Nicked
Topic Author
Posts: 44
Joined: Thu 23 Jun 2011, 23:39

Re: Ögonblick från en konfluxkampanj

Wed 31 Jul 2013, 17:59

Följande stycke utspelar sig lite längre fram i tiden. Trienza har precis flytt den märkliga världen Bythos, där hon tillsammans med resten av sitt sällskap slutit upp med den märkliga existens de blott känner vid namnet "Kristalltjuren". De har precis träffat på Rigaldo och dennes sällskap i De Grå hallarna, då även dessa tagit sig in i Multiversum genom Irminsuleträdet i Melealinas dal på berget Tocme. Rigaldo har även slagit följe med den märklige tuppen Koklai, som kommenderat fram en vandrande stuga till deras tjänst. Deras resa tycks bara bli märkligare och märkligare...

Rigaldo har även fört med sig sin blåögde kusin Jafirus, som alltså är Trienzas halvbror. Jafirus själv är lyckligt ovetandes om detta osannolika släktband, men Trienza som känner till sanningen får en del att tänka på...

Blodsband

Han ser äldre ut.
Det är det första hon kommer att tänka på, innan hon inser att hon stirrat på honom i minst någon minut nu och bestämmer sig för att vända bort huvudet. Men det hjälper inte, obekvämligheten som hon känner vid hans närhet försvinner inte bara med att vända sig bortåt.
Det har varit ett antal år sedan hon senast fick en glimt av sin yngre halv-bror, något som hon inte ens givit tanken åt förrän hon stötte på honom bara för drygt någon halvtimme sedan.
Den förbaskade Rödtungan skall alltid ställe till det för henne på något sätt verkar det som. Inte bara tvingas hon hjälpa honom för att hålla sin älskade i säkerhet från hans intrigspel, men nu måste han även bringa in mer av hennes hemliga familjeband, något som hon hade hoppats han skulle bli avskräckt från att göra om han skulle behöva söka upp henne igen. Var det något han inte förstod med att det skulle vara dåligt för hans familj om folk skulle få reda på vem hon är, eller bryr han sig inte?
Mest troligt så var sanningen nog närmare ett tredje alternativ, att allt detta ingick i hans planer på ett eller annat sätt.

Trienza slänger åter en blick mot Jafirus och inser att detta är nog det närmaste hon varit honom när det kommer till avstånd. Tidigare har hon blickat honom från utkanter av hans hemstad eller från sitt skepp någon enstaka gång vid möten med sin far. Men aldrig har hon befunnit sig i samma rum eller talat direkt med honom. Det är trots allt så som både hon och Colicus vill ha det, hon är inte en del av familjen, inte ens ett svart får. Hon är och hade hoppats att fortsätta vara, av ingen betydelse för Belsiria familjen.
Trots detta så är ändå fallet att en del av hennes hjärta alltid tillhört den familjen, även om hon inte är välkommen.
Hon känner inte samma tillhörighet eller kärlek som för sin morbror eller sin avlidna moder, men det finns fortfarande den delen av henne som hon försöker gömma inom sig, den delen som bryr sig om sin far och sin lillebror. Varför annars skulle hon godtagit alla de hemliga mötena med sin far? Varför annars skulle hon bry sig om att ens ha försökt spionera på sin bror i sitt förflutna, bara för att få se hur han ser ut.
Det är dessa tankar som fyller hennes sinne, som hon försöker förtrycka genom att blicka ut genom fönstret till det underliga gående huset, då hon känner hur hon glider igenom minnets flod.


Ett par år tidigare.
Siola, hennes mors hemstad, betyder egentligen inte mycket för den unga piratkaptenen. Hon har aldrig gillat den stroppiga adelns olika hemtvister på Paratorna, speciellt inte en där Trienza vet att hennes mor var tvungen att betjäna någon annan, där adeln tror att de är högre stående varelser än andra.
Hon kan se en viss charm till Tricilve, det är trots allt en träcking håla, hur mycket de än älskar sin kära huvudstad, så har den sidor av sig lika skitiga som andra delar av Trakorien.
Men Siola är ett ställe som hon instinktivt ogillar, även om den säkert också har en del mindre fina sidor runt omkring sig.
Hennes förste styrman och nära vän, Arvina Blodstand, hade avrått henne från att komma hit, att det är fortfarande väldigt riskabelt, speciellt efter deras senaste tvister med flottan, men Trienza går alltid sin egen väg.
Därför är det en viss irritation som växer inom henne när hon står med armarna i kors och lyssnar på hennes var åter igen göra ett halvtaskigt försök att skälla ut sin dotter över något som hänt nyligen.
- Förstår du hur nära det var den här gången, Trienza?! Flottan hade er inom sitt räckhåll och hade inte stormen anlänt, hade ni-...
Trienza viftar lite nonchalant med sin hand, som att vifta bort faran som hon och hennes besättning stod inför, något som hon inte tycker var lika allvarligt som Colicus uppenbart gör.
- Men nu gjorde den det! Och även om den inte skulle gjort det, så hade vi kommit på något annat! Jag är inte en nybörjare, vilket du är högst medveten om, far.
Hon betonar det sista ordet, medan hon ger honom en blick, en trotsig blick, som får Colicus att förstå att hur långt det än går, kan han inte få sin dotter att ändra sin väg eller hennes sätt.
Han sucker och stryker frusterat en hand över sitt hår, medan han skakar på huvudet. Denna gången när han talar bestämmer han sig för att sänka sin ton ett par steg.
- Jag vet Trienza, men förstår du inte att...
Colicus hejdar sig, sänker sina armar och möter inte hennes blick, hans ansiktsuttryck formar sig till ett bekymrat utseende.
- Förstår jag inte vadå? Bad du mig komma hit bara för att försöka skälla på mig igen? Jag trodde vi hade haft detta samtalet ett dussin gånger redan!
Denna gång möter han sin dotters eldiga blick och ser hur hennes långa röda hår sveper sig igenom vinden, och han påmins om just hur mycket hon liknar sin kära mor. Hans ton denna gången får honom att låta besegrad på ett sätt.
- ...jag oroar mig för dig, Trienza. Du må ha gjort detta länge nu, men det gör det icke desto mindre riskabelt. Kanske är du inte av rent adligt blod och du är så långt från vad Belsiria se sig vara, men trots detta är du min dotter. Jag vill inte att något skall hända dig.
För ett par ögonblick så stirrar Trienza endast på Colicus ögon, innan hon långsamt vänder sin sida åt honom, men hon ser inte längre lika arg ut, hennes uttryck mjuknar en del medan vinden blåser för att låta hennes hår täcka henne, och även Trienzas ton sänks ett par steg för att följa konversationens flöde.
- Det ordnar sig, far. Jag kan ta hand om mig själv, såsom jag alltid gjort.
Colicus nickar lätt och stryker sitt skägg och försöker på sitt lite genanta sätt lätta upp stämningen.- Nåja, förvisso är det sant, men inte har väl du någonsin haft något emot att ta lite hjälp från en faderlig ekonomiskt hjälpande hand?Han fifflar lite med en mindre börs med trakiner, något som han ofta har med sig för att på något sätt se till att hans flicka klarar sig. Trienza vänder sitt ansikte mot honom, ögnar börsen och sedan kollar upp i hans ögon, medans hon ger honom ett av de fåtal leende som han fått se igenom hennes livstid.
Efter detta samtalar det lite lätt om hans familj, Trienza frågar lite om hennes halvbror och resten av Belsiria, och trots att hon oftast svarar med någon fräck kommentar, vet han att det är hennes sätt att visa att hon allt bryr sig en del hur det går för hennes släkt, hur mycket i skuggorna hon än måste befinna sig i.
Efter deras samtal i utkanterna av staden, delar de sedan på sig, och hon låter Colicus rida iväg först, innan hon själv beger sig av.
Innan hon hinner göra detta, hör hon en bekant röst bakom sig, en kvinnlig röst som får henne att rysa.
- Han försöker alltså fortfarande hålla detta hemligt? Jag har sagt till honom igen och åter igen att sluta bry sig om och göra sig av med obetydliga patrask som du, men det verkar inte som att han förstår. Så det kanske är bäst att jag försöka få dig att förstå istället.
Trienza vänder sig långsamt om, och vet redan vad hon kan förvänta sig, när hon tittar in genom de hatfulla ögonen. Hon vet hur låg åsikt adeln har för "normalt folk", speciellt för någon som henne själv, men det är få gånger hon sett ett sådant hat i någons ögon för henne, som de handfull gånger hon mött Elionoras blick.
Trienza låter sig inte avskräckas dock, utan korsar sina armar igen och rynkar på pannan innan hon talar.
- Vad underligt, jag känner ingen lukt av avskum och boskaps lämningar. Bestämde du dig för att ta på dig mindre av det där du kallar parfym idag, din gamla hagga?
Blicken Elionora ger henne blir ännu mer intensive och om två personers blickar kunde skapa förstörelse i deras kollision, hade dessa två förmodligen lyckats förinta hela kusten med en enorm storm med den intensiviteten som uppstår mellan de två kvinnorna.
Trots detta låter sig inte Elionora betas mer in i en förolämpnings duell...inte helt i varje fall.
- Kära Kapten Eldfängd...jag hoppas du förstår hur mycket bekymmer du bringar din familj när du kommer så nära vårt hem så som du gör nu. Förstår du konsekvenserna av bli upptäckt och hur mycket olycka det kan bringa min make och son?
Nämen, så dumt av mig, inte kan väl en inkompetent dynga förstå något om uppträdande eller om de intriger som ligger de högre stående till.
Trienza suckar och skakar på huvudet.
- Vad vill du mig egentligen? Det var Colicus som bad mig att komma hit, så som han alltid gör. Och senast jag kollade så brydde jag mig inte om vad era korkade regler här på Paratorna sager om det. Att vara fri och göra som man själv tycker och tänker, det är lite det som ingår i att vara pirat.
Hon försöker göra så att hennes sista mening låter så nedsättande som möjligt, och det lyckas delvis med sitt mål, att göra sin fars maka ännu mer förargad.
Elionora tar då fler steg framåt.
- Jag är trött på att höra och se av dig! Du har varit en skamfläck på mitt äktenskap ända sedan du föddes och hade han lyssnat på mig, så hade du inte varit mer än en blodig fläck spritt över någon sten i vildmarken!
Hon kommer närmare och närmare, och av någon anledning så kryper ett obehag in i Trienza. En kyla som långsamt tar sig hela vägen in i ryggraden, medan den äldre kvinnan förtsätter.
- ...och nu får det vara nog! Du skall ge dig av härifrån nu, Trienza Eldfängd, och aldrig mer komma tillbaka hit! Jag vill inte se dig på Siola, inte i Paraltro, nej inte ens på Paratorna!
Länge har jag fått utstå din existens, men inte långre skall jag tillåta den.
Jag ger dig chansen nu att ge dig av härifrån, och ser jag dig här igen kommer du att få utstå plågor som du aldrig kunnat ana!
Trienza brukar inte låta hot få henne att avstå från en strid, snarare tvärtom. Hon brukar ta sig an den utmaningen om hon känner sig kapabel och speciellt så känner hon sig aldrig avskräckt av någon så fysiskt underlägsen henne själv som Elionora är.
Men, det är något med hennes tal, något med hennes själva närvaro som får piratkaptenen att sätta orden i halsen och sedan lämna Paratorna utan ett ord till. Hon förstår att det är mer till Elionora än vad det blotta ögat kan se, och av någon anledningen har det satt en form av tvivel inom henne, åtminstone tills hon återvänder till Inashtars Skönhet och ut på haven igen.

