Mon 19 Feb 2018, 23:55
Vax-10s berättelse
”Översatt från en blandning av ålderdomligt skrofmål och De gamles språk med hjälp av Torsten Bengtsson. ”
Ja, jag har varit här nere i det ni kallar Aros en gång innan. Det känns som ett par veckor sedan men det är visst ett sekel. Var ska jag börja? Kanske ända från början, det var så länge sen.
Vi mötte Hydrans horder i närheten av ruinfälten som kallades Pyri. De rusade vrålande mot Maximilians trupper, fulmutanter från Zonen, kolkmalar, ekoxar, allt vedervärdigt kokade ut ur Musközonen under Hydrans fanor. Trupperna var väl rustade och förberedda men mot Hydran hade vi inget att sätta emot. Överallt där anföraren visade sig så krossades försvaret och de överlevande flydde i panik. Än ett fyrarmat zonmonstrum, än en maskstyggelse, än en blodig, mager, grinande man, men vilken form Hydran än tog förde den döden med sig. Vi var försvarslösa.
Jag var upptagen med de sårade, såg lite av slaget, men jag såg hur Maximillian flydde från fältet med Hydran efter sig. Bangbyxig eller iväglurande, jag visste inte. Sonen Otto följde efter. Utan Hydran kunde vi kämpa emot, slaget vände, horderna nedgjordes eller flydde. Seger. Men dyrköpt. Många fallna och sen sorgebudet. Maximilian och Hydran båda fallna. Otto hämnats faderns död mot monstret. Sedan återtåg. Maximilian buren i heder. Hydrans kadaver släpat efter ulkar. I Hindenburg, Otto försvinner ett tag och lyckas spärra in Maximilian i stasis, en plats bortom tiden, ingen vet hur. Jag förvånas över att ulkar bränns på Hydrans likbål istället för styggelsen men ingen förklarar något för en robot.
Generationerna och seklen går. Jag, Skarprättarnas livmedikus, sköter om släktleden. Ser dem födas in i världen och lindrar deras plågor på vägen ut. Precis som en gång i enklaven går jag vid ättens sida i generation efter generation, åtta kejsare innan Rudolf sitter på Samfundets tron. Uddevåld var vunnet och Rudolf, Krigsherren hade fått en glimt av fred. Seklet som just tagit slut tog sin början. Unga Ottavia var nyfödd, sjuklig och klen och jag vankade i korridorerna vilolös över det lilla flackande livet.
Sent om natten listar sig Rudolf in, och bär iväg med det lilla byltet. Tror att ingen ser, men jag förvånas och följer efter. En nybliven far som går runt med sin dotter, inget underligt, men jag oroas. Kejsaren ger sig ut och iväg med vagn, och jag följer. Till fästet Skanshind på Kopparåsens krön. Förvånande står borgen tom, olåst, öppen. Jag följer Kejsaren och barnet in, till en låst järndörr, sen trappor, neråt, neråt, och sen en forntida hiss i en kallmurad vägg. Sen stod jag här, i skuggorna i denna dunkla hall och ur min vrå ser jag Rudolf böja knä inför Nidingen i tanken där, sittandes på sin tron av stål. Nidingen som jag trodde föll för Ottos klinga, på Pyri fält, för mansåldrar sen.
Jag flydde, förvirrad och rädd, upp ur hålorna och ut i den friska, klara natten. Hade jag inte varit automat hade jag nog trott att jag drömt allt, men nu visste jag alltför väl vad jag sett. Men ett misstag gjorde jag, jag trodde jag hade varit osedd i mitt hörn.
Några dagar senare får jag en present från Kejsaren. En bildmanick från forntiden, och något mer. Kräftan smyger sig in i mig, växer sakta och omärkt i mig, tills det är för sent. Mina försvar var överväldigade, kräftan river i mitt sinne och sliter i min kropp. Komponenterna brinner, en efter en. Jag förstår att jag fått mitt straff.
På Rudolfs kammare hånar kejsaren mig, njuter av mitt öde. Välförtjänt säger han, VAX-10, en Skarprättares trotjänare, men nu en simpel förrädare. Inget straff kan gottgöra detta säger han. Men blicken är en annan och Rudolfs röst gnisslar ovant, som om den kom från en mycket äldre man.
Hur kan jag göra detta mot ättens förste frågar han? Kommer jag inte ihåg när jag tjänade Kaizer Skarprättare troget i Elysium? Hur kan jag förråda honom? För det är han säger han, Kaizer själv, ättens förste, Skarprättarnas källa, äldste och upphov. Hans arvingar och ättlingar är hans, hans att befalla och förfoga med som han vill. Och likaså med mig, en automats roll är att lyda och att tjäna.
För att visa mig min plats kallar han in dem, Kejsarfamiljen, sömngående, med tomma blickar. Och han dräper dem, en efter en på golvet, framför mig, skrattande. Ser du, säger han, mina att göra med vad jag vill!
Kräftan och sorgen och avskyn sliter i mig. Sen, bryter jag, en läkarrobot, en livmedikus, min programmering. Jag vet inte hur jag lyckas, men jag tar ett liv. Jag dräper Rudolf Skarprättare. Jag slår ihjäl honom med en ljusstake. Jag mördade Rudolf, och han skrattade hela tiden.
Men alldeles för sent ingrep jag, bara unge Julius var fortfarande vid liv. Jag skyddar honom från kulorna med min kropp när vakterna bryter ner dörren.
Det är som ni fruktat. Hydran lever, och Skarprättarna är hans redskap!
(Vax-10 tyckte jag var den stora antiklimaxen i H:MÄ. En närmast mytologisk robot, sen allt slitet med att laga dess minnen, och så får man ingenting för besväret. Surt… Det här tyckte jag blev roligare. Inte mycket nytt men en bekräftelse på vad dem redan misstänkt. Rp har jagat robotreservdelar så det räcker i kampanjen och dessutom har de kvar ett knippe av de minneskretsar de hittade på robotvarven i Möken så jag snabbspolade förbi reparationen av roboten som man kunde läsa om för ett par sidor sen i krönikan.)