Forum

Speltillfälle 2:5

Mäds väcks av kyla och rop. Det är mörkt ute. Pluton Dänick har blivit tilldelade ett av de främre avsnitten i det yttre frontförsvaret och ska nu mobiliseras. På vägen ut får han och de andra höra att av de tre spaningsgrupper som sänts ut efter att ”Bunkerligan” som första grupp nu kallas, återvänt –så har bara en återkommit och meddelat att det är tio babbardivisioner på väg mot Fortet. Väl framme i sina skyttegravar informeras plutonen av Löjtnant Lewerup att det ska hålla ställningarna så långt det går, för att sen retirera till fortets fornmurar.

En kall väntantar sin början. Första Grupp, nu påfylld av den lakoniske gorillan Grutz Löwenbräu får ett av de främsta partierna. En liten grupp ur 12: e skickas fram för att försåtsminera, men återvänder inte. Återstår bara kålsoppa och spetzlasso som nöje.

Timmarna går.

Plötsligt ser de svarta skepnader komma upp ur snödiset mot Kapsej. Samtidigt hörs fjärran dån och visslande ljud. ”TA SKYDD”, skriker korpral Kæpfelhest. Alla slänger sig ner i skyttegravarna när den första salvan från babbarernas skrothaubitsar slår ner. Liesl har otur och när först snödammet lagt sig, ligger hon blek bredvid en krater med ena armen bortsprängd. Samtidigt hör de hur babbarerna stormar, med en hord av isnomader framför sig. ”Håll ställningarna och slå utannalkande fi om möjligt”, ger Lewerup order om. ”Håll ställningarna”, beordrar Urst.

Horden väller framåt och trots hård beskjutning från första grupp ser isnomaderna nästan ut att vara framme vid skyttegravarna, när Franke och Selma tillslut kan bryta deras rusch med väl lagd växelvis eld. Striden böljar fram över taggtråden och issörjan och det känns i varje stund som om isnomaderna, hårt pressade av babbarerna ska komma fram till gruppens skyttegravar.

I mörkret noterar Korpralen hur babbarerna håller på att flytta fram sitt haubitsbatteri för att kunna bombardera in i fortet. Han får en plan att smyga sig fram mot batteriet och slå ut det med lite sprängämne. En djävulusisk plan, men inte en beordrad plan. När stridslarmet är som värst slinker han ut ur skyttegraven och ålar sig framåt med Selma och Grutz. De andra i gruppen ser det, man har nog med att hålla isnomaderna på stången.

En liten stund senare kan Korpralen titta fram med sina knektar över en snödyna mot haubitsbatteriet.

Och här slutar andra speltillfället, mitt i smeten kan man säga. Vad ska hända, kan resten av första grupp hålla skyttegraven när tre gett sig va? Ska korpralen lyckas spränga batteriet i luften? Vi får snart se! På återseende mina kära läsare!

Tyvärr är det det sista jag har på hårddisken - vi spelade åtskilligt mer, medn Plutonen och sedan med V0, men jag har det tydligen inte på hårddisken. Antagligen skrev jag inte mer el så är det borta - lite sorgligt får man säga...

Hittade faktiskt en fortsättning med Wayback machine - ska försöka fixa den så kör vi igen.

Under tiden kan vi bryta av med lite bakgrund som jag hittade på till kampanjen (och lite inflikat från Stabag [rötsnö och bajonettstorm] vad jag minns).


Bakgrund till den Tysta Fronten –Kostas Ulvriket kampanj

I den här tråden kommer jag att lägga in smågodis för spelarna som förklarar en del företeelser som deras spelare kan känna till i Ulvriket som jag kommer att skildra det. Det kan i vissa lägen inte stämma med vad som skrivs i DEK och DLM och vad andra SL har tänkt göra. Ha det i åtanke.

Med andra ord varning för SPOILERS!