Trienza skakar på huvudet, och inser att hennes dagdrömmar drog sig in i minnen som hon helst skulle vilja glömma bort. Men hur kan hon glömma den senaste gången hon såg sin far? Efter att ha återvänt till sitt skepp var hon säker att det skulle vara den sista gången som hon skulle se sin far.
Väldigt mycket har hänt sedan dess och hennes liv och framtid ser så mycket annorlunda ut nu. Men när hon blickar bort mot Jafirus sittande vid Rigaldos sida på andra sidan rummet, undrar hon om ödet åter kommer slänga henne på familjeproblemens väg.
 
Nicked
Topic Author
Posts: 44
Joined: Thu 23 Jun 2011, 23:39

Re: Ögonblick från en konfluxkampanj

Wed 31 Jul 2013, 18:04

I den hittils sista delen av Trienzas krönika har hon och de andra hamnat på den förmörkade ön Stegos, utan uppenbar möjlighet att ta sig därifrån. Detta efter att de stött på demonfursten Ebharing i De Grå hallarna.

Grubbla i mörkret

Sittandes i en säng, någonstans i kungens boende på Stegos, när natten obemärkt svept sig över den oändligt mörkbelagda ön, finner sig Trienza djupt i sina tankar över allt det senaste som hänt.
Det vita ögat, Bythos, Nominatorn, Store stenfar, Ebharing, Koklai, Iblis, Store stenfar, åter igen se sin kusin och ett oväntat möte med sin yngre bror, samt att nu befinna sig på en plats hon aldrig trodde sig behöva ta sig till.
Hon känner att det mesta har varit för mycket att ta in helt och hållet, och trots att det är så mycket hon behöver tänka på, så är det ett få tankar som för tillfället tar upp det mesta av hennes tid.

Ett av dem är det som håller på att hända i Tricilve. Visst kan det vara dåligt på ett sätt at Trakorien kanske får mötas av faror de inte helt kan försvara sig mot, men det är inte det som bygger en orolig klump inom Trienza. Istället är det tanken om att hennes älskade, Nin Halaska, som hon inte sett på ett par veckor nu.
Hon minns fortfarande när hon sist såg henne i Siola för att resa tillbaka till Tricilve, men det går inte en dag eller natt då hon inte tänker på henne och om hon möjligtvis är i fara. Det är ju delvis på grund av att hon vill finna en sann frihet tillsammans med henne, som hon försöker göra sitt bästa för att finna Konfluxen och inte låta någon annans händer, speciellt inte Shaguls, röra vid den. Inte för att hon tror sig vara kapabel att stoppa alla som vill finna den före henne, men det kommer inte stoppa Trienza från att försöka.
Men nu när Nin kan vara i fara, känner Trienza en frustration i att vara fast på Stegos, och inte ens veta om hon någonsin kan lämna denna ön. Men hon känner att hon måste för att hitta sin väg tillbaka till sin älskade.

En annan del av henne känner också frustrationen av att vara fast över huvudtaget. Att hennes frihet tas ifrån henne, précis som när hon var fast i Bythos. Att behöva möta flera prövningar som i den röda världen igen för att slå sig fri, känns inte så lockande, men hon kommer trots det göra allt i sin makt.
När hennes tankar drifter över sin egen frihet så infinner sig också minnet av den skallige trollkarlen, han som hjälpte henne stjäla sitt höga namn och som högst troligt är den som äger det.
När hon tänker tillbaka till den händelsen inser hon att hon inte riktigt var införstodd i hur allt fungerade, vad för konsekvenser det innebar och exakt vad hon hade gett sig in i, och trots hennes morbrors ord att hon nu borde förstå hur dålig och farlig idé det verkligen var att utföra det, så kan hon inte hjälpa att känna av efter händelserna i Bythos, hur mycket detta kan betyda för henne, samt hur mycket mer frihet hon känner av att inte behöva följa alla regler som berättarna sätter över världen.
Hon må ses som en brottsling och skapelsestörande, men hon utstår hellre det när hon vet att hon kanske kan vara mer fri på det sättet. Som att vara i pirat fast på ett enormt mycket högre stadie, något som kanske alltid varit hennes framtid.
Det får henne också att tvivla lite och undra om inte Shagul har haft rätt hela tiden. Men hon känner också att det sättet han går igenom sina planer och de handlingarna han utför, kan hon inte helt stå på hans sida eller känna för honom. Med största sannolikhet äger han dessutom hennes höga namn, och det ger henne inte mycket mer frihet än om gudarna gör det. Därför måste hon komma på något sätt att själv äga sitt höga namn.
Hon rör sig åter mot sin säng, slänger av sina kläder, och kryper ner under täcket med sin hand omknuten hårt runt hennes amulett för att känna av värmen från andra sidan den trakoriska sjön.
 
Nicked
Topic Author
Posts: 44
Joined: Thu 23 Jun 2011, 23:39

Re: Ögonblick från en konfluxkampanj

Wed 31 Jul 2013, 18:08

Följande stämningstext är en dramatisering av avslutningen på äventyret Arhems sista dagar, vilket vi spelade som ett av tre introäventyr på vår kampanj.

