmetiska slaget. Och tillagar välsmakande grytor på zonens ohyra. I släptåg har han den ständigt uttråkade sonen Dennis.
Zonstrykaren Tok-Jonas. Iförd slitna zonpaltor och långrock. Skulten pryds av en mysig toppluva som strykaren håller kär. I arsenalen finns ett hemmagjort skrotvapen som Jonas behärskar med ganska god färdighet.
Tok-Jonas har 3-4 bröder som ibland dyker upp, men de verkar inte gilla varandra speciellt mycket. Dessutom har de olika färg på luvorna, och bara det är ju som att bädda för bråk!
Krönikören Bixx. Lite är känt om denna kortväxta tvättbjörn. Han blev portad från Arken pga av någon anledning som bara han vet. Björnen stammar och har ryckningar i ansiktet som kommer och går. Men ibland tar han till orda och levererar inspirerande tal som får modfällda äventyrare att resa blicken från eländet och faktiskt se att det finns en rötfri ljusglimt i forntidstunneln.
Lex Rot: rastlös och aggressiv kanin herre. Har ett kraftfullt språng som får honom att färdas genom luften som en kanonkula. Har öronen uppsatta i en tofs och är piercad i ansiktet. Herr Rot visar sig vara väldigt modig samt ha en talang för både Zon utforskande och grovt, ursinnigt, bestialiskt våld.
I Gastars spår för framtids segrar!
Ödemarken väster om utposten verkade vara både intressant och svårtillgänglig.
Flera gånger upptäcker gruppens två Zonstrykare att områdena är så kraftigt förorenade av den osynliga döden att de tvingas ta en annan rut.
På håll upptäcker dem bla en svart ondskefull monolit som spränger upp mot den giftiga himmelen.
Vid ett tillfälle blir gruppen överraskad av något som Lex identifiera som Sandhajar. Hela följet lyckas ta skydd på en bit motorväg som stack upp ur sanden.
Bixx undkommer med nöd och näppe hajarnas sylvassa käftar tack vare sin storlek och smidighet.
Lex tar ett långt skutt och landar genom en trasig ruta i baksätet av en bil. I bilen finner han till sin stora förtjusning ett rostigt Automatgevär, som verkar funka!
Med list och våld, besegrar gruppen hajarna och Boris gör fiskpinnar av hajfileerna. Gruppen inmundigar den färska proteinkällan och beger sig mäta vidare väster ut.
En dålig plan, ett dåligt plan.
Vid resterna av ett kraschat flygplan sker nästa överrumpling. Från ingenstans stormar en gigantisk skövlar gris!
Vassa horn plattor och groteska betar försöker spetsa följet i farten. Återigen undkommer Bixx med blotta förskräckelsen. Följet öppnar eld med skrotvapen och forntidskarbin till lika och Gillroy försvarar sig ståndaktig med sitt skrotspjut.
Innan den frustande galtens öde förseglas rammar den av misstag flygplanet. Skrovet klyvs på mitten och material stänker långväga.
Ett par välriktade skott fäller besten i ökensanden och en sista trotsande grymtning hörs innan Herr Död kommer på besök.
Knappt har liket kallnat förens Boris tänker fläskfilé!
Planet länsas på skrot och eventuella artefakter och herrskapet beslutar sig för att följa den tidigare observerade pipeline, som klyver väster ut genom landskap och zonsmog. Sagt och gjort!
Ravin, Rör och Rök!
Expedition stöter på patrull ytterligare en gång. När gruppen följer det stora röret väster ut så börjar marken helt plötsligt spy ut en tjock dimma!
Röken är svår att andas och den sticks och klias. Gillroy löper snabbt och försöker runda ravinen de kommer fram till, Bixx och Lex klättrar ned med hjälp av rostiga kedjor och rep. Tok-Jonas tar sin tillflykt ned i röret genom ett rostigt hål. Han åker sedan kana i röret då det börjar luta tvärt nedåt i västlig riktning.
Det uppstår en sällan sedd panik i gruppen och exakt vad som händer är otydligt.
Boris lyckas iaf öppna en manlucka på röret och med gemensam ansträngning fiska upp Tok-Jonas, som fastnat i röret och blivit hängandes som en trasa i sina egna kläder.
Gruppen gör några tafatta försök att genomsöka en sektor till, men bestämmer sig till sist att återvända hem och slicka sina sår. Rötan biter hårt i kroppen och mat och vatten börjar sina.
Vredens väg!
Del 5 i krönikan om Det Döende Landet.
