Wed 21 Aug 2013, 09:21
Här kommer en summering av förra veckans spelmöte.
Introduktion
Det har bara gått timmar sedan attacken som dödade kapitän Okkenbräu inträffade. Kaos rådde men det tog inte lång tid innan den neslige krypskytten kunde nedgöras. En känsla av hopplöshet är ständigt närvarande och kapitänens död gör inte saken bättre... Den nyligen graderade kapitän Tredmundsen har inte mycket tid att fundera på hur försvaret ska planeras, mer än att hälsa på plutonbefälen. 11:e kompaniet består just nu av fem plutoner, vardera med 20 soldater. Pluton Ulv under löjtnant Rotterkaup, en lugn IMM. Pluton Alfa under löjtnant Zanderneuf, en taktisk hundkarl. Pluton Cesar, under löjtnant Flemming, en noggrann kaninknekt. Pluton Kockel under löjtnant Kaspersen, en diplomatisk IMM. Sist men inte minst består 11:e kompaniet av pluton Dänik, som just nu inte har något befäl, då Pölse-Per precis blivit graderad till kapitän över hela kompaniet. Det är fortfarande den 12/12 och ni är tillbaks vid ert försvarsområde för överläggningar. Kapitänen har fria händer att stuva om i organisationen, så länge som försvaret av frontavsnittet upprätthålls.
Kapitän Tredmundsen har bara en kort stund på sig att diskutera planerna för kompaniet, då han kallas till en stabsgenomgång, där han tar med sig Madsen och Nexus-4. Stabsgenomgången hålls i ett tält på relativt säkret avstånd från fronten.
I tältet finns ett tjugotal personer, alla är högt uppsatta militärer. Ni känner igen svinet oberst Kronek och en handfull adjutanter, men inga andra. I rummet finns även en stor bister björnakarl. Samtidigt som ni kommer anländer två andra personer, två IMM, en lång och smal och en äldre fårad veteran. Alla nickar och en känsla av allvar och tung beslutsamhet ligger i luften och bara väntar på att släppas loss. I rummet finns kartor och kommunikationsutrustning. När alla verkar ha anlänt tar en av de okända, en bredaxlad människokarl med vitt hår till orda.
"Välkomna mina herrar, till denna ödets timme. Mitt namn, för er som inte känner mig sedan tidigare, är general Pudel Ewermann, divisionscheff och direkt underställd marskalk Nidermann Fräzer, cheff över Sydkåren. Jag tror att ni inser allvaret i vår situation och jag ska förklara för er hur läget ser ut. Vi har genom den just avslutade striden lyckats stoppa Fienden från att röra sig genom vårt försvar och norrut, men vi har samtidigt insett att detta blott varit en avledande manöver - i detta nu rör sig en trupp fiendesoldater norrut via en kringgående manöver och upp över isen mot Kasunen och Nekropolis. Enligt överkommandot har Fienden slutit en pakt med Automatkejsaren och de två styrkorna kommer troligen att slå sig samman, en allians vi fruktat men inte funnit bevis för. Nekropolis ödestimme är kommen om de två styrkorna får slå sig samman. Babbarhären måste stoppas till varje pris."
"Exakt hur stor fiendenhären är är omöjligt att säga, men det kan röra sig om så mycket som två divisioner eller mer. Samtidigt finns stora styrkor kvar här vid Sydfronten så vi fruktar ännu ett anfall snart. Vi kan således inte avsätta stora styrkor för att slå mot de marscherande trupperna, ej heller kan vi avsätta Armékår Nekropolis då Automatkejsaren redan pressar huvudstaden hårt via Äggamarksfronten. Vi är hårt ansatta på alla fronter och det vet fienden. Allt vi kan skicka är motsvarande en bataljon, ledd av oberst Mågens Schopenhaur."