Gruznan
Gruznan är det kallaste helvete alla Ulvrikingar kan tänka sig. Det befolkas till största del av snabelprydda Babbarmonster med sin lydslavar de andra isnomaderna. Till råga på det finns det en massa monstrum och missfoster på glaciären som Eisenheit, missfostervinden, de gigantiska bautodonterna (alla Babbarers fädrer som man nedlåtande säger) och de kötthungrande velodronterna, en pälsklädd blixtsnabb dumfågel, inte olika levergöken som man funnit vid Ulvavirket. Men Gruznan innehåller mången rikedom, bland annat en stor andel skrotfyndigheter som bryts kring mindre bunkerfort och befästningar.

Stora Kalk eller Hettan
Motsatsen till Gruznan är Stora Kalk eller ”Hettan”, det gigantiska missfoster som sägs bo i centrum av Fynens kalköknar. Den hetta som alstras från Hettan gör att norra Fynen alltid lider under strålande torr värme. Hade det inte varit för bristen på vatten och den undermåliga fornjorden där skulle norra Fynen slå Pärbomarken i att vara Ulvrikets pärbod. Öknarna befolkas av galna motorklaner, kalkmaskar, sandmalar, sabeldoggar och pälslösa velodronter. Velodronterna används av vissa ökenstammar som riddjur, då oftast tatuerade i vansinniga mönster och färger. Att lämna automatbanans relativa trygghet är inget för den obeväpnade med tanke på alla monstrum som finns i kalkens döda porösa jordar.

Snabeltändare
Snabeltändaren är var snabelkräks stora skräck. Snabeltändare är i princip ett lite längre spjut med en liten etanollåga bredvid spetsen. Syftet med snabeltändaren är att sätta eld på den gasblåsa som många babbarer har under sin fula snabel, med vilken de producerar sin otäcka eldplym. Det kan vara nog så tricksigt men en väldrillad dynamitard med en (fungerande) snabeltändare kan snabbt slå ut vilken babbar som helst. Problemet är att tändaren funkar som sämst där den behövs som mest, nämligen i Gruznans kalla klimat. Ofta slocknar lågan, varpå effekten av spjutstöten snarare blir att snabelbaddaren drabbas av våldsammaste blodlust! En lyckad träff är inte heller ofarlig. Explosionen när en babbars gasblåsa detonerar har dödat mången dynamitard, ofta medels splitter i form av betar och grova kindtänder. Smarta werksknektar vid Fort Kapsej har utvecklat den mer effektiv snabelstöten som ger en elektrisk blixt för att antända blåsan, men tyvärr är den sällsynt då den kräver forndelar för att tillverka.

Brasklapp
Tyvärr är alla babbarer inte så dumma som reveljen gör gällande. De som sett den terribla effekten av en lyckad dynamitardattack har kommit att utveckla ett extra rustningspåhäng, den så kallade braskappen, som ser ut som en haklapp för en förvuxen diknatte. De är oftast vackert (ur ett snabelkräks synvinkel) gjorda. De försvårar den underbara sport det är att självantända snabelkrypen, men en god dynamitard tar sig alltid förbi brasklappen!

Patronpung
Patronpungen är den viktigaste persedeln för all knektar, näst kurzen så klart. Som namnet säger är det en behållare för patroner och tomhylsor, i väntan på omladdning av arméns händiga werksknektar. Patronpungens ursprung kommer naturligtvis från forntiden och den tid då Barbarossa först kom upp ur underjorden. När Zonen omfattade allt land och det enda som stod mellan människa och djur och vildmarken var bly och i vissa fall byteshandel. Att bli av med sin patronpung leder som regel till kompanispö, så håll i den hårt, knektar!

De Vita Ulvarna
De vita ulvarna är ett specialförband med små troppar som kan göra avsevärd skada på snabelkräken. Varje grupp består av ett Befäl, en Mädikk (läkare med tillgång till fornsprutor och snabbförband), en Dynamitard (understödsknekt) med snabelträndare och bömber, en Spejare och två Soldater (oftast med lite olika inritning). De används på Gruznan i framskjutna positioner för att göra livet surt för snabelkräk och agera spejarpatruller i närheten av de få bunkergods som finns i Gruznans utkanter.

