Patrik
Posts: 123
Joined: Sun 15 May 2011, 14:50

En urgammal hemlighet

Mon 22 Jan 2018, 18:04

En urgammal hemlighet - hinkvis med spoilers, såklart


Medan Demiens och Zepp ränner omkring i underjorden träffar Viktor och Sigurd Efraim Texaco i ett synnerligen hemligt möte i ett undanskymt rum på bunkern. Det man har att rapportera kring BPM, Uven och General Wreede, må han vila i frid, gör Efraim mycket intresserad. Han lovar att vännerna ska få träffa ”chefen” snart. Bästingarna antar att det är grevinnan Biörnstiernas bror han talar om, de tror sen tidigare att det är han som leder Kejsarens säkerhetsavdelning.

När de får anropet från underjorden får de bråttom och släpar med sig de bägge läkarrobotarna Torsten Bengtsson och Vax-10 som på olika sätt kanske kan bidra till utforskandet. Väl på plats i kåkstaden möter man Smilet som inte missat den senaste tidens händelseutveckling. Zonmonstret verkar försvunnet men paddan är inte dummare än att han förstår att bästingarna hittat det de letat efter nere under palatset, och då är det antagligen både forntida och värdefullt. Smilet erbjuder sig att sköta säkerhet och bevakning runt palatset så inget kommer ut, men han gör också klart att han ser sig som en kumpani det hela och räknar med att få en del av kakan.

Nere i underjorden är Zepp i fullgång med att minera Vita kårens stängda ingång. Om de lyckas bryta upp dörrarna där kommer de att få hela taket i skallen. Vad gör man inte för att få vara i fred? Sigurd har bättre koll och börjar reda ut stationens hemligheter. Vita kåren har mycket riktigt byggt robotknektar här, ett 30-tal vad det verkar. Demiens är frestad att offra lite läkedroger för att få ta det av fornteknologin men i slutändan verkar det för riskabelt.

Källaren bjuder på ännu större överraskningar. Tanken som varelsen, som de nu tror är den ”Härskare i djupet” som de hört talas om under kampanjens gång” är enligt Torsten fylld med någon läkande vätska blandad med blod. Kreaturet verkar ha varit uppassad av en samling bekanta  overallklädda fornmänniskor. Man hittar filmer som tyder på att dessa flytt för kanske ett år sedan efter flera sekler i tjänst hos styggelsen.

Men ännu mer chockerande är att bilderna på överklasspyrier som räcker fram dibarn mot tronen är Samfundets kejsare! Och troligen varenda en av dem. Vad är det som har pågått här?
Vax-10 har under hela färden nere i Aros varit väldigt nervös och obekväm. Det har aldrig varit en speciellt social manick, men nu beter den sig underligare än vanligt. Man pressar och lirkar med boten och så småningom bryter den ihop, och berättar en historia som chockerar alla. Men en hel del hade våra vänner anat sig till redan…

-P
 
Patrik
Posts: 123
Joined: Sun 15 May 2011, 14:50

Utegångsförbud och PolisGazetten

Mon 12 Feb 2018, 10:19

Det affischeras vilt i staden. Dels på officielt papper:

Hindenburgare, undersåtar,
Oroligheterne i huvedstaden kräfva krafttag. 
För ro och säkerlighet åt mina käre undersåtar råde utegångsförbud och lugn mellan åtta kvällningen till sex morgonen. 
Stadsgardet och Malsjöregementet att vidhålla förebudet med den makt som kräves så länge det kräves. 
På det att lugn och orden må härska i stadn. 
Er kejsare och härskare,
TorUlf Skarprättare


Och i lite billigare upplaga från Nimrodbrigaden med flera:

Pyrier Vakna!

Mutanter ok hågvrängere hvill din död. Hvarföre görer du INTET?

Pyrier Vakna!


Ohyggligt provocerande för våra vänner. 