(tecknar åt björnen)
"Denna styrka, kallad Styrka Barbarossa, ska bestå av 13:e kompaniet under kapitän Ztomatol (tecknar åt den långe smale IMM:en), 14:e kompaniet under kapitän Libertropp (tecknar åt den fårade veteranen) samt 11:e kompaniet under ledning av kapitän Tredmundsen. Oberst Schopenhaur har mer instruktioner." (lämnar över till björnen)
"Styrka Barbarossa kommer att bestå av cirka 300 knektar och vi kommer att bege oss av imorgon, 0400. Fem skrotslädar med fornmotorer och 20 slädar dragna av baggar ställs till vårt förfogande, förutom skidor och sparkar. Kompaniets ammunition kommer att ökas upp till 100 patroner vardera. Vi kommer även att ta med oss en större mängd sprängmedel, men inga tyngre vapen såsom artilleri kan tas med. Vi kommer även att ha med oss två veckors ransoner. Vi vet inte var fienden befinner sig, men vi tror bestämt att de kommer att vika av och färdas över det nu frusna Österhavet. Då vi kan använda oss av Automatbanan, den fornväg som går i nord-sydlig sträckning har vi goda chanser att komma förbi fienden och därmed hinna före till Kasunens kust, men vår marsch kommer att bli forcerad och oerhört tuff."
"Kasunens sydkust är en veritabel bergvägg av branta klippor och vassa skär. Denna måste Fienden ta sig upp för om man använder sig av taktiken att vandra över det frusna sundet. Målet för styrka Barbarossa är en överfallsplats vid Kasunens sydkust, och att nå denna plats innan babbarerna når dit, för att förhindra dem att nå upp på land och på så sätt kunna nå Nekropolis. Stora delar av Kasunens sydkust är branta klippor, en krevadtrasad krigstrakt, med klippor som stupar lodrätt ner i det nu frusna Österhavet. Vi chansar att babbarerna tar samma marschväg som de gjorde i Rikets tidiga historia, till ett pass i klipporna kallat Trulz pass. Kan vi nå Trulz pass före fienden har vi en chans att stoppa den, deras numeriska övertag till trots. Detta kommer att bli ett oerhört svårt uppdrag, kanske är det oss övermäktigt, men vi ska inte ge upp utan om det behövs offra våra liv för att få en chans att rädda Riket från Fienden."
Natten blir kort och redan halv fyra står trupperna uppställda. Pölse-Per håller ett imponerande tal och får upp humöret och kampviljan hos knektarna. Därpå börjar färden norrut.
Under fem dagar och fem nätter vandrar de till en början cirka 300 knektarna, först genom Dunklehulten, därefter österut över isen mot Kasunen. Färden blir fruktansvärt hård och slitsam och ett trettiotal knektar dukar under av förfrysning, ett tiotal irrar bort sig och ytterligare ett tiotal deserterar. En handfull avlider då deras släde brakar rakt genom isen på väg över mot Kasunen. En liten ljuspunkt inträffade halvvägs mot målet då kaninknekten Reperbaum ger upp och ropar "vi är dödsdömda, vi kommer aldrig att klara oss, det är lika bra att ge upp...". Nexus försöker få knekten på fötter, men utan några empatiska program går det inte så bra. Kapitän Tredmundsen lyckas med ett slag mot Övertyga och kaninknekten repar sig [om ingen lyckats skulle kaninen skjutit sig i huvudet morgonen därpå...]
Den 18:e siktar de 50 meter höga klipporna och Trulz pass - inga fiender. Ett stabsläger upprättas längst upp, bakom vilket en sjukstuga reses. Försvaret delas in i tre områden - ett lägre (med plats för 60 soldater), en försvarsställning i mitten (med plats för 40 soldater) och en övre försvarsplats (med plats för 20 soldater). Snacket mellan soldaterna är att den nedre platsen kommer att bli ett blodsbad och en plats där nere är lika med döden.
Oberst Schopenhaur ger första natten uppdraget att bemanna det nedre försvaret till 11:e kompaniet. Kapitän Tredmundsen placerar ut 60 knektar där nere, men skonar hela pluton Dänik och sig själv, som sitter tryggt upp på toppen och blickar ner i isdimman nedanför.
