Forum

Sigurd väcks mitt i nattten av en full, utschasad och nervig Njugbert. Tiden efter Gundas död har gått hårt åt den förr så elegante skräddarmästaren, nu ser han sliten och sjuklig ut. Desperat frågar han Sigrid om det verkligen är så att man måste dö för sina synder. Måste man straffas för det onda man gjort även om det var i en god sak?

Så småningom låter Sigurd den hulkande Njugbert ledas hem, nu övertygad om att han vet mer än han säger om sin hustrus död.

Vid ett besök hos Översten visar det sig att även han har sina misstankar. Och det har också Nafta Ludendorrf, Zepps särskilda utrredare. Hon är mycket oroad över sommarens två olyckor som visat sig vara mord. Både fröken Marlins drunkningsolycka på Stavanger och Gunda Hutts död i sängen har visat sig vara annat än olyckor.

Efter mycket diskussion och spekulerande får Nafta de mannar och resurser hon behöver. Och en allvarlig tillsägelse att sköta saker diskret.

Samtalet avbryts av ett brev från Hindenburg, från Sigrid och Sigurds farbror. Farbror Al-Bengt är väldigt nöjd över sina brorsbarn det är tydligt. Men oklart varför. Han kräver dock att de firar Hjule med familjen i Hindenburg, "när de ändå är på besök". Farbror är en ivrig medlem av Peckwck-klubben och att han nu kallar Sigurd ordensbroder får syskonen att utbrista, "Vad har Flode Knold nu hittat på?"

Svaret dröjer inte länge. Samma eftermiddag kommer ett brev, den här gången från Flode själv.

"Peckwickkluben, Hindenburg 10 Settember 99 PT

Bäste reskamrat och vän i nödens stund,

Som du kanske hört har det gått mig väl i hand och vingpenne året dettas. Efter vår utfärd har jag sett tingene i ny dager och dette har inte undgått välgörare i närbiten min. Därför har jag nu möjlighet och äran att meddela er, syskonen Rastapoplis, hedersmedlemsskap å Peckwickklubben, som de mutantiska förebildligheter ni allomvisst är.

Mina hjärtinnerligaste gratulaturer och och välkomningar in i vår mutantliga gemenhet.

Men detta är ändå den mindre nyheten. Det är mig än kärare att meddela att ni utsatts till huvudbesnackare å klubbens nyårsbaluns i samspråk med andra dignitärer spm Manfred Lund och von Hartmann. Programmet är mig stort tillfyllest och kommer att väcka intresslighet samfundsbrett.

Jag ha tagit mig frihetligen att utbesnacka er taletitel,

"Eysium 4, Skarprättares urhem och mutanters källa och vad jag fann där. En reseskildran och djupdykning i enklavhistorien."

Som vi dryftat tidligare, sanningen måste ut!

Jag emotser vårt snara möte. Er broder, Flode Knold

(Sådär, då har HMÄ officielt börjat. /P)

Skall bli riktigt kul att följa händelseutvecklingen. Längesedan jag läste HMÄ, men *SPOILER?* tankarna jag får när jag läser er krönika är att man bör lägga stort fokus på RP´s förberedelse till att hålla föredrag om E4, så de känner att den biten är central för berättelsen. Att det sedan kullkastas blir då ännu mer oförutsett och chockartat.

Oroa dig inte för spoilers, de är oundvikliga i en kampanjtråd. Annars blir den oläsbar.

Du har helt rätt. Mycket kommer nu att hänga på RPs förberedelser. Under hösten har de haft Larry André att arbeta heltid med fyndsamlingen så de har fått ut en hel del smått och gott ur alla fynd de släpade hem. Sist jag hörde höll Sigrid på och skissade på vilka jycketryck om resan de skall försöka få ut, så det kommer nog att hända en del på den fronten.

Imorrn är det dags igen, då ska det planteras ledtrådar om tillståndet i armén.