”Regum Othar ailee!”
De hesa krigsropen ur de vandöda krigarnas förruttnade strupar skär likt skärvor av krossat spegelglass genom Arhems alla människoöron. Drivna av ett oheligt ursinne väller vålnaderna ner från norra stadsbergets sluttningar, deras frammarsch akompanjerad av en klagosång av dödsskrin från de marjurer som inte hunnit ta sig över bron. Det är till denna kakofoni som Arhem möter sin undergång.
Södra strandkanten är ett försänkt i ett kaotiskt myller, där trakorier och en handfull marjuriska familjer svärmar för att ta sig i säkerhet till svavelskeppen. Varenda roddeka, livbåt, fiskeslup och annat flytetyg som kunnat uppbringas löper i skytteltrafik mellan Arhem och skeppen. Mitt i detta kaos befinner sig Bastulus ab’Vumbra, som med skräck i blicken betraktar infernot på andra sidan Loberanfloden. Synen tycks som hämtad från dödsrikets vedervärdigaste vrår: bebyggelsen ligger i brinnande ruiner, bombarderade till stoft av stenar, crutafyllda bräshladdningar och brinnande sylvoleumtunnor som hivats över floden av de trakoriska katapultpjäserna. Ändå myllrar den mäktiga fienden fram i tusental, brutna och brinnande likt ilskna fenixmyror kring sin stack.
Vid bron råder fullt tumult, då överste Praanz da Kaelvas barska stämma försöker göra dig hörd i stridslarmet. Själva striden är omöjlig att urskilja, dold bakom röran av trakoriska knektar och marjuriska frikämpar, men det råder inget tvivel om att den desperata kampen mot den demoniska invasionshären skördar sina offer.
Han väcks ur sin hypnos av Honsar Sjöbjörns omilda omskakning. ”Hopp i båten kapten, alla är ombord!”
Den smått överlastade ekan, lastad som den är med Bastulus, Sjöbjörn, några ytterliggare besättningsmedlemmar och en majurisk familj, läggs ut i fjoden.Precis vid första årtaget hörs ett tjut från land: ”Herr Bastulus, snälla, lämna mig inte!” Orden yppas av en vettskrämd Sulidon Rumperlak, vars osköna gestalt kämpar sig genom det midjehöga vattnet. Bastulus drar på munnen, men håller sedan in båten för den panikdrabbade apotekaren.
Medan ett lag marjuriska kämpar ledda av kraftkarlen Hildur Ornetand, munderad i sitt gamla läderharnesk och bärandes en tung stridsyxa, avlöser en hårt ansatt grupp trakorier i den täta kampen på bron samlar överste da Kaelve sina befäl och fogden Gottard av Melse till ett sista krigsråd.
”Vi kan inte hålla dem stången mycket längre! Inled evakueringen av manskapet Gottard, det är dags att rädda vad som räddas kan!”
”Jag kommer inte återvända mer er överste. I Trakorien finns inget annat för mig än skulder och skam. Jag kommer invänta fienden i crutaförrådet, och förbereda en överraskning åt dem. Min tjänst till riket avslutas här idag. Kanske kan jag komma undan med hedern i behåll trots allt.”
”Må så vara. Jag kommer bära ord om er uppoffring med mig till öarna”, nickar Praanz respektfullt och vänder sig till en av kaptenerna. ”Kapten, samla ihop två tältlag av era bästa män. Dom får agera arriärgarde medan resten flyr till skeppen. Håll inne med dom tills den sista stunden. Om männen trilskas så hälsa dom att en hederspension på 30 trakiner kommer utgå till deras familjer. Vidare ska jag se till att kejsarens skald, Trumåns av Soblak, författar en sång om deras hjältemod och sprider den över riket. Därtill dubbar jag dom alla till Arhems sista riddare.”
”Oroa er inte överste, männen kommer fullborda sin plikt utan…”
Samtalet tystnar då de församlade får syn på Trovinder av Hons, som i en vild löpning närmar sig Loberan. Med ett akrobatiskt språng ingen trott ädlingen ha inom sig flyger Trovinder över floden, och försvinner in bland kaoset.
Rop från bron drar sedan till sig da Kaelves uppmärksamhet. Den marjuriska linjen håller på att kollapsa, och medan en svårt skadad Hildur Ornetand leds bort blodig från striden närmar sig fienden det södra brofästet!
”Alle man till mig, till mig!” ropar da Kaelve medan han drar sina svärd. Med vild frenesi kastar sig svärdsmästare in i striden, och klyver den förste vandöde från nyckelben till navel med Mormorian. Han vräker näste fiende över broräcket med ett skallaslag från Stabat cordis bredsida. Medan hirdmännen runt omkring desperat svärmar för att driva fienden tillbaka nalkas en väldig vandöd gestalt framför Praanz, iförd full plåtrustning och bärande ett svärd… I samma stund som översten parerar den vandöde anförarens första hugg inser han att det är ett av smuggelsvärden, Vau-Tamma som hans fiende svingar! Översten går till rask motattack, men i den tättpackade närkampen på bron kommer den vandödes väldiga råstyrka och stryktålighet till bättre rätt än da Kaelves finess och skolning. Han kör in Stabat cordis i en blotta i sin motståndares pansar, hör hur revben knäcks och lungor punkteras där under, ändå kämpar den vandöde på som om inget hänt honom! Trängd och instängd lyckas inte Praanz parera den vandödes nästa attack, ett väldigt hugg som skär genom översten lår likt en kniv genom sommarsmällt smör. Nästa stöt träffar honom i sidan, från någon av de många fiendekrigarna runt omkring honom. Ståndaktigt står han kvar, men känner snart hur hans krafter dräneras i takt med att blodet lämnar hans kropp. Sitt öde trogen faller Praanz på bron. Det sista som går genom hans huvud är hur vackert floden Loberan färgas under honom, av gult svavel och rött blod.
Översten släpas bort från tumultet. Han läggs raskt ned i samma roddeka som de kedjade fångarna från garnisonen, Bodvill Skoffare, Gablonica Piknäsa och Nin Hallaska. Medan de rors ut till skeppen spelar ett förnöjt leende över Nin Hallaskas läppar, men i hennes blick lyser oron klar.
Arhems sista riddare , de 16 främsta ur den trakoriska hirden, kämpar heroiskt medan skeppen lättar ankar och börjar lägga ut. Stridslarmet tystnar dock i takt med riddarna, och till slut forcerar de vandöda crurerna bron i triumf. Från Gondolicas akter kan Bastulus, Sulidon och Honsar Sjöbjörn dystert betrakta hur fiendne svärmar runt garnisonen.
”Farväl Arhem, du stinkande men likväl gemytliga håla…”
Sjöbjörns farväl till staden avbryts bryskt av Gottard av Melses sista akt. Garnisonskomplexet briserar i en väldig kaskad av sten och eld. De vandöda krigare som flockats kring norra stadsbergets slungas i luften eller slits i strimlor. När människorna blickar upp mot fästningen återstår endast en hög av gråsten och kroppsdelar. Arhems sista strid är över.
 
Nicked
Topic Author
Posts: 44
Joined: Thu 23 Jun 2011, 23:39

Re: Ögonblick från en konfluxkampanj

Wed 31 Jul 2013, 18:15

En liten kort stämningstext jag lade in som ett intermezzo under äventyren på Marjura, beskrivandes Blatifagus besök i Arhem (Med Arn Dunkelbrink och Rigaldo på ryggen):

Primus Prokurator Gottard av Melse var på ett särskilt gott humör denna morgon. Basturion, den väldiga vita stridshingst han låtit smuggla in till Arhem, stod nu ivrigt gnäggande på den lilla träpråmen, bara drygt 10 spjutlängder ut i vattnet nu. Marjuras första häst, och ett välkommet tillskott av lite civilisation i denna gudsförjätna avkrok. Han såg varmt fram emot sin första ritt uti obygden, då plötsligt en väldig skugga drog över hamninloppet med makalös hastiget.

”Drake! Spring för livet!” ropar en av stuvarna och kastar sig i betäckning under bryggan.
Med irriterad min lyfter fogden sin blick mot skyn. Synen får honom att tappa hakan.

Med dånande vingslag sveper Blatifagus in över Arhem, som plötsligt förvrids av paniska tjut. Pilar och skäktor lossas i spridda skurar från garnisonens skyttar, ingen är dock i närheten att träffa den väldiga reptilen, eller den vettskrämde resenären Rigaldo på dess rygg.

Förnöjt gör Blatifagus flera överflygningar, hudlopparnas skrin ljuv musik i hans fjälliga öron. Den väldiga varelsen stiger, försvinner genom molnen, för att sedan göra en sista en störtdykning på över hundra meter. Eld väller ur hans käft, och sätter karavellen ”Svarta måsen” i lågor. Hans öga får syn på något vitt ute i vattnet, och instinktivt greppar han efter det. Då Gottard åter vänder blicken mot skyn ser han hur draken försvinner genom molnen. Av Basturion syns intet, utom två vilt sprattlande vita benpar i drakens ena klo.
 
