D-man
Posts: 19
Joined: Sun 10 Apr 2011, 22:37
Location: Stockholm

MUA-nostalgi: Bamsefars sista hjule

Thu 22 Dec 2011, 16:55

På gamla Järnringen-forumet fanns det en tråd med en hjulsaga i Pyrisamfundet . Den skrevs av forumiten Röde Jack och handlade om Bamsefar i Öreboga och hans förehavande kring hjuletid. Röde Jack skrev hjulesagan redan 2003, som en del av hans trilogi ”Tragedierna i Öreboga”. Året därpå var det någon forumit som kom för sig att bumpa tråden, för att skapa julstämning på forumet. Det utvecklade sig till en tradition och varje år bumpades tråden för att nya som gamla forumiter skulle få ta del av Röde Jacks hjulesaga. Även om Järnringenforumet är nedlagt, vill jag gärna dela med mig av den här julsagan till alla på Fria Ligans forum.

För den som vill veta mer om den officiella versionen av hjulefirande kan läsa Hjul i Pyrisamfundet

Den som vill läsa originaltråden kan hitta den här i The Internet archive.

Mina vänner, låt mig presentera: Bamsefars sista hjule.


-== Postat av Röde Jack 28 dec 2003 00:39:15 ==-

Bamsefars sista hjule
Så har vi då kommit hit. Hjuletid och den sista delen av Tragedierna i Öreboga. Om det inte vore för helgdagsfirande vid Milaskogens södra rand skulle jag blivit klar långt tidigare.

Den sista delen i berättelsen om släktena Brååhms och Essebijh, om Öreboga. Om ni bara berörts en bråkdel av vad jag gjort när jag skrivit så har jag lyckats.

Så värm på det sista av glöggen, sätt The Darkness "Christmas Time (Don´t let the bells end)" på repeat och läs den sista tragedin.

Mycket nöje!


-== Postat av Röde Jack 28 dec 2003 00:40:24 ==-

Bamsefars sista hjule (Tragedier i Öreboga III)

Snön började falla över Öreboga på Oskardsdagen en månad innan Hjule och sedan slutade det aldrig. Den grå och leriga staden begrovs under ett allt tjockare vitt täcke. På Söder gränslades taknockarna med borstar och skyfflar i kampen mot den tunga snön som hotade störta in de klena taken. Doktor Ellis och kollegor gjorde stora penningar att spjälka alla de ben som brutits mot trottoarernas glansis och knappt en enda av Örebogas invånare skonades från näsränna och skälvande hosta.
Kylan var fruktansvärd. Från Milaskogens inre störtade ned förlamande och skoningslösa vindar som jagade stadsborna längs gatorna och runt torgen. I knegarlängorna på Norr rusade blåsten från gavel till gavel. De gapande hålen i väggarna försökte man täta med tidningspapper. Alla möbler hade sedan länge blivit ved. Men förgäves. Varje morgon bars en ny liten barnakropp ut på gården.
Nere i hamnen frös fiskebåtarna fast och de långväga fartygen, som blev färre för varje dag, stockades i den enda farbara rännan. Handelshusens hyrknektar huttrade och vacklade på sina poster i korselden mellan nordan och ostan som svepte in från Malsjön. Till och med rådingarna kurade samman och svalt i sina hålor.
Men i de välbärgades höga hus runt Stora Torget tätades fönstren med knasaull och i salongerna sprakade brasor hemtrevligt. Ljus stöptes och hjuleklappar köptes efter noggrant präntade listor. Med spänd otålighet inväntade stadens finare folk hjuletiden.
I andra hus var hjulen inte lika välkommen. Det hade varit en svår höst och vintern skulle bli värre. Skomanufakturen och tegelbruket hade gått ikull och ingen slutlön hade man fått. Knegarna tillbringade sin tid på de av Söders krogar där krita kvittades mot sup. Mat fanns ingen.
Och så blev det hjule.