Vänligen,

Patrik

(Nu var det bra längesen, men kampanjen rullar på. Dags att komma ikapp)

Demiens och Sigurd sitter och fikar på Kringlans fonrnkonditori. Höstmolokna. På gatan utnför passera en dansande, tjoande, sjungande och spelande hop mutanter av varierande kulör. Tydligen är de festande på väg mot byn Snöplinge, ty pansarplommonen har mognat. Våra vänner rycker på axlarna och vill hellre gå på krocket. 
Det går uselt för PKK mot Armbåga Klubbers så Demiens drog igång ett supporterslagsmål. Planen var att Lejonordens boss skulle "råka" förolyckas i tumultet. Istället blev Demiens och Sigrid överfallna av Mollberg med anhang. De undkommer knappt och Sigrid blir grovt skjuten i benet.

Han får hjälp av en konjaksdoftande Njugbert som beter sig väldans konstigt när Demiens dyker upp. Skumt.

Man får ihop lite folk men attentatsmännen verkar ha flytt. På sjukstugan motsätter sig Sigrid den medicinska expertisen och ignorerar Fogsvans-Lasse som starkt rekommenderar amputation. Forntokige Sigurd föredrar tydligen läkedroger...

Man förföljer Mollberg men kumpanerna har snart dumpat etterdoggarna och gett sig ut i träsket med båt. Våra vänner tar hjälp av Demiens illerordensbroder och följer efter i en eka. 

Vilse ute i ett mörkt Vättaträsk får de syn på ett ljussken och känner lukten av en bosättning. När det tar sig närmare försvinner både ljus och lukt. Bästigarna misstänker hågvrängare. Kan Brunwasser vara kvar i träsket?

Men, man distraheras av en skymt av Mollbergs eka och följer efter. Man undgår upptäckt och överfaller lönnmördarna i ett vassparti. 

Plasmakarbin och forngevär ställer till kaos och gläntan står snart i ljusan låga! Seger! Död åt Mollberg! 

Nästa morgon är alla kroppar och båtspillror spårlöst försvunna. Bästigarna inser att de jagat synvillor och skuggor. Molokna ror man hem igen.

Fortsättning följer! 

/P

Funderade faktiskt häromdagen på hur det gått med kampanjen. Kul om rapporterna fortsätter!

(Tack! Jo, kampanjen lever och rullar på, och jag borde väl för min egen skull i alla fall göra klart krönikan. Men jag tror inte det är så många som läser. Kul att du gillar det i alla fall Henke! 
Under hösten 99 i Pirit fick vi till en massa olika äventyrstrådar som löpte parallellt och flätades ihop. PSI-mutanterna i Vättaträsket i förra posten är tex överlevare från ett fånguppror i ett PSIPO-läger i träskkanten, dit Viktor spårat sina föräldrar. Mer om detta senare. Nu var det dags att plantera lite fler ledtrådar om situationen inför HMÄ, show don't tell.)

En dag får Zepp besök i sitt kontor på regementet. En kapten Öklund, en stor och ståtlig officer påstår sig vara utsänd av General Granat vid generalstaben i ett känsligt ärende. Kaptenen förklarar att Gen Granat önskar förändra befodringsgången i de väpnade styrkorna, lägga mer vikt vid duglighet och lämplighet och mindre vikt vid börd, familj och ätt.  I klartext, större möjligheter för mutanter och vanliga människor, mindre privilegier för aristokrater.  Kan man räkna med General Hellström och sydpyriska arméfraktionens stöd?

Zepp blir eld och lågor, lovar utan betänketid sitt fulla stöd och lovar skriva till General Granat ögonblickligen. Vill kapten Öklund fira detta med en supé på Stavanger samma kväll? Sagt och gjort, Kaptenen vill bara söka upp en gammal vän bland officerarna först.

General Norring tillfrågas och håller försiktigt med i sakfrågan men manar ändå, för döva öron, Zepp att ta det lugnt. Det här kommer att göra många mäktiga och inflytelserika topp tunnor rasande. Samtidigt är Norring av gammal soldatfamilj och har sett mer än tillräckligt av inkompetent men aristokratiskt befäl så han lovar att ställa sig bakom de förslag som man tänker lägga fram.