Nicked
Topic Author
Posts: 44
Joined: Thu 23 Jun 2011, 23:39

Re: Ögonblick från en konfluxkampanj

Wed 31 Jul 2013, 18:25

En bättre världe
Följande text är en dramatisering som beskriver de sista skälvande ögonblicken innan konfluxen, med den ändring att Rigaldo vann konfluxen istället för Shagul.

Skribent: Davalt

Med blodet rinnande ur det djupa såret över ansiktet stapplar Rigaldo upp för trapporna till Store stenfars hatt. Smärtan är bortom medvetandet, varje nerv och muskel i hans kropp befaller honom att lägga sig ned och somna. Men inne i hans omtöcknade hjärna ekar Kocklais ord; ”Res dig upp Rigaldo!”. Med steg av djupaste vånda kliver han slutligen upp för trapporna och blickar ut över salen.

Han ser den brutna riddaren Sigisman Trofast ropandes ut sin ånger med ansiktet begravt i sina grova händer. Strax till mitten av rummet står Malkinan da Kalina med bågen i högsta hugg och ett gravalvarligt ansiktsuttryck av yttersta koncentration, hans blick är riktad mot den andra sidan av rummet. I mitten av den stora salen cirkulerar fortfarande den mystiska Kastron Kattsvans vars isblå svärd glimmar i de snabba rörelserna. Kattsvans utstrålar bister beslutsamhet, även han med ögonen riktade åt andra sidan rummet. Rigaldo kan också se Praanz da Kaelve stående en bit ifrån den livlösa gestalten som är Rigaldos hjälte och vän Arn Dunkelbrink. Endast Trienza möter Rigaldos febriga blick. Hennes eldröda hår ligger klibbat av svett över ansikte, vars uttryck är förvridet av desperation och renaste skräck. En liten bit ifrån Rigaldo står Shagul, fullt återställd och levande, även hans annars så kalla ögon glänser av koncentration.

Strid utbryter och fullt kaos tar vid. Flera röster skriker samtidigt. Rigaldo stapplar iväg bort i rummet. Den enda tanken som penetrerar väggen av absolut smärta är ”jag ska inte dö”. Då ser han i ögonvrån hur något vitt glimtar till vid Shaguls högra fot. Han vänder sig om. En vit fjäder singlar ned på marken, obetydlig i den kavalkad av magi och stål som får luften i rummet att vibrera. Rigaldo sätter genast av iväg mot fjädern med blicken höjd och blodet rinnande ner på sina guldbeströdda kläder. Han uppfylls nu av en ny tanke vars ursprung han inte riktigt förstår, ”ta dig till fjädern”.

När Rigaldo närmar sig spinner Shagul runt och stirrar på honom med sina kalla olikfärgade ögon. Han lyfter vänsterhanden och samlar en sylvass gadd av energi. Snabbt som en blinkning skickas gadden iväg mot Rigaldo. Dess framfart klyver själva luften i tu. Shagul blinkar igen. Som om han just slagit till en särskilt irriterande fluga. Energin slår rakt in i Rigaldos redan skadade kropp och kommer ut på andra sidan. Med en tung duns slår Rigaldo till marken, vapenlös och fullständig oduglig inför Shaguls uppenbarelse. Han drar några rossliga andetag som ser ut att bli hans sista.

Sedan genomborras salen plötsligt av ett öronbedövande gal. Kocklai har uppenbarat sig mitt emellan Shagul och Rigaldo. Ett ljus slår ned vid Tuppens fötter. Ljusstrålen spräcker taket till Stenfars hatt och ökar i styrka. Sedan vänder det tvärt och faller över Rigaldo. Alla har tystnat. Shaguls ursinniga rop smälter bort när endast ett svagt lugnande surrande upptar Rigaldos hela kropp. Han reser sig upp, skadorna tycks inte längre bekomma honom, han känner sig bättre än han någonsin gjort i hela sitt fantastiska liv.

Rigaldo ser hur hans inre önskningar och djupaste drömmar flyter ut ur hans huvud som skimrande fiskar. Drömmarna virvlar sig samman med varandra och bildar silverglänsande strömmar som cirkulerar honom. Bland det bländande vita ljuset ser Rigaldo sin egen spegelbild. Men han är inte längre Rödtunga, han är inte längre en yngling på envis jakt efter uppmärksamhet och uppskattning. Istället ser han en vuxen man stående i en blodröd sidenmantel med gulddetaljer smakfullt blänkande i ljuset från den uppgående solen. Han står ombord på den största Galbalon världen någonsin skådat, ett mäktigt vidunder vid namn Terkan. Röda fanor vajar majestätiskt i vinden, till ljudet av hundra tunga fartyg som slår i takt mot vågorna. Från Trakoriens nya huvudstad på ön Clusta Noba har han rest i flera veckor. Rigaldo blickar bergfast ut över landskapet söderut. Norra Argonds strand. Han vet att de forna mäktiga riken som en gång legat här har blivit grovt försvagade. Konfluxens väldiga kraft resulterade i att Tektonernas sköldar skakade och stora vågor svepte in över Norra Argond.

Kejsaren Rigaldo Pialsus Trastamara da Belsirius av Paratorna ser med karsk blick ut över de väldiga landmassorna framför hans åsyn. Med ett snett flin vinkar han majestätiskt åt staden vars tinnar och torn kan urskiljas mellan himmel och hav.
– Män och kvinnor av den Trakoriska republiken, ser ni den där staden? Den vill jag ha. Jag ska kalla den Hypatia till min äskades ära. Är ni krigare nog att ge mig den hedern?
Ett rungande dån av soldaternas rop och vapenskrammel stiger från kejsarens flaggskepp. Snart förenas ljudet med brölande horn som ljuder till krig.

Bredvid Rigaldo står hans far, Primus Pialsus Belsiria da Siola, och tittar upp på honom med stolt blick. Major Trienza Eldfängd står på hans andra sida och tittar mellan Rigaldo och staden i fjärran med ett halvt roat, halvt uppgivet ansiktsuttryck. Hennes fingrar greppar stadigt sina två legendariska svärd. Till och med en surmulen General da Kaelve har följt med på färden, även om blickarna han skickar Kejsaren inte är gillande så har han svårt att dölja sin entusiasm.

Rigaldo ser sig själv återvända till de Trakoriska öarna med en mäktig kungakrona av renaste kristall. Kronan gjorde han av Store Stenfar. Rigaldo, mannen med kristalkronan, är den enda som kan rädda Trakorien från rikets kris. Han ser hur alla de Trakoriska öarna förenas under han och hans allierade Kung Arn Dunkelbrinks nya Samfund, den Trakoriska republiken.

Rigaldo ser hur han likt en erövrare landstiger på Argond och lägger stad efter stad under Republikens fötter. Han ser hur han och Hypatias tio barn växer upp till starka och värdiga efterträdare av den Belsiriska dynastin. Han ser sig själv ta sig namnet Primus Imperator. Han ser hur Arn Dunkelbrink svär trohetsed och böjer sitt stela knä till Kejsaren. Han ser hur alla människor antingen fruktar, respekterar eller hatar honom. Han ser hur städer bränns ned i de små inbördeskrig som bryter ut och slås ned i det nybildade Imperiet. Han ser hur barbarfurstar går samman i enfaldiga men ytterst blodiga försök att stoppa Imperiets framfart. Han ser hur hans barn intrigerar och mördar varandra i sin kamp om att ärva en del av äran och härligheten. Han ser död och förintelse, han ser hundratals år av ständiga krig i Imperiets utkanter. Han ser hur han själv inte bryr sig, han ser hur han skickar tusentals till sin död, hur han bygger ett imperium på död och tårar.

Det sista han ser är sig själv. Sittandes ensam på en tron av guld, åldrad och grå, med sömnig blick och ostadig hand försöker han dricka vin ur en diamantbeströdd silverägare. Han ser hur vinet förvandlas till sot. Han ser hur festmåltiden som dukats fram åt honom ruttnar i hans mun. Han ser hur människorna runt omkring honom alla böjer sina huvuden och vänder bort sina blickar. Han ser hur kärleken har dött. Sedan ser han inget mer.