Kurz-Gross geväret
Kurz-Gross geväret är specialutvecklat för de Vita Ulvarnas tyngre beväpnade soldat. ”KG”:n som den vanligen kallas är tänkt att fungera som babbarknäppare på lite längre avstånd än snabeltändaren och består därför av två mycket långa pipor som kan avlossas samtidigt eller var för sig. Ett komplicerat urverk styr pipornas vinkel mot varandra vilket gör att de två kurzkulorna faktiskt träffar samma mål. Tyvärr är urverket känsligt för kyla och kan så frysa fast, vilket kan avhjälpas någorlunda genom att smörja in pjäsen med speck. Inte nog med det, kylan kan få piporna att krokna, särskilt under en atomvinternatt, varför pipsprängningar inte är ovanliga. Det händer dock mest när utomstående försöker handskas med detta tordönvapen. Gruvliga straff väntar de som inte drabbas av pipsprängning och handlar med KG på svarta börsen. Här görs ingen pardon, mot äckelkrämarna, som sig bör!

Zeppelong
Zeppelongen är en fattigmans zeppelinare. Den består naturligt nog av en korvformad ballong med en mindre korg eller plasticslåda fäst under. Ovan lådan finns en brännare oftast driven av etanol men andra varianter finns. Zeppelongen liksom zeppelinaren är Ulvrikets egendom och domän. Utomstående och rebeller är naturligtvis inte kunniga nog att hantera detta flygetyg. Då zeppelonegn är mycket svårstyrd används den emst förspaning från fasta positioner, så som utsatta bunkerfort och Ulvavirket. Det sägs, men det är naturligtvis bara rebellprat, att motormänner och sjopper i Stora Kalk använder zeppelonger och till och med låter sina zeppelonger dras fram av flockar av koddåren, lufthavets härskare (om man är dumdjur i alla fall).

Dunklehultens Apor
Dunklehulten rymmer allsköns otyg, som snauzerulvar, förvrängda grankrypare, barkrullare knivormar och allehanda fjädringar som flyger omkring ovan skogen. Rebeller finns det naturligtvis också, men inte till den grad som slapphänta trossdrängar maler på om över sina istermustsejdlar.
Det som dock ruvar i djupet av Dunklehulten, det sägenomspunna Apberget är det få som sett. Däremot har flera jägare och knektar som kommit på villovägar i skogen hört markattorna och sjimperna tjuta i trädkronorna. Det talas till och med om bunkergods vid Dunklehultens bryn som över en natt försvunnit och till och med diknattar som rövats bort av aporna, för att uppfostras till markatta och sjimp! Ingen nu levande i Ulvriket har dock sett en levande sjimp eller markatta men det sägs att en del lämnat landet för nordliga grader. I det dekadenta Pyri finns det ju en så kallad Apornas armé. Därav att hotet från norr aldrig kan tas på allvar av våra perfekta generaler!


Oddertoft, världens ände
Vid Fynens nordligaste spets, där automatbanan tar slut, eller försvinner ner i havets djup enligt en del kunskapare, ligger Oddertoft, en sista bastion för Ulvriket om man får tro Reveljen. Alla vet dock att Oddertoft är smugglarnas, dissidenternas och utbölingarnas hemvist. Förutom alla skrotprospektörer och klankrigare från Stora Kalken som ansamlas här sägs det även krylla av spioner från Göborg, Pyri (samma sak säger en del), Moss och fjärran Anglia. De sägs till och med att havsfursten Gaspar Stajner har sin hemliga undervattensbas här.

Den kändaste platsen i Oddertoft är naturligtvis Fyren som enligt rykten är översta spetsen på en gigantisk enklav. Seriösa kunskapare fnyser åt dylika utsagor.

I vattnen norr om Oddertoft frodas torskofanter, mar-krill, spjutfirre och glättig sildt. Alal dess havets dumfirrar lockas till vattnen av de stora helvetseljusen som vissa kvällar skiner upp ur havet (Stajner bas enlig skrockfulla skutkapitäner). Således finns en stor fiskeflotta (relativt sätt), för att fånga alla dessa godingar. en färsk mar-krill kan mäta sig med den bästa lobobster, i alla fall om man får tro Göborgska GourmetVerket.

Söder om Oddertoft ligger den kallaste delen av Kalken men även den porösaste, Sandlådan, inklämd mellan kustklipporna. Här frodas sandhajjen i stora stim och endast den som färdas på automatbanan, zeppelonger eller i sanddampers går säkra...