Kvällen med kapten Öklund blir angenäm, hans bekant hade tyvärr avlidit under våren men kaptenen verkar lägga sorgsenheten åt sidan inför översvallanade piritsk gästfrihet. Bordet dignar under barber, doggrätter och åhl och man diskuterar situationen i huvudstaden och mutanter i armén till långt in på natten. Efter att ha prövat på ett glas båjler snarkar kaptenen som en knasa och Demiens och några drängar släpar honom till sängs. Demiens noterar att Öklund knycklat samman tennmuggen han druckit ur. Starkare än han ser ut tydligen. 

Några timmar senare vaknar man av Öklunds vrål, kaptene skriker av skräck och verkar be för sitt liv. Efter ett sista vrålat Nej tystnar han. Man bryter ner dörren till gästrummet och finner kaptenen badande i sitt blod, huvudet är nästan avskuret av sabelhugget han verkar ha tillfogat sig själv.  Man undersöker rummet och omgivningarna grundligt, men det verkar onöjligt att någon kan ha tagit sig in. Demiens nos säger detsamma, kaptenen var ensam på sitt rum. Men det verkar omöjligt att någon skulle kunna tillfoga sig själv en sån skada ens om de verkligen vill dö, vilket kaptenen inte visat några tecken på.

När Zepp tillkallar sin speciella utredare tätnar mysteriet. Efter att Nafta undersökt rummet rusar hon plötsligt därifrån, ut ur huset, genom trädgården och ut genom grindarna. När man får tag i henne är fon frånvarande och med desperat stirrande blick mumlar hon om ”härskaren i djupet”. Efter att hon kommit till sans igen minns hon inget av det inträffade men vägrar återvända till Stavanger. 

Alla känner igen orden. Härskaren i djupet har de hört förut, inte minst av den overall-klädde galningen som de sprungit på flera gånger i Pirit. På sistone verkar han ha försvunnit. Men för att vara på den säkra sidan letar man igenom Stavangers källare som visar sig större än vad man kunnat ana. De verkar också ansluta till det nätverka v forntunnlar som underminerar Poirot. Men någon härskare i djupet hittar man inte.

Vidare efterforskingar leder till Öklunds döde bekant, Major Örtklabb från General Norrings trupper i Pirit. Majoren verkar ha tagit sitt eget liv med en rakkniv i början av Lappri samma år. Hans muterade fästmö (Hoppsan!) är tvärsäker på att det ligger något lurt bakom, hennes älskade tog inte sitt eget liv.

Bästingarna river sig i huvet men tycker nog att det mesta tyder på att deras teori om att en mäktig hågvrängare verkar i kulissen någonstans är riktig. 

/P

Under hösten 99 i Pirit fick vi till en massa olika äventyrstrådar som löpte parallellt och flätades ihop. PSI-mutanterna i Vättaträsket i förra posten är tex överlevare från ett fånguppror i ett PSIPO-läger i träskkanten, dit Viktor spårat sina föräldrar.

Minns detta från tidigare. Något om att man hittade en lägerskylt? Ser fram emot fortsättningen iaf

(Mer än så, RP har faktiskt hittat ruinerna av PSIPOs interneringsläger nr 12, "Lergropen" kallat, i Vättaträskets västra utkanter. Oswald fixade fram en karta till Viktor i ett tidigt försök att värva den unge hågvrängaren till Järnringens sak. Sen hittade en rubbitpatrull RP och kaos utbröt. Nu dyker lägret upp igen.)

Vad hände egentligen i läger 12?
Lite rådvilla kring vad de ska hitta på med befäl som skär halsen av sig bestämmer sig Viktor, Demiens och Zepp att följa upp spåren på Viktors föräldrar. Närmare bestämt kapten Gyldendusch i Skarpnäck. Viktor har spenderat mycket tid med dokumenten de räddade från Psipoarkiven och har hiitat spår som tyder på att kapten G har varit inblandad i föräldrarnas öde. Tilde förkunnar att hon minsann ska med och alla får vakta sin tunga under färden. Unga fru Surkruut vet tydligen inget om makens hågvrängarkrafter.