Rigaldo Rödtunga ser ned på sina rena och vackra kläder. Blodet från såret i ansiktet har försvunnit och det hål som Shagul skapat i hans bröst har upphört att existera. En ensam tår trillar ned för hans kind där han står i Stenfars hatt med konfluxens ljus som en bländande cirkel omkring sig. Rigaldo förstår, gudarna har visat honom det han anat länge, att han trots sin förträfflighet inte borde leda andra. Att hans värld inte skulle bli bättre än den förra. I flera skälvande sekunder händer ingenting. Något tycks lämna Rigaldos kropp, en skugga, nästan som ett ord eller en runa virvlar upp i ljuset och försvinner (överger Öde). Han bara står där. Mannen som har hela världen i sina händer. Sedan tänker han på någon vars hela liv odelat är ägnat åt att osjälviskt bistå dem som står henne nära. Rigaldo tänker på Trienza och direkt slocknar ljuset omkring honom.
 
Nicked
Topic Author
Posts: 44
Joined: Thu 23 Jun 2011, 23:39

Re: Ögonblick från en konfluxkampanj

Wed 31 Jul 2013, 18:28

Följande är en fortsättning av ovanstående "En bättre värld".

Skribent: Johan, Trienzas spelare

Blodet droppar ner över flera områden på Store Stenfars hatt, likaså hos den eldhårige kvinnan som står inom den centrala delen av rummet, fast inte den absoluta mitten. Hon känner smärtan från svärdshöggen skapade av den skicklige, och just nu magiskt kontrollerade, svärdsmannen och Generalen Praanz da Kaelve över större delar av sin kropp och hon andas tungt medan hon halvt ligger ner på det blodstänkta golvet. Hennes vapen ligger flera meter bort efter generalens högg och blod flödar över hennes mage och speciellt ner över hennes vänstra kind och ner till hennes hals.
Hon känner efter, men kan inte öppna ögat. En sådan intensiv smärta kommer från området att hela hennes kropp skakar och hon andas tungt.

Från trapporna till rummet börjar de andra från slottet komma uppspringande. Nin Halaska, Jaffirus, Colicus, Nastegast och flera andra, då de vill se om all deras kamp har varit förgäves eller om de kan bistå på något sätt. Hon hör Nins förfärade rop efter henne, men förmår inte ha styrkan att svara.

När Koklai galer reagerar hon snabbt och inser vilken tidpunkt som har inträffat. Konfluxen har anlänt.

Hon stirrar upp snabbt och ser till sin förskräckelse Rigaldo ligga på marken, till synes livlös, och med Koklai stående mellan honom och Shagul.

Men då kommer ljuset, och åter igen ställer sig hennes kusin upp. Hon ler med lättnad vid åsynen och inser att det inte varit förgäves. Shagul har förlorat Konfluxen och hon samt hennes nära och kära kommer vara säkra. Trots smärtan infinner sig ett lugn inom henne och hon sluter ögonen.

Men något tycks hända bara några sekunder senare. Ljuset slocknar.
Hon känner sig förvånad och en skräck börjar åter igen fylla sig inom henne och hennes ögon öppnar sig blixtsnabbt åter igen. Har Shagul på något sätt lyckats stjäla Konfluxen? Är det ens möjligt?

Då plötsligt sänker sig ett ljus runt henne. Hon kan knappt tro det och blickar upp mot skyarna, mot ljuset och bara ligger där och beundrar dess mystiska kraft. Hon känner hur hennes kropp återställs, som att tiden dras tillbaka tills innan hon klev i strid med generalen.

- Gratulerar Trienza. Ni är har blivit utvald som Konfluxens mästare.

Koklais ord får henne att slå sig ur sin trans och hon kollar runt sig, förvånat. Trienzas blick möter sin kusins med ett uttryck som endast säger “varför?” till honom, men den blicken som möter henne får henne på något sätt att inse anledningarna. Det är som att när ljuset reflekteras i Rigaldos ögon, så ger de henne alla svar hon behöver.
Han ler lätt mot henne och nickar, och då förstår hon och nickar hon långsamt tillbaka.

När Trienza ställer sig upp så försvinner alla sår från hennes kropp, blodet torkas upp och hennes vänstra öga öppnas åter igen och både hennes gröna ögon glänser nästan som smaragder.
Hon känner på sitt ansikte för att kunna förstå förändringen och inser nu fullt ut vad som hänt.
Hon rör sin hand över ärret från hennes näsa ner över hennes vänstra kind, ärret från Gastanzo...men låter det vara.

Eldmagikerns ögon blir plötsligt mer bestämda och hon blickar runt hela rummet och lyfter långsamt sina händer. Alla hennes vänner och allierade känner hur deras sår försluts och försvinner, likaså allt blod som flödat över deras kläder och de känner sig uppfräschade.

Hon tittar bort mot den liggande Arn Dunkelbrink, med båda sina svärd i kors över sitt bröst, med sina händer på fästena. Han har varit tapper hela vägen under stridigheterna i Clusta Noba, och hon kommer ihåg Rigaldos fantastiska berättelse hur Kungen besegrade den förfärliga demonen Ghumgakk. Hennes blick blir sorgsen när hon inser förlusten över en sådan hjälte.
Men då plötsligt, genom ljuset av Konfluxen, hör hon ett bultande och ett hopp växer inom henne.

- Han lever. Kungen lever, viskar hon.

Blickarna från Praanz, Rigaldo och flera andra vänds mot Kungen när Trienza lyfter sin hand och tänder den lilla livsgnista som fortfarande existerade inom den besegrade krigaren, och Kung Arn Dunkelbrink av Stegos rycker till och sedan långsamt och metodiskt ställer sig upp.
När hans kropp vänds mot dem ser de med förvåning hur hans vanställda ansikte långsamt genomgår en förvändling. Med sin lyftna hand återställer hon hans ansikte och den stilige arvsfursten av Karashma står nu framför dem, hel åter igen.
Kungen blickar förvånat mot sina händer och tar vid sitt ansikte, smekandes den mjuka huden och blickar mot ljuset och mot Trienza.
I respekt och i tacksamhet bugar han lätt för henne och hon återgäldar gesten.

Trots Shaguls hårda blick mot henne, så känner han sig oförmögen att agera. På något sätt hålls han ner och kan endast vänta och se vad som händer. Svartmagikern känner dock en förtvivlan inom sig, men även en ilska att bli ignorerad på detta sättet.

Trienzas blick flyttar sig dock mot ytterligare en av sina vänner. Kastron Kattsvans står i mitten av rummet med sitt blå skimrande svärd i sin hand. Trienza tänker på de ord som har sagts om Kastron och de ord hon själv sagt om den förre detta Rhabdorana medlemmen.
Hon träder då fram till honom och lägger sin hand på hands högra axel och tittar in i hans skarpa ögon.

- Förlåt mig. Du har rätt. Du har sonat för dina brott, min vän.

En energi sprids genom mannen med det blå svärdet och vansinnet från Remuntra lättnar och försvinner och något i hans blick förändras, eller snarare återställs.
Likaså händer det med varg oraklet, det vita ögat Raoga, när Trienzas blick förflyttas till henne.

Till sist inser hon att hon inte längre kan ignorera honom och hennes gröna blick fästs i den tvåfärgade blicken av Mannen utan Öde.
Shagul och Trienzas ögon har mötts flera gånger förut, men detta är första gången som hon ser en desperation i dem. Han vet att han förlorat.

- Shagul. Din tid på Timatia är över. Det är dags att ditt namn återförs till gudarna.

Åter igen lyfter hon sina händer, båda två samtidigt.
På höger sida av henne, uppenbarar sig plötsligt Shaguls mästare, Uroboren, som först ser lätt förvånad ut, men sedan förstående när han ser Trienza och ljuset över henne. I hennes vänstra hand uppenbarar sig istället ett objekt. En gyllene bok, som egentligen skall tillhöra Shagul och han känner hur han kokar med ilska när hon så simpelt har lyckats slita den ifrån honom.
Men istället för att utnyttja den så vänder hon sig mot Uroboren och överlämnar boken, för att låta honom personligen återlämna både sin elev och sitt eget Höga namn till gudarna.
Trienza ser dock till att de inte försvinner från allas minnen, då hon ser vikten i att komma ihåg misstagen som de både utfört under sina långa liv.

En stund senare, när två armar slungas omkring henne och omfamnar henne, och Nin Halaskas läppar pressas mot hennes i en djup kyss, inser Trienza att de har lyckats. Konfluxen är räddad.

---

Efter det att hon blivit Konfluxens mästare, gör Trienza det hon kan för att förändra delar av sitt hem, men inte för drastiskt. Hon inser sina egna brister och att hon inte skall få för megalomaniska tankar. Hon har själv ingen vilja att regera ett land, men hon har sett och lärt sig en del om vilka som är kapabla till detta och erbjuder därför att hjälpa till så mycket hon kan.

