Kjettil var inte säker på om det var Tukh-barken, sömnbristen eller den förmökade fixarens avfallsberikade hälsovatten som rörde till det i skallen på honom. Säkert var dock att han förskräckt ropat till då det mystiska luftklotet passerade hans utkikspost uppe på vattentornet. Han skulle just till att lägga en pil på sin skrotbåge då han kände en hand på sin axel. I morgonljuset var Åskian en magnifik gestalt. En mutant på högvarv som aldrig varit tilltänkt för massproduktion. För underlig för att leva och för sällsynt för att dö. Och med ett sylvasst leende vände han - hon - hen sig mot Kjettil, och utbrast: "Det verkar som om om vår lilla sandlåda börjar växa till sig!"