Resan är bekväm i fornåket och lite över ett dygn senare når de Skarpnäck. Med en adress att utgå från är det inget problem att hitta den forne agenten. Hon lever ett stilla liv med sin åldrande make visar det sig. Planen som dras upp är enkel - slå till på småtimmarna, tvinga ur dem svar med hjälp av Viktors krafter och sedan pysa. Vad kan gå fel?

Tilde får tillsägelse av Zepp att hänga kvar. Hela resan har ursäktats med ett påhittat ärende för Lyktkåren. Det är sålunda militärt och en civilist har inget där att göra. Därpå förflyter allt förvånansvärt smidigt. Demiens som spanar ger grönt ljus, Viktors illusioner pacificerar dem och paret kan surras i matkällaren. Gubben håller på att trilla av pinn, skraltig som han är, men Viktor räddar honom. Är han gammal agent också är det lite ironiskt...

Zepp leder förhöret. Ställer mängder av frågor om påhittade personer och tjatar om Operation Zenit. Några diskreta frågor om Surkruut skjuts in. Svaret är att Viktors föräldrar flyttades från Gyldendusch läger 7 till det mer ökända läger 12 i Vättaträsket. En viss Yosojas Röjler var chef där, bl.a. assisterad av en viss Spjuvert. Läger 12 har dock mött ett mystiskt öde. Gyllendusch vet bara att det förstördes, inte mer. Bästingarna inser att de för några år sen besökt ruinerna av lägret, ledda dit av en mystiskt uppdykande karta.

Utan fler svar att ge och tydligt inte några Viktor vill hämnas på knockas paret. Gruppen lämnar både deras hem och Skarpnäck utan problem och återvänder till Pirit.

Viktor avslutar med att leta i arkiven från Psipo. Där hittar han en bränd men läsbar dagbok om läger 12 och dess öde, skriven av en Löjtnant Spjuvert. Tydligen revs lägret, och nästintill utplånades ur arkiven. Varför detta hemlighetsmakeri?
Löjtnant Spjuvert i lägret försöker tämja de uppstudsiga hågvrängarna. Men man märker snart i dagboken att han blir mer och mer fixerad vid dem, framförallt Viktors mor. Ett par månader senare är han helt besatt, RP misstänker att han är hågvrängd, dödligt förälskad är han i alla fall. Men, det går ju inte, han är Psipo, hon är hågvrängare. Starka kval och självtvivel. Sen ljusningen, lägerdoktorn Silfverhiessa tror sig kunna bota hågvrängare och göra dem normala. Problemet löst! Men, doktorn behöver också folk att testa och förbättra metoderna på. Så bra, då kan han ju ta hand om rivalen, Viktors pappa. Det gör inget om det inte går så bra. Sagt och gjort, föräldrarna Surkruuut överförs till sjukbarracken och Silfverjhiessas omsorger. Här fick Viktor ett par otrevliga minnesbilder, visioner av undersökningar och operationer i en fuktig träbarrack.
 
Spjuvert blir snabbt sämre och hans dagbok är snart nästan oläslig. Varför händer inget, varför tar det sån tid? Han måste agera, ikväll ska Surkruut dö. Dagboken slutar. 
 
Mycket hemlig rapport om det mörklagda fångupproret i lägret berättar om hur det hela startade. Förrädaren Spjuvert, möjlig Järnringen-agent släpper ut fångarna, öppnar vapenförråden och skjuter sig själv i vittnens närvaro. Viktors far listas som omkommen, modern som på flykt. Om nu detta stämmer, vem vet? 
 
Viktor har såklart satt upp Lägerkommendant Yosojas Röjler, Floras farbror, och läkaren Anton Sifverhiessa på sin skitlista. Y Röjler har tydligen flyttat till Östervik för en tio-tolv år sen. Bäst att kolla. 
 