På Paratorna, då Tricilve jämnats med marken och Kejsaren förlorats, anser Trienza att den mest kapabla familjen att resa Trakorien åter igen och hålla det stadigt, är familjen Belsiria.
Hennes första förfrågan går till Rigaldo såklart, men när han nekar platsen som Kejsare, accepterar hon detta och istället görs hans far Pialsus Belsiria da Siola till nya Kejsare av Trakorien, med äldsta sonen Mutrango som kronprins.
Praanz da Kaelve blir inte heller utan position, utan Trienza ser till att rekommendera hertigen till platsen som högsta militära befälet i Trakorien, under Kejsaren såklart, något som Pialsus inser är en ypperlig idé.
Colicus når även upp till positionen som Admiral, och Jaffirus tränas för att nå liknande ranker i framtiden.
Självklart ser de till att Ransarderna förflyttas iväg från trakorisk mark, med de få styrkorna som invarderarna har kvar, och Trienza bestämmer sig för att Trakorien får behålla Saphyna.
Men hon inser problemet med ransarderna och att de inte kommer sluta försöka återfå det, men försöker sitt bästa att förbättra relationerna mellan Ransard och Trakorien och att Ransard kanske kan få någon slags närvaro på Saphyna, eller möjligtvis tullfrihet.
Hon lämnar dock detta till Pialsus.

När han frågar om vad hon vill ha i gengäld som tack, ber Trienza endast om att få acceptera Rigaldos erbjudande att bli legitimiserad, någon hon blir av sin far, och sedan att få gifta sig med Nin Halaska i Belsirias namn.
Paret Trienza Belsiria och Nin Halaska av Belsiria bestämmer sig även för att adoptera flicka Grottebelia.
Trienza berättar även sanningen om sin fars fru för honom, något han tar hårt, men så småningom förlåter han henne.

Den större ön Palamux ges självklart till den återställde Kung Arn Dunkelbrink som utropar hela Palamux till Kungadömet Stegos och Kung Arn själv regerar från ön Stegos.
Hälften av den nya delen Marjura ges även till Stegos.
Trienza rekommenderar för Kungen att göra Malkinan da'Caalina till en av sina närmaste rådgivare och efter Kungen sett den aristokratiske siaren i Store Stenfar och även fått tala med honom ytterligare efteråt, erbjuder Kung Arn en plats i sitt hov till Malkinan, men han erbjuder honom dessutom platsen som Furste av Moskorien.
Trienza gör sitt bästa för att återställa delar av Fontra Cilor men också att rensa bort stora delar som står övergivna.
Kung Arn själv ser till att rensa ut vad som är kvar av Det Heliga Kishatet för att sätta upp en ny Shamashi order med överstepräst Garrasuga i ledningen, där man försöker rensa bort korruptionen, vilket är därför som kyrkan inte får lika stor makt. Kung Arn vill att Shamash skall ha en plats i sitt kungadöme, men han vill inte ha en teokrati.
Kargom och Ziddisbar rensas också ut, och Kung Arn ser till, med hjälp av sina tappra kristallriddare, att alla underställs kungen.
Trienza ser även till att jämna Laabne fullt ut till marken, och att vatten får flöda i Fokalerslätten så att det åter kan blomstra i framtiden.

Som tack ber Trienza endast om äran att personligen tränas av Kungen inom Bansikan, något han accepterar.

För att säkerställa en bättre diplomatisk situation mellan Stegos och Trakorien, erbjuder sig Kung Arn att gifta sig med den nya Prinsessan Karima Belsiriana, som blir Drottning av Stegos.


Dessutom ser Trienza till att ett rike återuppstår, då Trinsmyra får självständighet och dessutom den andra halvan av Marjura. En värdig regent väljs för Trinsmyra och hon hoppas på att hennes hemö skall förtsätta brinna av Inashtars lågor.
Av någon underlig anledning som hon inte vet själv, dyker Bastulus ab'Vumbra upp på Trinsmyra något år senare och blir Hertig av Kark. Trienza besöker honom men hyser inga gamla agg utan är endast nyfiken på hans nya position.

Som tack ber Trienza om att få bygga ytterligare ett tempel i staden.
Hon, Nin, Grottebelia och andra av hennes nära och kära närvarar när hon har en trinsmyrisk begravning för sin morbror. De har ingen kropp, men Trienza bestämmer sig för att låta hennes morbrors stuga brinna i korrekt sed. Men två "kistor" förbereds och läggs in i huset, då Trienza tyst även begraver sin gamla vän Gastanzo.
I askan av huset låter Trienza bygga "Keirom templet", en mindre och ganska simpel, men vacker byggnad.

Trienza reser även runt ytterligare efter detta, tillsammans med Nin, Grottebelia, Iblis, Grisselhår, Nastegast och andra vänner som skulle vara intresserade.
Hon åker bland annat till Mereld för att se till att meddela om Barû Sambarynd Corias öde och visar sig villig att hjälpa till att bygga upp det som Shagul en gång förstörde.
Sällskapet beger sig även mot Montorba, där Trienza, med hjälp av Iblis, sprider berättelsen om den modiga och skickliga montorben, Radu Terkan och hon ser till att en staty i hans ära förs upp, på den ö han föddes.
Förrutom detta beger sig Trienza tillsammans med endast Grisselhår till där isdruid templet Biletand låg, och Trienza ser till att templet görs om till ett helgedom, där Perrima och Mograster får sina officiella gravar och minnes stenar.
De besöker även en del andra platser, innan de ger sig tillbaka till Clusta Noba, ön som Trienza tagit för sig själv och sin nya order.

Tillsammans med Nin skapar de nämligen en nya order av Konfluxens Väktare, med slottet Store Stenfar som bas, för att förebygga att liknande händelser som med Shagul och Fundibéra inte skall hända, eller i alla fall att det förbereds för att skydda Konfluxen bättre än vad som det gjort hittills och också att kunskapen om Konfluxen, inom orden, förbättras.
Abzulvan söker bland annat upp Trienza och erbjuder ett medlemskap för henne och Väktarna, men hon avböjer.
Till den nya Väktar orden bjuds både krigare, magiker, siare och annat folk in som är redo att ägna sitt liv till dessa slags studier och vara beskyddare till något som de inte vet när och om det kommer inträffa igen.
Men med tiden förstärks väktarna på andra sätt, då Trienza tillåter munk orderarna att stanna kvar på Clusta Noba och till viss del så förenas de med väktarna. Hon ser självklart till att alla de av hennes vänner som hon har träffat på under sina resor får en erbjudan om medlemskap i Väktar orden och bostad i, samt runt Store Stefar. Nastegast och Melialina tillfrågas om de vill sprida sina kunskaper som orakel, och Konfluxens Väktare blir till slut även en grupp för lärdom om Bansikan, spåkonst och till viss del, magi.
Grisselhår är även en som tidigt går med i Väktarna, men Iblis tar farväl för ytterligare färder, både i Timatia men också i andra delar av Multiversum.

Trienza lägger tidigt även ner sin pyromantik och tar istället upp Tigwalvans Helande Ljus, som hon blandar med sina nya lära av Bansikan.

Självklart ser hon även till att göra sitt yttersta för att hjälpa och erbjuda sina vänner den hjälp och gåvor som de skulle vilja ha, om det är inom en genomförbar radie.

Till sist så bygger Trienza en minnesvägg inom Store Stenfar, där alla de som slagits mot Shagul inför och under den Femte Konfluxen skrivs ner och hedras, så att minne av dem inte skall glömmas.

----

Sju år efter den Femte Konfluxen

Sexton år efter Kronolabens invigning


Vinden blåser som alltid häftigt vid kusten av den trakoriska sjön, då de blåsande elementets andar leker med varandra, och sprider över både land och hav. Det är knappast en outhärdlig pust som blåser in över Clusta Noba, utan istället känns den förfriskande, något som alltid uppskattas av den som sitter nära kusten vid den Östra udden.
Väktar Mästare Trienza Belsiria sitter med benen i kors och låter kastvindarna slänga hennes röda hår efter henne, där det är knutet i en lätt hästsvans.
På sig bär hon en lång mörkblå tyg rock som skulle sträcka sig ner till hennes vader om hon stod upp, dessutom har den en hög krage som kan dölja sidorna av hennes ansikte, och på ryggen kan man se symbolen för hennes order; en öppen hand med fyra skimmrande stjärnor ovanför den.