I det brååhmsiska huset städas och stökas det på hjulemorgonen, fast tyst och försiktigt i de tomma salongerna. Utifrån hörs lille klockare Karlin dansa sin dans i rådhusets torn. Nyligen var det registrering i huset, men stämningen minner snarare om bunkermylla. Brååhmsens hustru, fru Beatriss Brååhms född Essebijh, besöker sedan i höstas på obestämd tid vänner i huvudstaden. Änkenåden Brååhms född Essebijh flyttade efter registreringen tillbaka till Essebijhska gården och ligger sedan veckor nedbäddad i västra flygeln och yrar. Frågar ständigt efter Mor. Doktor Ellis har sagt att det inte är långt kvar nu.
Ullan Brååhms född Cider är ensam fru i huset. Hon är alltid ensam. Tjänstefolket bryr sig inte om henne. Unge ingenjörn är alltid artig i tilltal, men möter inte hennes blick. Hon vet att han inte älskar henne, släkten Brååhms sökte krediter och Cider anseende. Hon vet att hon är ful och dum, omöjlig att älska. Likväl smärtar det. Ibland välter hon kull vaser och spiller på duken bara för att han ska bli arg. Men inte ens det blir han.
Hjulemorgon och unge ingenjör Brååhms är redan lätt bestänkt. Har varit nere i köket och smuttat. Till Söders krogar vågar han sig inte längre. Namnet Brååhms spottas fram av knegarna och forna dryckesbröder törstar blod. Tror att Örebogas olycka är släkten Brååhms skuld. Så är det inte. Krediter har de, men intet äger de. Allt har herr Markus tagit. I rävens kassaskåp ligger växlarna på manufakturerna och husen på Norr. Registreringen kom för sent. Krediter har de, men allt släkten Brååhms äger är skam.
- Inget har jag lyckats med. Allt jag företagit har blivit skevt och fel. Fem års lärande i Hindenburg. Mesta tiden ägnade jag på josstugor och i tvivelaktiga flickors sängar. Släktens pengar och den lilla begåvning jag hade förslösade och förstörde jag i en rasande fart. Tänker unge ingenjörn.
När han kom tillbaka till Öreboga ville Brååhmsen hjälpa sonen och lät honom konstruera knegarlängorna på Norr. Äntligen skulle han få göra till verklighet alla de unga och sunda teorier han lärt och som han och kamraterna diskuterat så livligt med bägare i hand och flicka i knä.
Men skevt och fel blev det. Byggarna tyckte att hans ritningar var helt tokiga. Bjälkarna för få, väggarna för klena och tunna. Det behövdes stadga och isolering, sa dom. Så här kan man inte bygga, sa dom. Men detta var ju det nya som han lärt sig eller i alla fall det han kunde minnas. Så han röt och skrek. Han var minsann en Brååhms och han visste minsann hur det skulle byggas! Så de byggde som han ville.
- Och nu fryser barnen ihjäl för mitt misstag. Och inget kan jag göra. Hela hösten har jag suttit vid böcker och ritbord. Nu vet jag precis vilken vägg som borde flyttas, vart bjälklaget måste ligga och tusen andra saker.
- Men herr Markus vägrar sälja tillbaka. Så det finns inget jag kan göra. Folk fryser ihjäl, det är mitt fel och jag vet precis hur det skulle kunna ställas till rätta. Men herr Markus tillåter det inte. Tänker unge ingenjör Brååhms.
Uppe på sitt kontor sitter Brååhmsen. Han lämnar rummet aldrig, knappt ens för att sova eller äta. Skrivbordet är täckt av ritningar, kalkyler och andra papper, men mesta tiden stirrar han rakt fram i intet. Femtio fyllde han i somras. Då tycktes han minst tio år yngre, men Brååhmsen har åldrat under hösten. Det svarta håret har gett vika för pannan och tinningarnas gråa. Vad han tänker på medan snön faller utanför fönstret, det vet ingen.