Färden till Östervik går längs Hultamarkens norra rand. Regnbågsfärgade fält av krossat och förvridet glas breder ut sig söderut. Vackert men ofruktbart. Men tydligen kan marodörer klara sig även här. Ett litet band i två vråålåk har gravt underskattat våra vänner och försöker sig på lite röveri. Trots entusiastiskt användande av eldkastare går det som väntat när Sigurd blandar sig i slagsmålet. 
 
Väl i Östervik förundras man över underliga Gutiska handelsmän och fina gutiska varor. Spets, svartvin, till och med ett litet ångdrivet leksakståg. Sigurd river sig i huvudet, hur kan man bygga något så litet?
 
Röjlers hus spårar man upp men det visar sig snart stå tämligen tomt. Städmadamen som tar hand om stället säger att hon ser herr Röjler en gång om året, kanske två, som mest. Kanske är huset bara en täckmantel. Men man hittar efter långt letande ett tomt kuvert. Tydligen avskickat av en A Silfverhiessa, från Hindenburg. Demiens säger sig kunna spåra lukten och Sigurd drar sig till minnes att han nog hört talas om AS i samband med Ordningskommisionen. Finns svaren i Hindenburg?

Herbart Kröögers televiserade död

Trött och dammig drog Demiens av sig stövlarna och slängde de grova handskarna i ett hörn. Nu behövde hon en öhlmust, ett bad och en mjuk säng. Fyra veckors åhl-jakt på Frihetens slätter tar på krafterna. Jaktpatrullerna från regementet hade släpat hem ett rikt byte under hennes ledning och magasinen började fyllas med rökt och torkad åhl. En aning borde den kunna lindra svälten Bästingarna ser komma framåt våren, missväxten har varit svår. Självklart har Demiens sett till att smussla undan extra ransoner åt sina mannar i orden. Ingen verkar ha märkt något som tur är. Zepp är rabiat mot brott mot ransoneringslagarna, Ulvriking som han är.

Sigurd och Viktor å sin sida har drabbats av samvetskval. Herbart Krööger dog i EIV, borde man inte underrätta hans nära och kära så familjen slipper sväva i ovisshet. Viktor får en idé, dags att återanvända det gamla tricket de tog till för att lura Drake att Tijuana hade dött i Musközonen. Sigurd och Viktor söker upp Guvernör Krööger och visar upp ett plastigt zonfynd. En bildapparat från forntiden förklarar Sigurd och nu när de reparerat den så har de hittat något guvernören måste se.

Blåskimrande och raspiga bilder verkar visa en grupp tunnelrävar och en bekant person i dunkelt upplysta tunnlar och rum. Handelskommisarien! Ja, det är tydligt, det är Hans Högvälborenhet Handelskommisarie Herbart Krööger (fd) man ser i flimret. Gruppen tränger in i ett nytt utrymme, och överaskas av vad som måste vara en grupp liler. Kaos utbryter och kamerabilderna blir svåra att följa, de hoppar och far, men man ser i bakgrunden av striden hur Herbart Krööger övermannas, greppas av ett gigantiskt zonmonstrum, ett dråparträd, och går sin död till mötes. När han är klar med dessa illusioner får Viktor det lägligt att se ut som om fornapparaten fattar eld. Inget att göra, bara skrot kvar konstaterar Sigurd med en tömd brandsläckare i högsta hugg.

Guvernör Valfrid Krööger och Wolfram Krööger, Herbarts son är tagna men samlade. Ätten Krööger står i skuld till Bästingarna deklarerar de högdraget, tack för att ni visade oss vår frändes öde. Sigurd och Viktor drar sig tillbaka, nöjda med sin vita lögn.

Bästingarna möter snart Wolfram Krööger igen, han kommer på besök för att tack och kanske få reda på mer om sin döda far. Vad för expedition han har varit på och vilka han kan ha varit med. Våra vänner svarar undvikande. Men när Wolfram berättar hur Vita Kåren tagit makten i Kröögersnäs och hur familjen utmanövrerats lovar Zepp sitt fulla stöd. Säg bara till och Pirits trupper återtar staden. Den unge Kröögern tackar men säger att han inte kan vara den som störtar Samfundet i inbördeskrig, det steget är han inte villig att ta, inte ens för ättens skull. Zepp får ge med sig men lovar att sätta in sina mannar när och var det kan behövas.