Det arbetas hysterisk och med stor frenesi inne i utposten. Det byggs latriner för att få bukt med lukten och avföringen. Fler torn för spaning och försvar samt att ett tempel konstrueras i SJs ära. Det föds upp jyckar i hund kenneln och smarriga grönsaker skall odlas i den hydroponiska trädgården.
Folket håller sig sysselsatt med de dagliga göromålen, men rädslan och osäkerheten gror. Rädslan för Zongastarna och vad mer som kan finnas där ute...ute i sanden.
Sydliga strapatser
Gillroy samlar återigen sin lojala kamrater. Denna gång får de oväntad hjälp av Harald och Boateng.
Harald är en ärrad Zonstrykare med död frånvarande blick. Hans seniga kropp är iklädd en sliten långrock och grova kängor. Likt många Zonstrykare är Harald beväpnad med ett hemmagjort skrotgevär. Enligt egen utsago är Strykaren specialiserad på monsterjakt.
Boateng kan nog beskrivas som Haralds motsats. Det är en senig och nervös harpalt med lite gnällig röst.
Den unga helaren är iklädd en sliten insydd läkarrock och bär ett forntida stetoskop runt halsen. Av någon anledning är palten halt på vänster ben och har brun, tufsig päls Han har en rejäl slangbella instoppad i byxlinningen och ett brett kunskapsområde gällande medicinalväxter och rusdrycks framställande.
Vägen söderut!
Följet bestående av, Gillroy, Lex Gro, Boriz och sonen Dennis, Harald, MK-D2 och Boateng.
Färdriktningen är Söderut och vännerna följer en gammal flerfilig motorväg mot okända mål.
Vägen är besmyckad av otaliga sönderrostade fordonsvrak och hela sceneriet ger en lite vemodig känsla.
Harald och MK-D2 kommer lite på efterkälke när de andra i gruppen jäktar fram mot en, vad Boriz identifierar som en bensinmack.
Macken visar sig vara bebodd av en svärm äckliga asgnagare!
Följet bråkar med carporten till garaget för att komma in i byggnaden.
Asgnagare skräms bort när MK-D2 anländer och tänder sin inbyggda lampa. Boriz kopplar in MK till den rostiga motorn till carporten och Boateng utforskar ett bussvrak på baksidan.
Bensinstationen plundras på skrot och någon forntida artefakt. Det verkar också som om macken har använts som övernattningsplats av någon/några. Följet hittar lite matrester, gamla filtar och dyl. Gillroy kliar sig i mulen.. “Hmm..vilka kan ha varit här?”
Efter en kort paus så fortsätter äventyrarna längst vägen.
Monster och McDonald's!
Vid vägen breder en stor parkering ut sig omringad av ett flertal större hus.
Zonstrykarna i gruppen berättar att detta är en gammal marknadsplats, som kallades “Åutlätt” på fornspråket.
Gruppen börjar genast genomsöka området.
Harald blir misstänksam när han hittar underliga spår i sanden på parkeringen. Det ser ut som om någon gått med styltor eller grova störar, eller …..skallbaggar...STORA!
Samtidigt som ett ljudligt brak hörs, skriker Harald panikartat ut, “Det är något i sanden!” Zonstrykaren klättrar upp på en bil för att få bättre överblick.
Gillroy och Lex lubbar mot en byggnad med ett majestätiskt gult “M” på taket och hoppas på att nå trygghet. Boriz följer efter.
Boateng reagerar blixtsnabbt med att gräva ned sig i sanden. Men när han gör det, så tar urdjuret över! Han känner sina förfäders ande och flyktinstinkt. Något griper tag i hans kropp och sinne, något inom honom börjar värker och bultar! Den extrema situationen får den lilla harpalten att mutera! Haren krymper i storlek, kanske naturens och evolutionen sätt att utveckla fram en försvars mekanik hos djuret!
Då äventyrar varit så inställda på att roffa åt sig skatter i byggnaderna, så missade de att se den jättelika Ekoxen som låg på lur.
Den rusar i en galen tjurrusning över parkeringen! Bilar och skrot far åt alla håll när den enorma besten rammar sig fram genom bilvraken.
Hjältarna öppnar eld! Kulor studsar mot bestens exoskelett och Harald inser att det är dags att hoppa ned från biltaket.
Grova mandibler av kitin, slår in i det rostiga bilvraket! Harald hoppade och flyger genom luften. MK-D2 tar upp en hemmagjord rörbomb och slungar mot skallbaggen!
