Baldyr
Topic Author
Posts: 812
Joined: Fri 13 Jul 2012, 13:07

Re: Vox Ranzina - krönika (Oraklets fyra ögon)

Sat 21 May 2016, 23:53

Vi har nu avverkat över 50 spelmöten allt som allt och nu verkar även Bodonius berättelse ha kommit till något som liknar ett slut. Den nya ranzinerordens överhuvud, tillika viskarrösten för RhabdoRana på södra Paratorna, övergav som bekant sitt edsvurna uppdrag att bistå berget Ranz utvalda, det vill säga de övriga spelarkaraktärerna. Han lyckas komma i kontakt med självaste Ghumgakk som skickar honom på jakt efter "Ingen" till "Kriklenda nedom berget".

Eftersom Bodonius räknat ut att attacken mot Ranz dirigerats från Palamux reser han på egen hand till Nastrôl via Myxa, där han söker information och hjälp hos Sinevanernas orden. Självaste Nirôrin erbjuder sig som vägvisare till nekropolen Kriklenda i Kargom, och i Faa inleds sidoäventyret Den försvunna zepelonden från Trakorien-modulen. Tillsammans med en hypherermunk och en äldre Digeta Longa-officer beger man sig först till byn Tat'hamanskli där man befriar den strandsatte och tillfångatagne trakoriske ädlingen.

Väl tillbaka på huvudspåret Kriklenda listar Nirôrin ut att Bodonius tillhör RhabdoRana-sekten men går ändå motvilligt med på att slutföra uppdraget. Väl på det förbannade berg där traktens befolkning lämpar sina döda försöker Bodonius lista ut om han kommit till fel plats eller om det måhända finns en ingång in i berget. Alltså använder han sin förmåga att tala med berg varpå han förflyttas till bergets mörka skuggsida som i själva verket är en del av dödsriket.

Avgrunden ovan Dödens flod är befolkad av alla de tusentals döda vars kroppar plockats rena av asätande fåglar i Kriklenda. I sina försök att freda sig mot de döda som vill åt hans värme väcker Bodonius uppmärksamheten hos Shaguls klon som övervakar ingångarna till dödsriket. Denne lirkar ur munken väsentlig information innan han frammanar mördarens tidigare offer för att ta gruvlig hämnd på honom. Bodonius lyckas dock undkomma och utmanar Shagul, men innan nekromantikern själv gör slut på munken väcks hans fysiska kropp av Nirôrin. Det visar sig att en månförmörkelse ägt rum samtidigt som Bodonius livsteken blivit svaga. De dödas kvarlevor är rastlösa och det är dags att lämna Kriklenda.

Bodonius har uppvisat tvivel inför sin herre Ghumgakk under hela resan och mötet med hans offer i dödsriket blir droppen som får bägaren att rinna över. Han beslutar sig för att lämna sin mörka skuggmakt bakom sig och svär istället att följa Nirôrin tills han återgäldat sin skuld genom att rädda hennes liv. Han vill hitta ett ledljus att följa efter allt det mörker som fyllt hans liv. Detta avslutar Bodonius historia och öde, tills vidare.
 
Baldyr
Topic Author
Posts: 812
Joined: Fri 13 Jul 2012, 13:07

Re: Vox Ranzina - krönika (Oraklets fyra ögon)

Sun 12 Jun 2016, 18:34

Karaktärerna anlöper Gatves klippa i syfte att söka upp Avanis skuggmakt Kamalkus. Man stöter istället på systern Fundibéra som bjuder på illusoriska förfriskningar.

Avani och Samirion hittar så småningom Kamalkus fastnaglad under en vintunna i källaren och får anledning att diskutera såväl Vox Ranzina som läget i övrigt. Det visar sig att Fundibéra har tillgång till profetians hemliga verser och verkar vara på jakt efter det Vita ögat. Kamalkus hade blivit utlovad P'taklunernas cordolanum i utbyte mot nämnda verser men då häxan redan fått tillgång till dessa genom att läsa Avanis sinne (på ön Karmina, se ovan) behöver trollkarlen istället hinna före till vargmännens orakel för att kunna idka byteshandel med systern. (Avani inser för övrigt att Kamalkus fått uppslaget till sitt planerade självmordsförsök från ett av böckerna hen lyckats bärga från Järntornet.) Detta blir också Avanis nya skuggbefallning.

