Följande stycke utspelar sig lite längre fram i tiden. Trienza har precis flytt den märkliga världen Bythos, där hon tillsammans med resten av sitt sällskap slutit upp med den märkliga existens de blott känner vid namnet "Kristalltjuren". De har precis träffat på Rigaldo och dennes sällskap i De Grå hallarna, då även dessa tagit sig in i Multiversum genom Irminsuleträdet i Melealinas dal på berget Tocme. Rigaldo har även slagit följe med den märklige tuppen Koklai, som kommenderat fram en vandrande stuga till deras tjänst. Deras resa tycks bara bli märkligare och märkligare...
Rigaldo har även fört med sig sin blåögde kusin Jafirus, som alltså är Trienzas halvbror. Jafirus själv är lyckligt ovetandes om detta osannolika släktband, men Trienza som känner till sanningen får en del att tänka på...
Blodsband
Han ser äldre ut.
Det är det första hon kommer att tänka på, innan hon inser att hon stirrat på honom i minst någon minut nu och bestämmer sig för att vända bort huvudet. Men det hjälper inte, obekvämligheten som hon känner vid hans närhet försvinner inte bara med att vända sig bortåt.
Det har varit ett antal år sedan hon senast fick en glimt av sin yngre halv-bror, något som hon inte ens givit tanken åt förrän hon stötte på honom bara för drygt någon halvtimme sedan.
Den förbaskade Rödtungan skall alltid ställe till det för henne på något sätt verkar det som. Inte bara tvingas hon hjälpa honom för att hålla sin älskade i säkerhet från hans intrigspel, men nu måste han även bringa in mer av hennes hemliga familjeband, något som hon hade hoppats han skulle bli avskräckt från att göra om han skulle behöva söka upp henne igen. Var det något han inte förstod med att det skulle vara dåligt för hans familj om folk skulle få reda på vem hon är, eller bryr han sig inte?
Mest troligt så var sanningen nog närmare ett tredje alternativ, att allt detta ingick i hans planer på ett eller annat sätt.
Trienza slänger åter en blick mot Jafirus och inser att detta är nog det närmaste hon varit honom när det kommer till avstånd. Tidigare har hon blickat honom från utkanter av hans hemstad eller från sitt skepp någon enstaka gång vid möten med sin far. Men aldrig har hon befunnit sig i samma rum eller talat direkt med honom. Det är trots allt så som både hon och Colicus vill ha det, hon är inte en del av familjen, inte ens ett svart får. Hon är och hade hoppats att fortsätta vara, av ingen betydelse för Belsiria familjen.
Trots detta så är ändå fallet att en del av hennes hjärta alltid tillhört den familjen, även om hon inte är välkommen.
Hon känner inte samma tillhörighet eller kärlek som för sin morbror eller sin avlidna moder, men det finns fortfarande den delen av henne som hon försöker gömma inom sig, den delen som bryr sig om sin far och sin lillebror. Varför annars skulle hon godtagit alla de hemliga mötena med sin far? Varför annars skulle hon bry sig om att ens ha försökt spionera på sin bror i sitt förflutna, bara för att få se hur han ser ut.
Det är dessa tankar som fyller hennes sinne, som hon försöker förtrycka genom att blicka ut genom fönstret till det underliga gående huset, då hon känner hur hon glider igenom minnets flod.
Ett par år tidigare.
Siola, hennes mors hemstad, betyder egentligen inte mycket för den unga piratkaptenen. Hon har aldrig gillat den stroppiga adelns olika hemtvister på Paratorna, speciellt inte en där Trienza vet att hennes mor var tvungen att betjäna någon annan, där adeln tror att de är högre stående varelser än andra.
Hon kan se en viss charm till Tricilve, det är trots allt en träcking håla, hur mycket de än älskar sin kära huvudstad, så har den sidor av sig lika skitiga som andra delar av Trakorien.
Men Siola är ett ställe som hon instinktivt ogillar, även om den säkert också har en del mindre fina sidor runt omkring sig.