Fienden anländer och striden börjar. Bössorna smattrar och fienden anfaller i två vågor. Ett trettiotal knektar dör under dagen, men fienden hålls på avstånd. Mot kvällen inser man att det bara var en spaningstrupp man mött - under den sena kvällen anländer fiendens huvudarmé och slår läger en bra bit ut på isen, långt in i isdimman.
Dagen därpå blir striderna fruktansvärda. 11:e kompaniet har bytts ut och det nedre försvaret sköts nu av 14:e kompaniet. Knektarna dör som snuskkryp och isen och sörjan runt det nedre försvaret färgas röd av blod, men fienden hålls borta från att nå upp genom Trulz pass. Mot kvällen är försvararna under 200 man.
Nästa dag börjar med en "fredsinvit" från babbarernas sida, något som förkastas av Oberst Schopenhaur, som ger grönt ljus på att skjuta ner den lurige babbaren med den vita flaggan. Pölse-Per och Madsen knäpper babbaren med vars ett välriktat skott. 1:e kompaniet har fått "äran" att fösvara den nedre delen av Tulz pass. Därefter stormar fienden fram och striderna fortsätter, men de lyckas inte ta sig upp.
Maten tryter och ammunitionen lika så. Nexus börjar bygga på sin bössa, för att försöka öka på utgångshastigheten inför en kommande slutstrid.
Dagen efter är igen 11:e kompaniets tur att försvara den nedre delen. Under eftermiddagen har så pass många knektar fallit att kapitän Tredmundsen tvingas sätta in pluton Dänik direkt i striderna, dock hålls Madsen, Nexus och Kolding på mellanpartiet, som inte ser några direkta strider. Mot slutet av dagen har försvararna decimerats till under 80 knektar och Oberst Schopenhaur håller krismöte.
Efter en idé som Nexus nämnde tidigare har Oberst Schopenhaur utarbetat en plan som går ut på att i skydd av mörkret smyga ut och detonera sprängämne runt fiendehären med förhoppningen att isen ska spricka och sluka babbarerna. Det är en galen plan, men om inget gör kommer fienden garanterat att utplåna Styrka Barbarossa under morgondagen.
20 knektar väljs ut och förses med en isborr och 3 dynamitgubbar samt en oroväckande kort stubin. Kolding får äran att med mutationen Kamouflage ta sig in till fiendens mitt och detonera tre trippla laddningar. Nexus får i uppgift att vid en given tidpunkt skjuta en speciell salva med sina bössor, något som signalerar att alla knektar ska tända sin dynamit.
Alla smyger ut och man omringar den stora fiendehären i skydd av dimma och mörker. Nexus skjuter av och alla tänder sina dynamitgubbar.
Stubinerna brinner galet fort, alla springer bortåt.. sedan detinerar en, två tre , tio laddningar... Allt tystnar, fienden brölar... sen spricker isen... sen brakar den sönder och platsen där horden har slagit läger ger vika och allt störtar ner i Österhavets svarta isvatten. Men isen brakar även sönder runt de Ulvrikiska knektarna...
Epilog
Ni vet inte hur det gick till, men ni ser de karga kala klipporna vid Trulz pass. Någon av er hann springa från den sprickande isen, andra har klamrat fast på isflak under timmar, huttrandes. Så gott som hela fiendestyrkan blev i ett slag förintad av det skoningslösa Österhavet - de få som lyckades ta sig upp på land sköts ihjäl av de få försvarande knektarna. Ekot från skottsalvorna har sedan länge tystnat och Trulz pass ligger åter tyst och öde.
Trötta, slitna och mörbultade, nedfrusna och sårade, blickar ni ut över förödelsen vid Trulz pass. Fienden är nedgjord, men till ett högt pris.
Det akuta hotet mot Ulvriket är avvärjt. Ni har mot alla odds lyckats med det omöjliga, ni har troligen räddat Ulvriket från en säker undergång.
Här slutar berättelsen om våra Ulvrikiska hjältar och därmed är vår Mutantkampanj också vid sitt slut...
...Elementärt, min käre Sherlock