I ett mörkt prång på Gula Köttrosen, en av Söders mest beryktade krogar, sitter Bamsefar. Örebogas väldigaste mutantkarl, hög och bred som en slagbär. Ynkligt tycks stopet i den hiskeliga näven. Fjorton och fjorton barn och säkert fjorton till har han. Men de flesta har frusit eller svultit eller slagits ihjäl. Hur gammal Bamsefar är vet ingen. Håret och skägget äro vitt, yvigt och tovigt men under skiner huden fortfarande slät. Den druckna blicken är mörk och grubblande.
Bamsefar blir elak när han dricker, de bittra orden stockas i halsen. Man, kvinna eller barn, det spelar ingen roll, den som kommer i vägen för ruset dräper han död. Men de sista veckorna har han hållt sig lugn, bara suttit i hörnet och druckit och grubblat. Vad som sysselsätter honom så vågar ingen fråga. Skänkmamsellerna ställer en ny flaska på bordet var gång den tidigare blitt tom och skyndar sedan raskt undan. De övriga gästerna undviker att rikta blicken åt jättens håll. Hemsk och ruskig är Bamsefar.

När lille musen Karlin dansat tolv varv samlas på torget framför Rådhuset stadens småborgare för att höra borgmästare Kruux tala och bataljspelevinkerna spela. Herr borgmästare Zigvard Kruux låter som alltid anförandet löpa aningens för långt. Överste Stiernhusen, med sorgflor på hatten för lilla gumman som lungsoten tagit, sackar och vajjar. Somnar nästan böjd över käppen.
På de bakersta raderna utsätts man för snöslungände angrepp av Söders rackarungar. Många är de blöta och röda ansiktena som träffats av välriktade bollar. Doktor Ellias Ebänäzer Ellis förlorar helt fattningen efter att hatten slagit till marken för tredje gången och jagar spottande och fräsande de alltför kvickfotade slynglarna runt torget. Och när borgmästare Kruux äntligen rundar av sitt tal, efter att ha hyllat och lovordat samfundet och kejsaren och hjulen och inte minst det vackra Öreboga fem gånger om, tippas den gode doktorn kull i en driva och badas duktigt av sina plågoandar. De första tonerna av hjulekonserten dränks av doktor Ellis vrålande och utslungade kraftord som knappast anstår en lärd och aktad Örebogaprofil.
Ingenjörn och unga fru Ullan har vågat sig ut i trängseln på torget. Men runt dem är en folktom ring, släkten Brååhms har förlorat anseende i alla lager. Ingenjörn ser åt den hopsnickrade scenen, fast blicken är tom och fjärran. I smyg betraktar Ullan sin make.
Att han inte älskar mig gör inget. Det är tanken på att jag aldrig kommer bli mor utan få åldras ensam i det där huset som jag inte kan fördra. Och nu värker det nästan hål i hennes hjärta.
Plötsligt står framför dem herr Markus i flott lomurspäls. Värdshusvärden som genom list lurat av Brååhmsen allt släkten ägt. Ler sitt vassa leende och önskar herrskapet en god hjule. Frågar artigt om änkenådens hälsa och sedan mest struntprat. Ingenjörn gör en sista ansats och frågar om han kan tänka sig att sälja tillbaka husen på Norr. Det kan han icke.
För förmöget folk som ingenjörn går det nog att spekulera dylikt! Fattigt folk som jag måste tänka mera långsiktigt.
Räven smackar med tungan och klappar sig på den feta magen. Bockar så och försvinner i folkmassan.


När kvällen faller letar sig en strid ström av bjällerförsedda etterdogsspann nedför torget genom snöyran och stannar framför Stora Hotellet. Det är Mittvinterbal då stadens ungfolk och hemvändare mötas för att brösta sig och sprätta framför den forna barndomens vänner och ärkefiender. Ena paret efter det andra lösgör sig från djurhudarna och leds in i den smyckade salen. Unga fröken Felissia Essebijh betraktar storögt alla ljus och glitter, blänkande speglar och polerade golv. Betvingar så flickan bakom damen; hon har ändock under hösten varit ända till Hindenburg! Lång ringlar raden av kavaljerer som lystet synar hennes bara axlar och röda läppar. Varje framrusning slås dock back av sällskapsautomatens stingande batong.