Hennes förste styrman och nära vän, Arvina Blodstand, hade avrått henne från att komma hit, att det är fortfarande väldigt riskabelt, speciellt efter deras senaste tvister med flottan, men Trienza går alltid sin egen väg.
Därför är det en viss irritation som växer inom henne när hon står med armarna i kors och lyssnar på hennes var åter igen göra ett halvtaskigt försök att skälla ut sin dotter över något som hänt nyligen.
- Förstår du hur nära det var den här gången, Trienza?! Flottan hade er inom sitt räckhåll och hade inte stormen anlänt, hade ni-...
Trienza viftar lite nonchalant med sin hand, som att vifta bort faran som hon och hennes besättning stod inför, något som hon inte tycker var lika allvarligt som Colicus uppenbart gör.
- Men nu gjorde den det! Och även om den inte skulle gjort det, så hade vi kommit på något annat! Jag är inte en nybörjare, vilket du är högst medveten om, far.
Hon betonar det sista ordet, medan hon ger honom en blick, en trotsig blick, som får Colicus att förstå att hur långt det än går, kan han inte få sin dotter att ändra sin väg eller hennes sätt.
Han sucker och stryker frusterat en hand över sitt hår, medan han skakar på huvudet. Denna gången när han talar bestämmer han sig för att sänka sin ton ett par steg.
- Jag vet Trienza, men förstår du inte att...
Colicus hejdar sig, sänker sina armar och möter inte hennes blick, hans ansiktsuttryck formar sig till ett bekymrat utseende.
- Förstår jag inte vadå? Bad du mig komma hit bara för att försöka skälla på mig igen? Jag trodde vi hade haft detta samtalet ett dussin gånger redan!
Denna gång möter han sin dotters eldiga blick och ser hur hennes långa röda hår sveper sig igenom vinden, och han påmins om just hur mycket hon liknar sin kära mor. Hans ton denna gången får honom att låta besegrad på ett sätt.
- ...jag oroar mig för dig, Trienza. Du må ha gjort detta länge nu, men det gör det icke desto mindre riskabelt. Kanske är du inte av rent adligt blod och du är så långt från vad Belsiria se sig vara, men trots detta är du min dotter. Jag vill inte att något skall hända dig.
För ett par ögonblick så stirrar Trienza endast på Colicus ögon, innan hon långsamt vänder sin sida åt honom, men hon ser inte längre lika arg ut, hennes uttryck mjuknar en del medan vinden blåser för att låta hennes hår täcka henne, och även Trienzas ton sänks ett par steg för att följa konversationens flöde.
- Det ordnar sig, far. Jag kan ta hand om mig själv, såsom jag alltid gjort.
Colicus nickar lätt och stryker sitt skägg och försöker på sitt lite genanta sätt lätta upp stämningen.- Nåja, förvisso är det sant, men inte har väl du någonsin haft något emot att ta lite hjälp från en faderlig ekonomiskt hjälpande hand?Han fifflar lite med en mindre börs med trakiner, något som han ofta har med sig för att på något sätt se till att hans flicka klarar sig. Trienza vänder sitt ansikte mot honom, ögnar börsen och sedan kollar upp i hans ögon, medans hon ger honom ett av de fåtal leende som han fått se igenom hennes livstid.
Efter detta samtalar det lite lätt om hans familj, Trienza frågar lite om hennes halvbror och resten av Belsiria, och trots att hon oftast svarar med någon fräck kommentar, vet han att det är hennes sätt att visa att hon allt bryr sig en del hur det går för hennes släkt, hur mycket i skuggorna hon än måste befinna sig i.
Efter deras samtal i utkanterna av staden, delar de sedan på sig, och hon låter Colicus rida iväg först, innan hon själv beger sig av.
Innan hon hinner göra detta, hör hon en bekant röst bakom sig, en kvinnlig röst som får henne att rysa.
- Han försöker alltså fortfarande hålla detta hemligt? Jag har sagt till honom igen och åter igen att sluta bry sig om och göra sig av med obetydliga patrask som du, men det verkar inte som att han förstår. Så det kanske är bäst att jag försöka få dig att förstå istället.