I sin iver, svarar inte robotens Servo som brukligt. Sand och slitage framkallar en spasm som får roboten ur balans. Kastet missar sitt mål och bomben singlar ned rakt mot Harald!!!
Med sällan skådad reflex utnyttjar Zonstrykaren sin förmåga att manipulera magnetism. Han skapar ett magnetiskt motpols fält och styr bomben i riktning mot bestens huvud!
Bomben smäller av!
Blod, kitin och insektskött stänker ut över parkeringen, men monstret är långt ifrån oskadliggjort.
Harald löper gatulopp med det frustande insektsmonstret flåsande i nacken. Dess mandibler är nära nog att kapa Zonstrykaren på mitten.
Lex öppnar eld från sitt gömställe inne på McDonalds. Det rostiga forntidsgeväret spyr ut bly och död. Flera av Kulorna studsar mot skalbaggen hårda pansar, men några slår in på svaga ställen och skadar ohyran svårt. Även Boriz öppnar eld med skrotpistolen.
Under tiden flyr den nu förkrympta haren Boateng upp ur sitt nygrävda gryt och rusar in i en av byggnaderna. Han väljer att gömma sig i en uråldrig lerkruka inne på Plantagen.
I stridens uppståndelse råder en viss förvirring.
Harald blir blir till sist träffad av monstret. Han flyger som en vante när den urstarka insektens grova käkar slungar honom i en vid båge.
Färden slutar med att han kraschar högljutt in genom ett trasigt fönster på hamburgerrestaurangen och landar bland den rostfria köksutrustningen i en blodig hög.
Boriz och Lex lägger en täckande matta av bly med sina vapen medan älgen Gillroy bestämmer sig för att möta besten med sitt spjut.
Om det var tur, skicklighet eller bara förfädernas andar som ledsagade det dödande spjutets spets är svårt att sia om. Men besten rasar spetsad till sin död, rakt in i lekställningen utanför byggnaden och lugnet lägger sig. Allt är tyst. En torr växt tumlar i vinden över parkeringen. Striden är över…
Gruppen ser över sina skador och lyckas hitta den gömda Boateng. Till deras förvåning har han krympt?!
De letar genom byggnaderna och slaktar Ekoxen. De tar även delar av dess kitin pansar, detta måste ju vara utmärkt material till rustningar skrockar Lex. Samtliga instämmer. Även odjurets käkar kapas, i hopp om att dessa kan modifieras till ett par rediga huggare.
Harald kvider lite och gnäller över sin blåslagna kropp. Särskilt ont gör han ena hand. Boateng ställer snabbt diagnosen stukning och att det är inget att oroa sig för. Det läker...med tiden.
Den förkrympta haren sysselsätter sig med att koka illa luktade mixturer på råvaror han hittat inne på Plantagen. Och tappar sedan upp dem i olika flaskor som han har bärgat ute i zonen.
Hundarna i slutet av tunneln!
Vägen som våra hjältar följer, spränger rakt genom en kulle av sandfärgad sten.
Uppe på kullen syns en enormt hög byggnad. Lex räknar åtta våningar. En välanvänd väg leder ringlande upp till kullens topp.
Lex smyger upp för att få en överblick.
Byggnaden verkar vara inhägnad av ett fornstarkt stacket och innanför det brinner flera eldar. Han ser flertalet modifierade vrålåk och massor av Mutanter med färgglada frisyrer. Samtliga verkar vara iförda slitstarka kläder och rustningar av läder samt hockey skydd. Grupperingen verkar vara välbeväpnad och området runt stängslet är fullt med fällor. Vilket gör det förenat med livsfara att smyga sig fram.
Lex återvänder och berättar sina upptäckter.
Gruppen bestämmer sig för att ta vägen genom tunneln.
Sagt och gjort!
Inne i tunneln hittar de efter en stund en sidogång som leder fram till en rejäl metalldörr. Tidens tand har gnagt hårt på dörren och den röda färgen flagnat.
I sista sekunden upptäcker gruppen att gången fram till dörren är försedd med flera snubbeltrådar kopplade till olika burkar. Boriz ser att de flesta är fulla med skrot och är uppsatta för att skramla, men minst en luktar starkt av krut.
Boriz desarmerar fällan och sparar laddningen Lex spanar in dörren och upptäcker att den saknar en axel att sätta handtagen på, och därför omöjlig att öppna utan våld. När kaninen undersöker närmare så känner han lukten av päls och djur på andra sidan. Hmm vad kan det vara.