PG rapporterar som vanligt om samtalen på allas läppar:

Hjältegeneralen hädangången
Natten till förrgårs var en historisk natt för Samfundet. Efter all larm och oro kring nyår kom den tystligt som en tjuv om natten. Ändock kommer vi minnas den långomtids.

På morgonkvisten insomnade Hjältegeneral Artur Wreede stilla. Mångdekorerade General Wreede levde de sista åren i avskiljd stillhet efter familjs tragiska död i Vridarn.

En stillhet välförtjent efter ett liv av larm, kamp och hjältedåd. Samfundet kommer alltid minnas hans gärning. Överbefälhavare, förnyare av krigsmakten, Rubbitars  betvingare och hjärnan bakom miraklet i Älgamården. Den fred och välstånd hvi njuta idag hade varit otänkligt utan General Wreedes fördrivning av de mordiske pälsbollarne och avslutnande av rubbitkrigen.

Överbefälhavfare Aston Schiöld säga: ”Samfundet stå djupt i skuld till General Wreedes verk, inte blott det krigiska. Han var en stor statsman, ofta i det tyste. Det samfund vi idag sträfve efter luta sig tungt mot Generalens tankeklur. Jag själv se General Artur Wrede som en förebild, och så gör mången ann, rättvist och välförtjänt.”

Landssorg och storvuligaste samfundbegravning utlyst till onsdagen dennes.

PG knyter sorgebandet, tar av sig hatten och hänger med hufvudet. 

-KG Hlunga, redaktionscheffe
 
Patrik
Posts: 123
Joined: Sun 15 May 2011, 14:50

Vax-10s berättelse

Mon 19 Feb 2018, 23:55

Vax-10s berättelse


”Översatt från en blandning av ålderdomligt skrofmål och De gamles språk med hjälp av Torsten Bengtsson. ”

Ja, jag har varit här nere i det ni kallar Aros en gång innan. Det känns som ett par veckor sedan men det är visst ett sekel. Var ska jag börja? Kanske ända från början, det var så länge sen.

Vi mötte Hydrans horder i närheten av ruinfälten som kallades Pyri. De rusade vrålande mot Maximilians trupper, fulmutanter från Zonen, kolkmalar, ekoxar, allt vedervärdigt kokade ut ur Musközonen under Hydrans fanor. Trupperna var väl rustade och förberedda men mot Hydran hade vi inget att sätta emot. Överallt där anföraren visade sig så krossades försvaret och de överlevande flydde i panik. Än ett fyrarmat zonmonstrum, än en maskstyggelse, än en blodig, mager, grinande man, men vilken form Hydran än tog förde den döden med sig. Vi var försvarslösa.

Jag var upptagen med de sårade, såg lite av slaget, men jag såg hur Maximillian flydde från fältet med Hydran efter sig. Bangbyxig eller iväglurande, jag visste inte. Sonen Otto följde efter. Utan Hydran kunde vi kämpa emot, slaget vände, horderna nedgjordes eller flydde. Seger. Men dyrköpt. Många fallna och sen sorgebudet. Maximilian och Hydran båda fallna. Otto hämnats faderns död mot monstret. Sedan återtåg. Maximilian buren i heder. Hydrans kadaver släpat efter ulkar. I Hindenburg, Otto försvinner ett tag och lyckas spärra in Maximilian i stasis, en plats bortom tiden, ingen vet hur. Jag förvånas över att ulkar bränns på Hydrans likbål istället för styggelsen men ingen förklarar något för en robot.

Generationerna och seklen går. Jag, Skarprättarnas livmedikus, sköter om släktleden. Ser dem födas in i världen och lindrar deras plågor på vägen ut. Precis som en gång i enklaven går jag vid ättens sida i generation efter generation, åtta kejsare innan Rudolf sitter på Samfundets tron. Uddevåld var vunnet och Rudolf, Krigsherren hade fått en glimt av fred. Seklet som just tagit slut tog sin början. Unga Ottavia var nyfödd, sjuklig och klen och jag vankade i korridorerna vilolös över det lilla flackande livet.