Och i trärucklen på Söder och knegarlängorna på Norr fryser man och svälter. Inga tankar finns på Kalas-Konrad eller hjulegåvor. Allt man kan önska är att överleva natten.

På balen tycks nu föreställningen kretsa kring två fixstjärnor: unga fröken Felissia Essebijh och löjtnant Carl-Händrick Bränner. Unga frökens smäckra hals och blixtrande ögon får ungtupparnas blod att rusa med flertalet slagsmål som följd, medan löjtnantens styva mustascher och snäva byxor får ungmöerna att dra efter andan och många får avsvimmade ledas ut på balkongen för att vakna till sans. Ingen enda dans sitter de och minst hälften virvlar de tillsammans genom salen. På en stol i ett hörn sitter fröken Säther. Ur sprucket talfilter ljuda förunderliga forntida toner och på ansiktsskärmen blinka lustiga krumelurer felmeddelande. En årligen återkommande företeelse som erbjudit välkommen respit för många generationer av unga fröknar Essebijh.

I prånget på Gula Köttrosen har Bamsefar grubblat färdigt. Trögt har tankarna flytigt i jättens skalle, men nu vet han vad som måste göras. Han vet vem som bär skulden. Makligt reser han sig, kan inte räta ut sin fulla längd inomhus. Trots att skänkrummet är överfullt viker alla när han böjd går mot dörren.
I Stora Hotellets sal hotar en konkurrent löjtnanten. Runt nygardisten Pjär Schöckel har samlats en ring att lyssna till kvickheter och sarkasmer. Rund om midjan och bågar på näsan, likväl utväxlas långa blickar med unga fröken Felissia. Löjtnant Bränners blick flackar mellan de tu, och än ivrigare kastar han sig i dansens virvlar.

I det brååhmsiska huset har ingenjörn smitit nedför trappan, trippande genom hallen på väg till köksskafferiets buteljer när porten rister av bultande slag. Sprattlar och hoppar gör ingenjör Brååhms, smyger sedan fram och öppnar på glänt. Högt ovan skymtar jättens vita man fladdra i snöyran. Med ens blir ingenjörn nykter. Hjärtat spränger av skräck i bröstet.
- Vad Vad vill Bamsefar.. eh.. herr Jihson?!!
Bamsefar vräker upp porten och störtar in med snön och blåsten. Snar så mitt i hallen och vräker ned på stengolvet säcken han burit. Ingenjör Brååhms är stel av skräck.
- Nu är det slut. Nu får vi för allt vad vi gjort. Men jag vill ju ställa allt till rätta! Men nu är det slut. Tänker ingenjörn.
Utan att säga ett ord rotar Bamsefar i säcken och sträcker sedan fram en bunt skrynkliga lappar i den väldiga näven. Ingenjörn stirrar, blinkar och sväljer, stirrar. Men papprena tar han inte. Jätten viftar med lapparna återigen och nu tar ingenjörn dom.
- Dä ä växlar på bruke å skomaufakturn å husen på Norr å annat. Dundrar jätten.
Ingenjör Brååhms bläddrar och blinkar. Kan inte tro sina ögon.
- Di tillhör släktän Brååhms, dä har di allti gjort. Gör nu va du vill mä dom. Räven behöver dom inte längre.
Då grips ingenjör Brååhms av självtvivel. Hur ska han kunna göra rätt nu? Allt han tagit i har blivit strunt, precis som för Far.
- Nu ska ingenjörn inte tänka så. Vad som går på släkten kan man inte hjälpa. Han ska veta att jag inte vart nån bra far för di mina. Hur Brååhmsen vart mot honom vet jag inte. Och det har jag inte med att göra. Allt jag vet är att ingenjörn är ung och fortfarande kan göra rätt. Ingenjörn är inte Brååhmsen och ungarna mina är inte jag.
- Men si lönelistan den tar jag. Och krediterna. Nu får ingenjör Brååhms ursäkta mig. Mycket har jag att göra ikväll. Och förmodligen blir det det sista jag gör. Mycket har jag att gottgöra. God hjule ingenjörn!
Så försvinner Bamsefar ut i mörkret.