Sigurd och André har inte heller legat på latsidan. Hela hösten har de ägnat varje vaken stund åt att sammanfatta allt de vet om EIV och enklaverna i ett praktfullt verk. Fornhistorien kommer inte att vara sig lik efter detta. Lanseringen planeras noggrant och kommer givetvis att ske i KBVs regi. Kollegiet kommer att bli känt över hela Skandien. 

Som tack för hjälpen sätter Sigurd in både kontakter och pengar för att få André rentvådd från alla misstankar efter rubbitskandalen så att han kan sättas på fri fot igen. Zepp tvår sina händer över denna mjäkighet med förrädare och Demiens ordnar vadslagning om hur lång tid det tar innan André har rymt till rubbitarna. Sigurd ger sig dock inte och efter att ha mutat sig fram genom Pirits domstol utövas den pyriska rättvisan som väntat. Domare Proctor är försvunnen sen ett halvår och ställer inte till problem. André är åter en fri bäver och förenas lyckligt med familjen. 

Slutligen bär Demiens planer frukt. Hon har ordnat så att Lejonordens boss fått jobba både dubbla och trippla skift på Tagla cementor. Flora Röjler ställde inga ingående frågor, det var en smal sak för henne att beordra extraarbete och att ha varginnan i skuld kanske kan komma väl till pass. I slutet av veckan är Demiens konkurrent uttröttad och ouppmärksam, så ingen blir egentligen överraskad när han får ett till synes oturligt tappat lass tegel över sig. Arbetarskyddet i Pirit är verkligen inte vad det borde vara.

Efter ett hastigt ordnat extramöte i Lejonordens råd och mycket kohandel är Demiens boss för Lejonorden i Pirit. Om inte Cassius säger något annat förstås, men vad skulle han kunna ha att invända mot Demiens? Hårda nypor har hon i varje fall. 

/P

Mollberg sista strid


(Oj vad jag gillar bovar med Magnetism!)

Demiens och Zepp ger sitt manskap tydliga order: inget är viktigare än Mollberg och hans kumpaner! Alla ska jaga dem. Belöning utfästes. Hela Pirit ska mobiliseras mot mördaren är tanken. Samtidigt tar gänget reda på att en kumpan, katten Ruben, har en släkting med ett café i Utnejden. Det vandaliseras och hotas med falsk utpressningslapp i hopp om att det ska locka Ruben in till staden. Dessutom erbjuder man via Steve, ödlemannen, träskets folk hela 100 patroner 5,56 för ett tips som leder till att Mollberg med gäng infångas. 
 
Den mest intrikata planen blir dock ett tänkt bakhåll: Sigurd får kroppsforma sig till storspelaren Arvid Schlager och resa från Skarpnäck med Pirit som mål. Väl där finns Gryningssviten bokad på Hotell Kjell och det har bjudits in till knopplingsspel med höga insatser. Mollbergs kattkumpan är speltokig och förhoppningen är att det ska locka fram honom. Sigurd får en hetsig kurs i spel men i rockärmen döljs inte ett ess utan att Viktor ska sitta i rummet intill och läsa de andra spelarnas tankar. 
 
"Arvid" lockar till sig ett gäng vassa spelare, bland annat en ur familjen Stiletto, Wolfram Krööger, Viktor Soltär och ännu en rik knös. Ingen katt däremot till att börja med. Insatserna växer och likaså stressen. Ska det inte fungera? Men till sist dyker en katt upp och efter lite slugt planerande får de honom att tänka på vem han egentligen är och Viktor skickar ut en varning till alla att bytet är i fällan. Tror Bästingarna. 
 
När Sigurd tas åt sidan brakar nämligen Möken lös. Kattskrället hoppar ut genom fönstret och landar oskadd ett tiotal meter ned på gatan. Demiens, som är krypskytt på taket mitt emot, blir överraskad likaså och blir dessutom beskjuten. Sigurd och Zepp stormar efter i full karän. Demiens har under tiden tagit sig ned från taket men tar ett skott i benet innan hon, naken, kamouflerar sig som bara hon kan. 
 