Sandhajjen
Sandhajjen är en dumfirre besläktad med den pyriska kolkmalen och Gruznans isjedda. Det som skiljer den frånd e andra två är attd en inte fångar sina byten i hål eller issprickor, nej den jagar sina byten aktivt, genom att, tro det eller ej, simma genom sanden.

Hur den gör det vet ingen. Pyriska kunskapare påstår att den har så kallade psi-krafter som den kan flytta sand med, men alla i Ulvriket vet att det är amsagor av Pyris dekadenta elit. "Psi-kraft, icke! Endast Forn-kraft" som den kände ulvrikiske kunskaparen Barsebecker von Strahlen lär ha sagt.

Man ska hålla sig på Automatbanan när man far genom områden med sandhajj. En del av de nordliga klanerna på Fynen färdas faktiskt i så kallade sanddampers, stora slädar som dras av dumfjädringar eller fonåk, fram över sanden. Allt för att inte sluta i den torra dyn som hajjmat!

Glödwörm
Under Gruznan frodas det av degenererade monster, missfoster och till och med mutanter. Det finns berättelser från skrotprospektörer om hur de stött på ruinlevande mutantstammar i de djupa pålruinerna som på enskilda ställen, som Förloradehoppskullen och Werksabyssen, sticker upp ur isen. En del av monstrumen kan ibland komma upp till ytan. Den kändaste och kanske mest fruktade är Glödwörmen. Glödwörmen liknar till utseendet den gigantiska tunnelmasken som finns i Stora Kalken men den smälter sig fram genom isen med sit gödande röda plyte. I sällsynta fall kan den komma upp till ”ytan” och bryter då igenom isen som en forntida undervattensfarkost eller terrorrobot modell Destruktor. Det sägs att det pågår ett krig mellan Destruktorerna och Glödwörmen. Enligt iskunskaparen Mund von Kneppler, ska han ha beskådat hur en glödwörm och en Destruktor slogs i en glaciärgöl i två dygn innan Destruktorn förstördes av glödwörmens smältande plyte.
”… i en sista fantastiks detonation drev glödwörmen in sitt glödheta plyte i Destruktorns svarta sida. Nådastöten ledde till en serie explosioner genom Destruktorns metalliska skrov. Sen sjönk den ner genom isvattengölen, mot Gruznans botten.”
Det sägs att de områden av glansis som ibland påträffas på Gruznan är resterna av uppsmälta glaciärgölar när glödwörmen har parat sig.

Glansis
Glansis är en av de vackraste formerna av is man kan påträffa på Gruznan. Den är blå, halvt genomskinlig och allt som oftast glashal. Att färdas över glansis är svårt med snöskor och skidor och lämpar sig mest med pikförsedda armékängor, något som inte alltid finns att tillgå för alla förband, stationerade på Gruznan. Det finns även faror i form av tunn is, vakar, råkar och även ismonstrum som följer glödwörmarna under isen, som specksäl, krokofant och frostgjuse.

Skrock i Gruznan
Gruznan är en vidunderlig best som behandlas med lika delar fruktan som vördnad av ulveborna och det finns gott om sägelser och skrock ute på isvidderna. Till en början bör man undvika att spotta på Gruznan, i synnerhet tobak. Planer lär smidas lågmält med Gruznans tjutande rop utanför bunkern (något som sansade befäl inte tror det minsta på, såklart). I tjutandet kan man även höra namnet på nästa knekt som Gruznan tänker ta. Man bör inte vissla en klar vinternatt ute på glaciären. Och blåser det bajonettstorm i nordling riktning är det ett ont järtecken som vittnar om stundande död och pina (utöver den som själva stormen i sig åsamkar). Att se fullmånens reflektion i spegelis innebär stor tur. Glaciärsprickor formade som skyttegravar tyder på att det snart blir strid. Gruznan-is på Zentralen får man ett fint pris för. Isen nedblandad i dryck sägs ge offret förbannelse och otur. Straffbar handel.