Ingenjörn knackar ivrigt på dörren till fars kontor, men Brååhmsen vill inte öppna, vill inte lyssna. Då löper ingenjörn tjoandes och tjimmandes in i övre salongen till fru Ullan. Lyfter upp henne högt i luften och kysser rakt på munnen. Han skrattar och kysser igen. Hon vet inte varför han är så lycklig, men hon kan inte låta bli att skratta själv. Så sveper de i dans runt salongen. Tjänstefolken samlas i dörren för att se vad som står på. Nu har väl herrskapet blivit helt tossiga! Och plötsligt slår det ingenjörn att hustrun är vacker när hon ler.

De välbärgade får besök av familjefäder förklädda till Kalas-Konrad med säckar fulla av antika manicker eller snidade träimitationer, men hos knegarna och fattiga är det Bamsefar som knackar på. Vid vart köksbord, omgiven av svultna och hukande stackare sitter Bamsefar och räknar mödosamt. Bockar av på lönelistan och staplar små högar med krediter. Kvinnor och barn skrattar och dansar. Stolta män gråter.
Snart förstår han att lönerna räcker till långt mer än de uteblivna lönerna. Då går han även till de sjuka och de som aldrig kunnat knega. Till vart smutsigt krypin och skyffe.

Runt runt virvlar unga fröken Felissia i armarna på Pjär Schöckel. Hon är förtrollad av hans ord, av dansen, av kvällen. Löjtnant Bränners hjärta har brustit. De flockande unga fröknar viftas bort och han begraver ansiktet i sina vita handskar.

Ordet sprids i de finare hemmen runt torget och i hantverkarkvarteren: Bamsefar har drucken stormat in på Kåpan och med en hand knäckt nacken på herr Markus. Brutit upp kassaskåpet och försvunnit med växlar och krediter. En mördare och tjuv är lös i Öreboga! Och bud sänds till Apostlarna.

På sitt kontor läser Brååhmsen en sista gång brevet från hustrun. Brevet där hon anklagar och där hon skriver att hon aldrig kommer hem mer. Viker arket samman och tillbaka i kuvertet. Fumlar i lådan och finner så det han söker. Tung och kall är den i hans trötta hand.

På torget mittför Rådhuset väntar Apostlarna på Bamsefar. Han släpper den tomma säcken, fläker av sig jackan och rusar fram genom snöyran mot de svarta fladdrande kåporna.

I balsalen har dans och rus stigit Pjär åt huvudet. Var tur runt golvet och vart steg blir vingligare. Han stapplar och faller så i en hög på det vaxade golvet. Drar med unga fröken Essebijh ned i sörjan av krossat glas och slask. Blodet rusar till hennes kinder. Runt om samlas en ring av skrattande munnar och pekande fingrar. Hennes ögon bränner och längs de släta kinderna rinner tårarna.
Det får inte sluta så här. Alla skulle ju se på mig och avundas. Jag är förlorad! Tänker vackra fröken Felissia Essebijh.

Striden blir fruktansvärd. Från alla håll ansätts han av den svartskrudade massan. Slagen smattrar över den väldiga kroppen och pannan spräcker upp ett moln av blod. Ursinnigt kämpar Bamsefar, sliter i trasiga svarta dockor, knäcker ryggar och spräcker skallar. Hans armar och ben blöder av slag och kulor. I vågor anstormar ytterligare Apostlar till undsättning alltmedan högen av svart och rött växer sig högre i snödrivan.

Nu ser unga fröken Felissia en utsträckt vit handske och stärkt uniformsärm. Och så lyfts hon upp i löjtnantens famn. Han torkar hennes tårar och ser in i hennes ögon. Larmet från balen tycks blekna. Allt de hör, allt de ser, allt de vet, är varandra.

Slutligen genomborrar en kula sidan, plöjer upp ett gapande sår och Bamsefar vacklar. Så rasar jätten ihop i snön och allt är stilla.

Från Brååhmsens kontor hörs en skarp knall. Sedan är allt tyst.