Under rocken har hon en simpel klädsel, mer som en lång klänning eller mantel, i grått, med ett rött tygbälte runt midjan (ungefär som en kimono).
Hon har sina händer på sina knän när hon tittar ut mot havet. Där har creskerer syskonen på skeppet Bladverk precis börjat arbeta och se till att det är förberett inför några dagar när Trienza, Nin och deras adoptivdotter Grottebelia skall avsegla till Paratorna, för att möta upp med delar av deras släkt under firandet av Trakoriens födelse.
Trienza bryr sig föga om själva orsaken att fira, men hon ser fram emot att få möta sin släkt igen, då det varit flertal månader sedan hon sist såg sin far och bror.
När hon tittar söderut från udden kan hon se det trakoriska skeppet som har anlagt vid Clusta Nobas hamn, skeppet som bar Prins Rigaldo "Rödtunga" Belsiria och hans fru Hypatia samt deras barn till ön, då de hade varit på besök, eller "diplomatisk sammanträde" med Kung Arn på Stegos, och bestämt sig för att ta sig till Väktarna innan firandet så att de kan segla tillsammans.

När hon stänger ögonen för att bara njuta av tystnaden runt henne, förutom de ljud som vinden och havet tar med sig, känner hon hur två armar dras omkring hennes axlar och hon öppnar ögonen åter, men inser redan vem som skulle smyga på henne, då denna person är väl medveten om att Trienza brukar sitta vid udden för att meditera och när hon tittar över axeln möts hon mycket riktigt av sin leende fru Nin Halaska.
Nin rör sin hand mot Trienzas kind och rör sig framåt samtidigt som hon lutar Trienzas huvud ytterligare åt sidan, så att deras läppar kan mötas i en kyss.
Efteråt så lutar sig väktar mästaren bakåt, mot sin älskades bröst och njuter av deras närhet.

- Tänkte väl att du skulle befinna dig här, fastän att vi har gäster. Du har väl sett din kusins skepp, hoppas jag?

Trienza ler medans hon sluter ögonen och rycker på axlarna.

- Jo, jag antar det. Men jag ville bara åtnjutas stillheten en litet tag till. För inte är det väl bråttom?

Nin har sina armar runt Trienza i en omfamning, med sitt ansikte begravt i sin älskades flammande röda hår. Deras händer möts och sluts runt varandra och de bestämmer sig för att bara sitt tyst i några minuter, innan Nin tillslut svarar.

- Inte direkt. Men...Rigaldo har tagit någon med sig. En ädling.

Trienza verkar inte direkt förvånad eller speciellt brydd och låter sig sitta still.

- Mhm, är det någon speciell?

Nin ler lite och stryker sina tummar över baksidan av Trienzas händer.

- Inte såvitt jag vet, men han föreslog att denne unge man och Grottebelia kanske skulle spendera lite tid tillsammans.

Trienza rycker då till och sätter sig stadigare igen och tittar stint på Nin, som verkar le ganska så slugt.

- ...spendera tid tillsammans? Kan du utveckla det där?

Nin lutar sig framåt och stryker sin näsa emot Trienzas kind, och det sluga leendet försvinner inte. Nin är väl medveten om att, trots att Grottebelia inte har blodsband till de två, så är hon väldigt beskyddande om den nu ganska vackra unga kvinnan.

- Jag tror du vet precis vad jag menar.

Trienza verkar tänka för bara någon sekund, innan hon muttrar till.

- Men så kan han inte bara-...jag har sagt till honom att-...förbaskat!

Trienza ställer sig genast upp och tar ett steg framåt, lutar sig ner och tar tag i sina två svärd som ligger i sina slidor; de omdöpta svärden, Terkan och Mograster som tillsammans utgör paret "Koklais Sporrar", som hyllning till alla tuppars tupp.
Med sin andra hand rycker hon tag i Nins hand och får henne att ställa sig upp och sedan marschera tillbaka mot det enorma slottet Store Stenfar.
Nins sluga leende blir till ett varmt istället, då hon följer sin älskade och känner glädjen över hur den inre eld som hon föll för en gång, har börjat återvända.
 
Nicked
Topic Author
Posts: 44
Joined: Thu 23 Jun 2011, 23:39

Re: Ögonblick från en konfluxkampanj

Wed 31 Jul 2013, 19:19

Jorddragens befrielse i kampanjens slutskede:

Jagernathans befrielse

Ghumgakk, Inasthars hämnare och människans hemsökelse, och Shagul, den tvefaldigt förbannade, slås båda samtidigt av insikten att något förändrats. Kunniga som de är i De Höga språket kan de inte undgå att lägga märke till de klara, beständiga runor som oväntat framträder mitt ibland de hafsigt nedteckande symboler som beskriver Timatias bleka tillvaro. Under andäktig tystnad kan de två varelserna, oberoende av varandra, konstatera att en korrektering av skapelsen håller på att ske, mitt framför ögonen på dom.

På Clusta nobas västerstrand har samtidigt Kung Arns kristallriddare korsat väg med en trakorisk styrka ledd av General da Kaelve. Skränet från den vandöda horden som samlats på den marjuriska sidan av sundet ekar tungt över platsen, men vid det här laget är trupperna införstådda med att deras ruttnande fiende inte kan korsa vattnet och tar därför föga notis om dom. Medan de två styrkorna formerar sig möts deras befälhavare i ett bistert möte vid strandkanten. Deras blickar är låsta i en tyst duell, och båda väntar in i det sista med att spilla ord.
”Era män är i vår väg. I det trakoriska rikets namn anmodar jag er att dra er undan, kung.”
”Era förtäckta hot är luft, general. Jag ämnar marschera mina män längs den här sträckningen, och kommer inte låta något schtå i min väg. Ni gör klokt i att ge osch vägen.”
En spänd tystnaden följer medan männen fingrar på sina vapen.

Multimandalan färdas djupt ner i jordadjupen. Dess strålglans skiner in genom varje skreva och skrymsle, dess ljus förjagar mörker som vilat stilla i evigheter. Med en ekande duns faller den plötsligt på plats i Jagernathans skalle, likt ett svärd som funnit sin skida. Vävens mönster och skiftningar spelar inför hans yrvakna blick. Likt en man som plötsligt väckts ur en lång vila står tektonen handafallen. Ovan som han är till plötslig handling ter sig budskapet i väven främmande för honom. Efter ett ögonblicks ögnande slår insikten honom med full kraft: Han är på fel plats, och ögonblicket är snart inne!

Ett öronbedövande muller stiger över hela Marjura då Jagernathan efter århundradens vila spänner sina muskler. Bergen skallrar i ovilja, marken skakar i vanmakt och den döende Kmorda brister ut i en sista klagosång av sprickande is då Marjura sliter sig loss från det väldiga glaciärbältet som hållit ön i sitt grepp. Ur vulkaner och glaciärsprickor väller het lava fram ur marken, då furiarnerna firar sin frändes uppvaknande med extastisk dans i Timatias inre.

Den lilla klosterön Clusta noba skakar i sina fundament. Även i sitt grumliga djup känner den store Ghumgakk av jordens ristningar. Medan bilder av sönderfallande bebyggelse, förskräkta bybor och panikslagna kreatur framträder så ler den ohygglige åt att gudinnans planer nu satts i verket.

Vid västerstranden utbryter kaos. Såväl stegosiska som trakoriska led bryter samman då soldater kastas till marken. Kavallerihästar stegrar sig i panik medan deras ryttare desperat försöker hålla sig kvar i sadeln. Praanz står först stadigt, men smärtan från hans nyligen utväxta ben tvingar honom till marken. Arn lyckas hålla sig på fötterna, och kastar en blick in mot de vandöda horderna på Marjura. Ett vitt, kalt ansikte i den ruttnande massan möter lugnt men beslutsamt Arns blick. Praanz blick fastnar istället på vattenmassorna i sundet, som plötsligt sjunker undan. ”Vid alla gudar… Ön vrider sig.”

Till vrålet från den skallrande jorden börjar den vandöda hären nu stappla över sundet där havsvattnet retirerat. I sina tusental väller de fram, likt en ostoppbar flodvåg av förtorkat skinn, sönderfallande läder och tomma ögonhålor. Medan de mänskliga soldaterna kämpar med att återvinna fattningen låter Shagulklonen plantera en order i de vandödas sinnen: Rensa ön på allt levande. Visa ingen nåd.
 