Trienza vänder sig långsamt om, och vet redan vad hon kan förvänta sig, när hon tittar in genom de hatfulla ögonen. Hon vet hur låg åsikt adeln har för "normalt folk", speciellt för någon som henne själv, men det är få gånger hon sett ett sådant hat i någons ögon för henne, som de handfull gånger hon mött Elionoras blick.
Trienza låter sig inte avskräckas dock, utan korsar sina armar igen och rynkar på pannan innan hon talar.
- Vad underligt, jag känner ingen lukt av avskum och boskaps lämningar. Bestämde du dig för att ta på dig mindre av det där du kallar parfym idag, din gamla hagga?
Blicken Elionora ger henne blir ännu mer intensive och om två personers blickar kunde skapa förstörelse i deras kollision, hade dessa två förmodligen lyckats förinta hela kusten med en enorm storm med den intensiviteten som uppstår mellan de två kvinnorna.
Trots detta låter sig inte Elionora betas mer in i en förolämpnings duell...inte helt i varje fall.
- Kära Kapten Eldfängd...jag hoppas du förstår hur mycket bekymmer du bringar din familj när du kommer så nära vårt hem så som du gör nu. Förstår du konsekvenserna av bli upptäckt och hur mycket olycka det kan bringa min make och son?
Nämen, så dumt av mig, inte kan väl en inkompetent dynga förstå något om uppträdande eller om de intriger som ligger de högre stående till.
Trienza suckar och skakar på huvudet.
- Vad vill du mig egentligen? Det var Colicus som bad mig att komma hit, så som han alltid gör. Och senast jag kollade så brydde jag mig inte om vad era korkade regler här på Paratorna sager om det. Att vara fri och göra som man själv tycker och tänker, det är lite det som ingår i att vara pirat.
Hon försöker göra så att hennes sista mening låter så nedsättande som möjligt, och det lyckas delvis med sitt mål, att göra sin fars maka ännu mer förargad.
Elionora tar då fler steg framåt.
- Jag är trött på att höra och se av dig! Du har varit en skamfläck på mitt äktenskap ända sedan du föddes och hade han lyssnat på mig, så hade du inte varit mer än en blodig fläck spritt över någon sten i vildmarken!
Hon kommer närmare och närmare, och av någon anledning så kryper ett obehag in i Trienza. En kyla som långsamt tar sig hela vägen in i ryggraden, medan den äldre kvinnan förtsätter.
- ...och nu får det vara nog! Du skall ge dig av härifrån nu, Trienza Eldfängd, och aldrig mer komma tillbaka hit! Jag vill inte se dig på Siola, inte i Paraltro, nej inte ens på Paratorna!
Länge har jag fått utstå din existens, men inte långre skall jag tillåta den.
Jag ger dig chansen nu att ge dig av härifrån, och ser jag dig här igen kommer du att få utstå plågor som du aldrig kunnat ana!
Trienza brukar inte låta hot få henne att avstå från en strid, snarare tvärtom. Hon brukar ta sig an den utmaningen om hon känner sig kapabel och speciellt så känner hon sig aldrig avskräckt av någon så fysiskt underlägsen henne själv som Elionora är.
Men, det är något med hennes tal, något med hennes själva närvaro som får piratkaptenen att sätta orden i halsen och sedan lämna Paratorna utan ett ord till. Hon förstår att det är mer till Elionora än vad det blotta ögat kan se, och av någon anledningen har det satt en form av tvivel inom henne, åtminstone tills hon återvänder till Inashtars Skönhet och ut på haven igen.
Trienza skakar på huvudet, och inser att hennes dagdrömmar drog sig in i minnen som hon helst skulle vilja glömma bort. Men hur kan hon glömma den senaste gången hon såg sin far? Efter att ha återvänt till sitt skepp var hon säker att det skulle vara den sista gången som hon skulle se sin far.
Väldigt mycket har hänt sedan dess och hennes liv och framtid ser så mycket annorlunda ut nu. Men när hon blickar bort mot Jafirus sittande vid Rigaldos sida på andra sidan rummet, undrar hon om ödet åter kommer slänga henne på familjeproblemens väg.