Stormen har bedarrat, snön slutat falla. Nådens ensamma stjärna lyser över Öreboga. Allt har stelnat, frysigt fast i vinterkylan. Allt har lett fram till detta ögonblick.
Och så begynner klockorna i Rådhuset att ringa. Och ringa.

För kärlek och rättvisa.

För Öreboga.


- == Postat av Röde Jack 05 jan 2004 16:57:58 ==-

Oj! Jag blir riktigt rörd av komplimangerna... Snyft!
Det känns verkligen i hjärtat att andra uppskattar när man anstränger sig!

Angående influenser har jag till största delen inspirerats av det historiska Örebro under 1700- och 1800-talen samt inte så lite av Hjalmar Bergmans romaner och noveller (som även dessa skildrar nämnda stad).

För den lite mer intresserade följer en utförligare utredning nedan:

Den stackars baggen Fredruk Johannis i En tragedi i Öreboga har lånat namn och form från Johan Fredrik Bagge, som sammanställde en skildring av Örebro på uppdrag av Gustav III. Själva motivet med den bedragne trolovade är hämtat från Hjalmar Bergmans Knutmässo Marknad där stackars magister Andreas Ekmarck förlorar sin Lisa-Britta Nohrstedt (jmf Bräk-Lisa) om jag nu minns rätt.

Lille musen och klockaren Karlin är lånad från klockare Carlén som verkligen levde i Örebro under 1800-talet och som även skildrats i Bergmans författarskap. Där skrivs det att klockaren led av fallandesjukan (epilepsi) och därför ibland var tvungen att dansa. Fick mig att tänka på dansmöss och vips var Örebogas klockare en muterad vit mus.

Namnet Brååhms är hämtat från släkten Broms som dominerade ekonomin i Örebro under 1700-talet och 1800-talets början. Det bromsiska huset, som byggdes under 1700-talet, låg fram till 1800-talets slut vid Stortorget i Örebro (dock ej på samma plats som det brååhmsiska huset). I Bergmans Vi Bookar, Krokar och Rothar förekommer en fabrikör Broms, kallad Bromsen, som är den dominerade ekonomiska kraften i den namnlösa staden. För övrigt har Bromsen och Brååhmsen väldigt lite gemensamt.
I stället är Brååhmsen kraftigt inspirerad av Carl-Magnus de Lorche från Markurells i Wadköping. Man kan även se stora likheter mellan antagonisterna häradshödningen de Lorche - herr Markurell och Brååhmsen - herr Markus, även om den sistnämnde är betydligt mer diabolisk än Wadköpings värdshusvärd.

Namnen Bränner, Cider och Stiernhusen är lånade från Bergmans Brenner, Siedel och Bernhusen. Det sista är även en referens till arkitekterna Backströms och Reinius stilbildande stjärnhus från sent 40-tal i bostadsområdet Rosta i Örebro. Naturligtvis ligger överste Stiernhusens gård på ruinerna i Örebogas utkant.

Släktnamnet Essebijh är ett väldigt internt skämt som syftar till Statistiska Centralbyrån (SCB) som har en stor del av sin verksamhet förlagd till Örebro och där jag själv jobbar extra. Den essebijhska gården ligger på ruinerna av SCBs tegelborg (önsketänkande...).

För övrigt är många av karaktärerna inspirerade av Hjalmar Bergmans persongalleri: Löjtnant Carl-Händrick Bränner påminner om löjtnant Carl-Hendrik Brenner, överste Stiernhusen om överste Bernhusen, önkenåden Brååhms om tante Rüttenschiöld osv.