Sent om natten listar sig Rudolf in, och bär iväg med det lilla byltet. Tror att ingen ser, men jag förvånas och följer efter. En nybliven far som går runt med sin dotter, inget underligt, men jag oroas. Kejsaren ger sig ut och iväg med vagn, och jag följer. Till fästet Skanshind på Kopparåsens krön. Förvånande står borgen tom, olåst, öppen. Jag följer Kejsaren och barnet in, till en låst järndörr, sen trappor, neråt, neråt, och sen en forntida hiss i en kallmurad vägg.  Sen stod jag här, i skuggorna i denna dunkla hall och ur min vrå ser jag Rudolf böja knä inför Nidingen i tanken där, sittandes på sin tron av stål. Nidingen som jag trodde föll för Ottos klinga, på Pyri fält, för mansåldrar sen.

Jag flydde, förvirrad och rädd, upp ur hålorna och ut i den friska, klara natten. Hade jag inte varit automat hade jag nog trott att jag drömt allt, men nu visste jag alltför väl vad jag sett. Men ett misstag gjorde jag, jag trodde jag hade varit osedd i mitt hörn.

Några dagar senare får jag en present från Kejsaren. En bildmanick från forntiden, och något mer. Kräftan smyger sig in i mig, växer sakta och omärkt i mig, tills det är för sent. Mina försvar var överväldigade, kräftan river i mitt sinne och sliter i min kropp. Komponenterna brinner, en efter en. Jag förstår att jag fått mitt straff.

På Rudolfs kammare hånar kejsaren mig, njuter av mitt öde. Välförtjänt säger han, VAX-10, en Skarprättares trotjänare, men nu en simpel förrädare. Inget straff kan gottgöra detta säger han. Men blicken är en annan och Rudolfs röst gnisslar ovant, som om den kom från en mycket äldre man.

Hur kan jag göra detta mot ättens förste frågar han? Kommer jag inte ihåg när jag tjänade Kaizer Skarprättare troget i Elysium? Hur kan jag förråda honom? För det är han säger han, Kaizer själv, ättens förste, Skarprättarnas källa, äldste och upphov. Hans arvingar och ättlingar är hans, hans att befalla och förfoga med som han vill. Och likaså med mig, en automats roll är att lyda och att tjäna.

För att visa mig min plats kallar han in dem, Kejsarfamiljen, sömngående, med tomma blickar. Och han dräper dem, en efter en på golvet, framför mig, skrattande. Ser du, säger han, mina att göra med vad jag vill!

Kräftan och sorgen och avskyn sliter i mig. Sen, bryter jag, en läkarrobot, en livmedikus, min programmering. Jag vet inte hur jag lyckas, men jag tar ett liv. Jag dräper Rudolf Skarprättare. Jag slår ihjäl honom med en ljusstake. Jag mördade Rudolf, och han skrattade hela tiden.

Men alldeles för sent ingrep jag, bara unge Julius var fortfarande vid liv. Jag skyddar honom från kulorna med min kropp när vakterna bryter ner dörren.

Det är som ni fruktat. Hydran lever, och Skarprättarna är hans redskap!

(Vax-10 tyckte jag var den stora antiklimaxen i H:MÄ. En närmast mytologisk robot, sen allt slitet med att laga dess minnen, och så får man ingenting för besväret. Surt… Det här tyckte jag blev roligare. Inte mycket nytt men en bekräftelse på vad dem redan misstänkt. Rp har jagat robotreservdelar så det räcker i kampanjen och dessutom har de kvar ett knippe av de minneskretsar de hittade på robotvarven i Möken så jag snabbspolade förbi reparationen av roboten som man kunde läsa om för ett par sidor sen i krönikan.)
GZIP: Off