Nicked
Topic Author
Posts: 44
Joined: Thu 23 Jun 2011, 23:39

Re: Ögonblick från en konfluxkampanj

Wed 31 Jul 2013, 19:25

Tricilves undergång:

En fin natt i Tricilve

Tricilve, år 9 efter Kronolaabens, den trettonde dagen av månaden Nusin. En plötslig ilning väcker kejsare Raddasabar ur sina drömmar denna afton. Hans sedvanligt blodsprängda ögon ser sig yrvaket om i sovgemaket, likt ett rådjur som plöstligt hört ett prassel bland fallna löv. I ett kort ögonblick, lika nyktert som sällsynt, känner han inte av bakfyllan utan sitter spänd. Ögonblicket passerar snart förbi. Han muttrar något om draget från det öppna fönstret, medan han stapplande rör sig ditåt och fyller på sin bägare. Det är en fin natt konstaterar han från kejsarpalatsets fönster.

Längs gatustråken håller nattens kommers av kroppar dekaurerna i rullning. I hamnkvarterens syltor skålar de landsvultna sjömännen ikapp med vinfyllda bägare, deras strupar förenade i svulstiga sånger om otukt och sänglekar. I Bokrind går krämarna till sängs, summerandes dagens affärer till ömsom nöje, ömsom nesa. Längs de dyiga slätterna vid Sumpstaden går en kräldjursmånglande träskman omkring i månskenet och lägger i sina tinor och nät innan flodvattnet når sin höjdpunkt. Nesliga nidord kastas mot halvmannen från förbiseglande fiskebåtar, på sedvanligt paratorniskt vis. Det var länge sedan träskmannen tog notis om tricilvebornas okvädningar. I den stjärnklara vinternatten kan han skymta Kronolaabens konturer i Septaviet mot kvällsskyn, mätandes tid på sitt mystiska sätt som alltid. Roat börjar han komponera en liten visa till takten av tingestens pumpande och ångvisslor medan han fortsätter sitt värv. Det är en fin natt konstaterar han i dyn.

Plötsligt väcks alla stadens djur i ett unisont uppror. Råttor flyr ut på gatorna i tusentals, hästar sliter sig i sina seldon och skecker i Septaviet löper skrikandes in mot land. Träskmannen i dyn märker förvånat hur vattennivån sjunker, och slänger en blick ut mot havet. Ett mullrande vrål stiger från havet då en skummande vägg av vatten dundrar in mot land. Stadsbor överallt kastar allt de har för händerna i panik, krämare kramar i vanmakt om sina pengapungar och i sitt sovgemak tappar kejsaren såväl bägare som haka. Ett öronbedövande urvrål stiger då havet flödar in bland stadens gator. Då havsvattnet flyter tillbaka finns inte Tricilve mer. Men på havets botten fortsätter Kronolaaben att slå, som om inget av vikt passerat.
 
User avatar
davalt
Posts: 56
Joined: Sat 16 Jul 2011, 19:20

Re: Ögonblick från en konfluxkampanj

Thu 01 Aug 2013, 23:42

Rigaldo "Rödtunga" Belsiria befinner sig för tillfället i Villa Mutra utanför Siola där hans familj har samlats vid Rigaldos moder Sorfena Belsiria da Kartarinds dödsbädd. Modern död är alldeles färsk för Rigaldo och han har sakta börjat träda ur sin chockfas. Här följer några rader som ger insikt i Rigaldos sorgeprocess samt sammanställer några av de händelser som skett sedan den senaste kampanjkrönikan.

Kampanjkrönika del VII – Sorg och lögner

Ett ensamt ljus fladdrade i sommarvinden från det öppna fönstret i rummet där Rigaldo satt. De ljusa sommarkvällarna var fortfarande långa men nätterna var dunkla. Lågan Rigaldo tänt tjänade nu som läseljus när han begrundade brevet han skrivit. Det var till Trienza Eldfängd, hans oäkta kusin, men det handlade om Severa. Rigaldo bad Trienza att se efter henne, hålla ett öga på henne och ingripa ifall något händer. Rigaldo hade skrivit att Trienza kunde se detta som en första återbetalning av skulden till honom.

Det var tanken på Severa som höll honom vaken trots att han skrivit färdigt brevet för länge sedan. Tanken på att kvinnan han älskar skulle vara utsatt för fara gav honom en känsla av att vilja agera, en mycket ovan och ganska obekväm känsla för Rigaldo. Tvivlande tankar befann sig ständigt vid randen av hans medvetande och pockade på uppmärksamhet. Lurade han sig själv när det kom till Severa? Hade hon alltid utnyttjat honom för sina intriganta affärer? Detta var frågor han inte kunde besvara och det skadade honom djupt att han inte kunde lita på henne. Vem var hon egentligen, kvinnan som han känt som Severa? Hon påstod nu att hennes egentliga namn är Hypatia och att hon är kejsarinnans halvsyster. Detta var svindlande tankar som fick det att snurra för Rigaldos ögon, eller kanske var det bara vinet han druckit som nu tog ut sin rätt.

De senaste dagarna hade varit ovanligt plågsamma för den unga ädlingen. Plågsamma var nog inte rätt ord, det rörde sig om något djupare, hela hans värld hade satts ur spel och fundamenten i hans liv stod sönderslagna. Allt det som hade varit Rigaldo tycktes nu som bilder ur en annan människas liv. Det var i ren desperation som han frågat om Severas hand, frågat henne om hon älskade honom. Han hade klöst likt en inträngd mårdhund efter mening och sammanhang i tillvaron. Hennes osäkra svar skakade bara hans fundament än mer och rev ned ytterligare en bit utav det som han tidigare varit.

Att hon dessutom tagit upp politik gjorde inte saken bättre. Hon ville att Rigaldo skulle ta kejsarinnans sida inför den pågående inrikespolitiska bataljen. Hon ville att han skulle ena familjen Belsiria i stöd för kejsarätten. Allt lindandes in i vaga antydningar om någon annalkande "fiende" till Trakorien, om ett krig som tydligen skulle vara på väg. Rigaldo minns inte riktigt vad han sa till henne men är ganska säker på att han antog uppdraget. Egentligen gjorde han det enbart i barnslig förhoppning om att hon i tacksamhet skulle slänga sig om halsen på honom och proklamera sin kärlek.

Bråket med Mutrango tidigare idag kändes som en ljusglimt av hans tidigare liv. Känslan av ilska mot brodern och smärtan i slagen han fick var verkliga, fysiska. Det var dagens absoluta höjdpunkt.

Den där korta visiten till sin kusin, hertigens bror, kunde han fortfarande inte riktigt redogöra för. Kanske hade han försökt fullfölja Severas uppdrag. Kanske sökte han bara stöd från någon som kanske kunde visa honom en gnutta förståelse i denna förbannade familjen. Självklart hade besöket varit till ingen nytta för någon.

Vilka trodde dem att de var? Hans familj, Severa, Trienza och alla andra fördömda slemsugare och idioter i hans närhet. Han var den store och fantastiska Rigaldo Rödtunga Belsiria, inte fick de komma här och sätta honom ur spel! Han blev plötsligt arg, kastade lite slumpmässiga papper omkring sig och sparkade med fötterna. Hans lilltå kolliderade i ett bordsben och den vinande smärtan fick honom att skrika högt. Ingen hörde.

Rigaldo visste inte vad han skulle ta sig till. Han ville inte tänka på sin mor. Han vägrade. Istället ställde han sig upp och gick fram till skrivbordet där ett sista krus med vin fortfarande stod orört. Han fyllde sin silverbägare och drack djupa klunkar av den rengörande drycken. Han kanske inte visste vem han var längre, men han visste i varje fall hur man super sig redlöst berusad och dränker varje kval i rusets töcken. Som den kände Palamuxiska diktaren Natonius en gång sa: "Varje glas vin som en människa tömmer ur är en dröm om en bättre värld som han sedan pissar ut".

Några minuter senare slumrade Rigaldo in i stolen där han satt. Bägaren föll i golvet och spillde Bretalviskt rödvin över den exklusiva mattan.
 
User avatar
Henke
Posts: 1639
Joined: Sat 09 Apr 2011, 13:34
Location: Fria Ligan Fanboy

Re: Ögonblick från en konfluxkampanj

Sat 10 Aug 2013, 11:04

Utan att förstöra tråden så måste jag bara inflika att jag nu läst alla inlägg. Väldigt välskrivet, fascinerande och dessutom tankeväckande för den egna kampanjens fortsättning.

Det enda som jag kan känna var lite överflödigt var det alternativa slutet. Det häftiga med er kampanj var ju just att Shagul vann. Ett sådant slut borde inte förkastas utan snarare hyllas i all sin bitterhet. :-)
I skuggan av Trakorien - Bloggkrönika från Svavelvinter
Förbjuden Zon - Bloggkrönika från Version Noll
Spelledarens Pod - Av spelledare, för spelledare, om spelledare, samt ett och annat spelmöte

Who is online

Users browsing this forum: No registered users and 5 guests