Dock är de flesta karaktärerna ganska olika sina förlagor. Om man läser Bergmans Markurells i Wadköping, Vi Bookar, Krokar och Rothar och Knutmässo Marknad vid sidan av tragedierna i Öreboga kan man nog luska ut vilka stycken och karaktärer jag inspirerats av, men de flesta karaktärer och motiv har kraftigt förvridigts och muterat. ;-)
Ekonomisk ruin, bedragna älskare, arrangerade äktenskap, svältande arbetare, klassamhällets hindrande skrankor osv. är motiv som förekommer i Bergmans författarskap, liksom i den mesta litteraturen från sena 1800-talet och tidiga 1900-talet (naturalismen, den borgerliga realismen osv). Efter att ha läst Litteraturvetenskap D är jag inte längre riktigt säker på vad som jag själv kommit på och vad som jag medvetet eller omedvetet lånat. Men den novell som mest levt sitt eget liv och som lånat minst är nog just Bamsefars sista hjule. Den språkliga dräkten står dock, i likhet med de föregående tragedierna, i inte så lite skuld till gamle Hjalmar...

Återigen: Fantastiskt glädjande och värmande att novellerna uppskattats!
Tack!
För övrigt anser jag att MUA-forumet ska bevaras.
 
User avatar
Tomas
Site Admin
Posts: 4187
Joined: Fri 08 Apr 2011, 11:31

Re: MUA-nostalgi: Bamsefars sista hjule

Thu 22 Dec 2011, 17:31

Tack för denna post! En sann kulturgärning att bevara detta. :)
Fria Ligan
 
D-man
Posts: 19
Joined: Sun 10 Apr 2011, 22:37
Location: Stockholm

Re: MUA-nostalgi: Bamsefars sista hjule

Sat 22 Dec 2012, 00:27

*bump*

Det har återigen blivit den tiden på året. God hjul till er allihopa!
För övrigt anser jag att MUA-forumet ska bevaras.
 
User avatar
Tomas
Site Admin
Posts: 4187
Joined: Fri 08 Apr 2011, 11:31

Re: MUA-nostalgi: Bamsefars sista hjule

Sun 23 Dec 2012, 10:29

God jul, allesammans! :)
Fria Ligan
 
D-man
Posts: 19
Joined: Sun 10 Apr 2011, 22:37
Location: Stockholm

Re: MUA-nostalgi: Bamsefars sista hjule

Mon 23 Dec 2013, 11:37

*bump*

Det har återigen kommit till den tid på året då vi från njuta av Röde Jacks hjulesaga. (Och som firar 10-årsjubiléum i år!)

God hjul, kära forumiter!
För övrigt anser jag att MUA-forumet ska bevaras.
 
User avatar
Zapp
Posts: 442
Joined: Sat 09 Apr 2011, 17:45

Re: MUA-nostalgi: Bamsefars sista hjule

Mon 23 Dec 2013, 11:48

Där satt den! :)

God Hjul!
 
User avatar
Tomas
Site Admin
Posts: 4187
Joined: Fri 08 Apr 2011, 11:31

Re: MUA-nostalgi: Bamsefars sista hjule

Mon 23 Dec 2013, 13:33

Najs! :)

God Jul allihop!
Fria Ligan
 
D-man
Posts: 19
Joined: Sun 10 Apr 2011, 22:37
Location: Stockholm

Re: MUA-nostalgi: Bamsefars sista hjule

Tue 23 Dec 2014, 15:14

*bump*

Det har återigen blivit den tid på året då vi får njuta av Röde Jacks hjulesaga.

God hjul på er, kära forumiter!
För övrigt anser jag att MUA-forumet ska bevaras.
 
User avatar
Tomas
Site Admin
Posts: 4187
Joined: Fri 08 Apr 2011, 11:31

Re: MUA-nostalgi: Bamsefars sista hjule

Tue 23 Dec 2014, 16:11

God hjul till er alla från oss i Fria Ligan! :)
Fria Ligan
 
User avatar
Henke
Posts: 1445
Joined: Sat 09 Apr 2011, 13:34
Location: Fria Ligan Fanboy

Re: MUA-nostalgi: Bamsefars sista hjule

Tue 23 Dec 2014, 20:07

En synnerligen God Hjule till er alla!
I skuggan av Trakorien - Bloggkrönika från Svavelvinter
Förbjuden Zon - Bloggkrönika från Version Noll
Spelledarens Pod - Av spelledare, för spelledare, om spelledare, samt ett och annat spelmöte
GZIP: Off