Bajonettstorm
En osedvanligt hänsynslös missfosterstorm där pyttesmå, knivvassa iskristaller far genom luften i höga hastigheter. Bajonettstormen är fullkomligt livsfarlig att vistas i och isen river med lätthet upp revor i babbarställ och naken hud. Många är de knektar som skurits i strimlor under bajonettstormar när plutonen inte hunnit i bivack. Turligt nog är bajonettstormen en ovanlig företeelse.

Rötsnö
Att den abnorma kylan i Gruznan dämpar luktsinnet är allmän kännedom, men då och då händer det att sunkiga dunster från österns giftfloder och kemzoner slår in över vinterlandet. Dessa snuskvindars ruttna ångor tränger igenom den värsta av köld och snödiset de virvlar upp stinker som en fis i Möken. Dessutom är denna rötsnö direkt hälsovådlig. Känner man en unken stank i blåsten gör man således bäst i att vira halsduken runt mun och näsa för att inte sjukna in i zonröta eller något annat risigt.

Ångwälter
Ångwälter är Ulvrikets andra största konstruktion efter Ulvawirket. Som namnet säger är det ett gigantiskt ångdrivet fort som rullar frma på automatbanan. Ångwälter är nästan ett femtiotal emter lång och dess fornbepansarde yta täcks av skrotkanoner, hemmabyggda torpedkastare och andra offensiva kontraptioenr. På framsidan finns en sk bogport som akn fällas ut för att släppa loss trupp, etanolfordon och ångtraktioner, små metallfordon drivan av tryckångmaskiner, som kan nå upp i 80 knyck i timmen om de eldas på ordentligt. Syftet emd Ångwälter är att kunna rensa upp på automatbanan emd jämna mellanrum från rövare, motormarodörer, monstrum, babbijaner och andra apfoster. Det sista nämns då Ångwälter för närvarande finns någonstans i södra Dunklehulten för en resningsaktion.

Pansardroska
Pansardroskan är Armégrupp Nekropolis understödsenhet i staden. Det är naturligtvis en svart droska, rejält bepansrad med en inbyggd ångmaskin eller etanolmotor, som har till syfte att driva den motorkanon somär monterad på taket. Pansardroskan dras oftast av en stor etterknug och servas av en skytt, en patrondräng, två eldare och en etterkusk.
Den fungerar utmärkt för att slå ner uppror i staden (vilket aldrig behövts) och används även flitigt på atomatbanan som eskort.

Hettnabyk
Dessa varmvattengölar som man ibland kan hitta på Gruznan är oftast små, inte mer än kanske 20 till 50 meter i diameter och består va upphettat vatten, ibland upp emot 60 grader. Vart de kommer ifrån vet ingen, men teorierna talar om värmeutsläpp från infrusna ruiner eller värmealstring från rötsnö. Ordet hettnabyk kommer från isnomaderna. Ofta hittar man runt hettnabyken rester efter isnomader som slagit sig ner där och på något sätt verkar de hitta nya hettnabyk. Det talar för idén att det har med smutssnö att göra, då alla vet att isnomader är det sunkigaste av folk, ja värre än tom sydpyrierna. Det sägs vidare att ibland så lockas frusna troppar att at ett dopp, för att sen drunkna eller sugas ner i gölarna. När väl hettnabyken fryser bildar de små rundlar av glansis.

Håller tummarna för att det ska bli en fortsättning.

Försöker återkomma ikväll med det.

Del 1 Atomvinternatt

Speltillfälle 3:1

BANG!, smäller det och Mäds hinner precis kasta sig i skydd bakom en liten kraterkant, när skrothaubitzen detonerar. Korpralens avledningsmanöver fungerade utmärkt, bara lite kort stubin, tänker han.

Babbardelar yr över de vita snödynorna och isnomadern tjuter som stuckna dumdjur. Det är en väldig kakafoni av rop, gläfs, pip och snabelbröl. Mäds och korpralen hinner precis upp på den lilla kullen som skrothaubistarna var gömda bakom, när de ser ett frontalanfall inledas mot Fortets port och yttre frontförsvaret där resten av 1:a grupp huserar.

Forts.

Här blev det nu en lucka - jag minns inte varför jag inte skrev vidare men av någon anledning blev det inte en fortsättning direkt.