Jakten blir vild. Sigurd får tankeguidning av Viktor för att följa efter katten. Medan de två smyger runt, båda med kaféet i Utnejden som mål, hamnar först Zepp och sedan också Demiens i strid med Mollberg. Det är Bästingarna som nu ramlat i Mollbergs fälla. Zepp far runt som en trasdocka när Mollberg använder sina krafter. Iklädd sitt fornpansar är Zepp skyddad och Mollberg blir alltmer frustrerad när han inte får upp skalet. Han får nöja sig med att rista ett "M" och hota med "Nästa gång!". Demiens lägger sig därpå i striden men varken hon eller Zepp, som följer efter Mollberg, lyckas slå ut honom. Han skadas dock i både ben och bål. Det hela slutar med att Mollbergs andra kumpan, renen, ger sig i leken. Skottsalvor ekar över Utnejden. Mollberg kommer ut ur byggnaden han flytt till, ridande på en panzar. Renen skuttar ned från ett tak och landar på besten. Zepp och Demiens ställer sig med riktade prickskyttegevär efter de två och Sigurd är på väg att, osynlig, smyga sin in på kaféet samtidigt som katten verkar vara på väg upp till detsamma genom källaren. 
 
Men Mollberg och hans kumpaner verkar komma undan. Renen rider ner bästingarna med panzaren. Demiens hinner kasta sig undan men Zepp mejas ner i gyttjan av panzarens hovar. Som tur är är Zepp inkapslad i sin fornrustning men han kommer att få halta illa i några veckor. Lika illa går det för Sigurd. Han överraskar kattkumpanen i det vandaliserade fiket, men vad hjälper det? Katten visar sig vara en mästare i stridskonsterna och har snart drivit Sigurd på flykten. Mollberg, renen och panzaren dyker upp för att undsätta sin kumpan och fly. Sigurd gör ett sista, desperat drag. Han kastar sig fram och borrar vibrodolken i panzarens bakben. Besten går bärsärk, biter huvudet av katten och kastar av sina ryttare. I tumultet lyckas Sigurd fånga in och oskadliggöra Mollberg och den kvarvarande mördaren. Viktor har tydligen hand med riddjur, eller så använder han sina hågvrängarkrafter, och tar kontroll över den rasande besten.

Vad ska man göra med Mollberg? Han är farlig, minst sagt, och Flora Röjler antyder för General Zepp att det vore väldigt bra om inte räven börjar tala bredvid mun om än det ena, än det andra. Pyrisk rättvisa när den är som finast gör sitt och Mollberg klubbas ihjäl bunden i sin cell före rättegången. Den senare hålls bakom stängda dörrar med Zepp, Truls och Jung som domare, Sigurd som försvarare och rådgivare till domstolen och den åtalade i tryggt (dött) förvar i sin cell. Spänningen är olidlig men till slut, efter minuter av rättegång, finner man Mollberg skyldig. Även dennes kumpan, en ännu levande ren, anses skyldig. Straffet kan bara vara ett. Inte minst för Mollberg.
 
Ett trasigt lik släpas upp på taket till lyktkårens högkvarter där en galge rests. Tyvärr inte det stabilaste av bygge då den rasar av vikten. Samtidigt skjuter en förgråten kvinna mot den dömde samtidigt som en fladdermus sveper ned från skyn med en huggare för att kapa hans skalle! Kalabalik utbryter och förvirringen är stor. Kvinnan har tydligen försökt hämnas mordet på sin älskare, Clemens Ulfhielm. Demiens gnisslar tänder. Att Demiens beordrat fladdermusen att attackera Mollberg för att visa att Lejonorden alltid skipar rättvisa förblir dock hemligt.
 
Men Mollberg är död, så mycket är alla eniga om. Staden har fått något annat än stundande matbrist för vintern att prata om. Pirit kan med andra ord dra en suck av lättnad. Och även Bästingarna.