Boateng sliter loss en järnstång från sätet på en av bilarna. Den ser ut att kunna användas som tillfällig axel till dörren.
Följet börjar mickla med dörren och MK lyser upp scenen med sin inbyggda lampa. Men något går snett…
En av hjältarna fastnar i en av snubbeltrådarna och ett rejält skramlande väcker upp något som låter som byrackor på andra sidan dörren.
Gruppen vet inte riktigt vad de skall ta sig till och hundarnas skall stressar deras omdömen.
Det hörs arga rop och tunga steg från dörren. Det låter som om någon rusar nedför en trapp. Äventyrarna gör sig beredda och Lex försöker gömma sig bakom dörren.
Skall och Strid!
När dörren slår upp hoppar fyra hundar ut och anfaller gruppen.
Hundarna tuggar fradga och är klädda i någon sorts hund anpassade skrotrustning med tjocka kättingar runt halsen.
Efter byrackorna dyker flertalet storvuxna Mutanter upp i dörrhålet och öppnar eld med skrotvapen. Hjältarna besvarar elden och en vild skottlossning utbryter i gången.
Boateng tar skydd i en skrotbil och avfyrar sin slangbella. Lex anfaller bakifrån. Boriz skjuter, Harald och MK-D2 har handgemäng med hundarna.
Striden blir tuff och hjältarna tvingas fly efter de besegrat hundarna och dess anförare. Från trappen innanför dörren hörs flera röster och fotsteg.
Gruppen lyckas spränga en del av trapphuset och den tappra Lex håller på att stryka med i raset.
Återigen är våra hjältar på flykt!
De rusar genom zonen med målet att ta sig hem till tryggheten. Runt omkring ute i öknen hörs ettriga ljud från forntids fordon som söker efter gruppen.
De undkommer med nöd och näppe ett vrålåk som viner förbi dem i all hast utan att upptäcka dem..
Macken...igen!
Med kosan inställd på tillbakafärd mot utposten så kommer följet återigen fram till bensinmacken. De ser på avstånd att vrålåket som passerade dem förut står parkerad utanför.
Zonstrykarna ser utan bekymmer att fyra marodörer ligger i bakhåll. Tre på taket och en inne i byggnaden.
Vännerna försöker smyga sig på och överraska bakhållet, men någon råkar trampa snett bland ökenstenarna och röjer deras frammarsch.
Återigen är hjältarna .indragna i en dödlig skottlossning. Och många av äventyrarna är svårt medtagna och bär blessyrer från tidigare strider.
Två av marodörerna på taket träffas av kul kärvar från hjältarna. En tredje blir spetsad genom ett fönster av Gillroy och blodet sprutar ur den punkterade buken när älgen drar ut spjutet.
Boriz och Lex misstänker att den sista marodören kommer försöka fly med bilen. Så de springer fram för att genskjuta honom.
Boriz får syn på den springande mutanten. Som springer i riktning mot bilen han slänger iväg ett skott.
Kulan spränger genom skallbasen på kräket och han flyger i en piruett och krossar ansiktet mot störtbågen på buggyn.
Följet plundrar snabbt kropparna och MK börjar varna om att hans energi nivå ligger kritiskt lågt.
Den snabbtänkta och tekniska Boriz gör en fullkoppling från bilens cigarettuttag och ämnar ladda roboten från bilen. Något i kopplingen blir fel och den energi törstande automatvarelsen dränerar bilens batteri totalt.
Svärandes försöker Boriz och Lex att få igång buggyn, men den är helt död.
Från zonsmogen hörs metalliska motorer vråla ilsket och flertalet silhuetter av modifierade fordon dundrar fram genom den döds öknen mot gruppen.
I vild panik flyr Boateng, Harald, Gillroy och MK mot utposten. Medans Lex och Boriz febrilt försöker få igång buggyn.
De överväger även alternativet att putta fordonet till utposten.
I horisonten växer den annalkande faran från Marodörerna. Skränande öronbedövande motorbuller skär genom öken luften.
Boriz bestämmer sig för att överge vrålåket. Men inte innan han satt fordonet i ljusan lågor. “Kan inte vi ta den, skall ingen ha den” Väser teknikern.
Lex och Boriz springer sedan allt vad de kan mot utposten.
Har våra vänner skitit i rötskåpet denna gång?
Kommer de hinna fram i tid till säkerheten bakom containermurarna.
Vilka är de motorburna?
Och vad kommer hända om/när de hittar utposten?
Vi lämnar våra hjältar här, löpandes för sina liv i den rötsmittade sanden, för denna gång…….