Mer än ett halvår senare skrev jag:

TILLFÄLLIGT AVBROTT
Som jag och fler har noterat har det varit ett avbrott här. Det är inte bara att jag inte orkat skriva, utan att vi spelat WH2 istället.

Nu har en av skeptikerna i vår grupp möjligen ändrat sig, så det kanske dyker upp en episod till senvintern/våren. Ska då försöka prova det med V0.

DLM fortsätter.

Vi har nu fortsatt DLM en stund i alla fall. Nya RP har skapats med Version Noll-systemet och vi har spelat två sessioner.

Karaktärerna är följande (med lite utdrag av egenskaper och förmågor):

Furir Valter, en borgarson från Nekropolis.
Egenskaper:
Bokmal - inte sin fars son
Liselottes vackra ben och poesi
Rör inte min bok!
Tänker först

Knekt Alexej, en (järv) dräng från en fatig ort
Egenskaper:
Ömsint mot vänner
Lita bara på familjen


Knekt Mäds, från ett bunkergods på Fynen
Egenskaper:
Viljestark
Rötpelle
Vig
Skarpskytt

Knekt S von Holstein, en snobbig fd luftsoldat (flygekorre)
Egenskaper:
Överklass
Övermod
Bitter
Jag ska visa dem att jag kommer överleva

Del 2. Under belägring

Speltillfälle 1.

Jag kommer nu att bryta det tidigare sättet att skriva krönika och satsa på små korta referat.

Våra hjältar är en del av Pluton Dänik, 2:a grupp. Sedan babbarerna slogs tillbaka så har de räddande zeppelintrupperna styrt upp lite och sen dragit iväg. Tiden går och ransonerna är väl inte de bästa. Furir Valter får i uppdrag av Löjtnant Leverup att säkra info från någon isbarbar, och gruppen tar därför en chans en natt. De smyger sig ut över murarna och genom tjock snö till ett skyttenäste och övermannar tre isbarbarer utan att ett skott avlossas.

I övrigt har de råkat i bråk med en Furir Heinrich i Pluton Cesar, 3:e grupp som mobbade den muterade hunden Gläfs (som skadats av artelligranat tidigare och nu efter fältskärens hjärnkirurgi endast kan gläfsa men verkar förstå vad folk säger till honom).

Regeltekniskt så använde Furir Valter sig av "Tänker först" alt "Klartänkt av piprök" när han verbalt sågade ner Heinrich och fick honom att skämas för hela mässen, genom att citera reglementsboken korrekt (samt fick på kuppen en känsla för att Heinrich var analfabet).

Speltillfälle 2.

Man har på uppdrag av räven Ezekiel (som jobbar åt Skrotkanslern Ottomar Zundapp) tagit sig ann att smuggla ut "skrot" åt skrotkanslern. Detta skulle ske under en patrull utanför murarna. Men när de stötte på babbarer som de trodde varorna var på väg till (reservdelar som bla kan användas till artilleripjäser), gjorde de processen kort med dem och återvände (Mäds snodde även lite reservdelar när de andra inte såg det).

De återlämnade "alla" varor men räven återkom då han ansåg att "varor" saknades. han hotade dem och gav dem en vecka att få tillbaka de försvunna varorna eller 300 töftingar. Samtidigt sprids ett rykte att 2:a grupp har hållit på och smugglat kontraband.

Ljt Leverup informerar Furir Valter om ryktet och ber dem samtidigt på något sätt samla bevis mot skrotkanslern -det enda sättet att rentvå sig själva.

Några dagar senare anländer en zeppelinare med krubb - tror folket i Fort Kapsej - istället bärs det ut en massa lårar och under en eftermiddag monteras artilleripjäsen Store Bertholt upp. Den vaktas hela tiden av en grupp Vita Ulvar.

Furir Valter noterar att mynningsröret/kalibern är för stort för de medtransporterade granaterna och att den möjligen skulle passa en lufttorped (något som Ulvriket inte har tillgång till). En ensam packlår av stora dimensioner finns också kvar oöppnad.

De planerar nu att göra en räd mot Store Bertholt och sno artillerigranater för at sälja till Skrotkanslern och på så sätt sätta dit honom.

Imorgon är nästa speltillfälle...