Pulcygnus låter sig förföras av Tocandra da Privari, som man nödgades rädda i Parenkymon och som inte varit sig själv sedan dess. Hon visar sig dock vara Fundibéra i soldatens skepnad och kräver att villvävaren hjälper henne hitta den vita vargkvinnan. Han väljer att spela med tills vidare då hon utlovar färgämnet som Kamalkus söker som belöning. (Pulcygnus vill gärna kunna vara trollkarlen till lags då denne tros sitta på information som illusionisten behöver komma åt.)

Under sitt dygn på Gatveklippan hinner Avani och Samirion även undersöka Kamalkus magiska speglar. Man råkar bland annat få spegelbilden till oraklet Kimara (som tidigare drogs in i en av speglarna, se ovan) på halsen som en sidointrig. Därefter lyckas man bevittna hur horndemonen Abrugbog levererar ett meddelande till Kamalkus som egentligen är ämnat till karaktärerna. Tumult utbryter då trollkarlen vill använda brevet som påtryckningsmedel för att förmå karaktärerna att springa hans egna ärenden. Avani lyckas dock byta ut brevet utan att Kamalkus märker någonting och i detta uppmanar Manghalde dem att skyndsamt hämta föreståndaren för shaguliternas fastighet Hednahus i Tricilve, det vill säga shaguliten Rochart. Spelarna väljer dock att prioritera det Vita ögat.

Tocandra, det vill säga häxan Fundibéra, dyker upp lagom inför avfärd till fastlandet men både Avani och Samirion misstänker att hon inte är den hon utger sig för att vara. Man lyckas också lista ut vad som hänt och hur saker och ting ligger till innan man faktiskt lämnar ön i sällskap med såväl häxan som Pulcygnus.

Fortsättning följer när karaktärerna anlöper Vulferveden och möter upp Kamalkus kontakt bland vargmännen, det vill säga medicinmannen Gråöga från konventäventyret Vargamåne.
 
Baldyr
Topic Author
Posts: 812
Joined: Fri 13 Jul 2012, 13:07

Re: Vox Ranzina - krönika (Oraklets fyra ögon)

Sun 31 Jul 2016, 22:16

I juni spelade vi ett äventyr i Vulferveden men sedan kom semester i vägen och det återstår att se huruvida vi kommer igång med kampanjen igen.

Silvernesund

Man möter upp vargmannashamanen Gråöga (från konventsäventyret Vargamåne) utanför Silvernesund, som alltså går Kamalkus ärenden och har för uppgift att föra karaktärerna till Raoga. I själva verket vill han göra sig av med henne och vinna drottningens öra, varför uppdraget passar honom utmärkt. Det var också han som spärrande in oraklet på en helig plats långt in i skogen på drottningens underförstådda begäran.

Fundibéra har infiltrerat gruppen i Tocandra da Privaris skepnad även om spelarna och deras karaktärer är mycket väl införstådda med listen. Häxan presenterar verktyget med vilken hon ämnar vinna tillträde till vargamark, nämligen essenser från tillfångatagna vargfolk vilka hon förvärvat från DiFolterna. (Samma vargfolk som karaktärerna räddade i Parenkymon, se ovan.) Problemet är bara att "parfymen" blivit förorenad med hormonella signalämnen som vargarna utsöndrat under laboresternas omilda behandling. Nu väljer spelaren som, tillfälligt, spelar Gråöga att krossa hela behållaren mot en sten och löper amok av den veritabla cocktail av doftsignaler som frigörs. Häxan försöker dominera vargmannen som i sin tur går till anfall, delvis under påverkan av djurmagikern Samirion. Fundibéra i Tocandras skepnad har inget att sätta emot vargens blodsinne och faller - och försvinner spårlöst när illusionisten Pulcygnus råkar trolla bort häxan, permanent. Det är nu oklart huruvida Fundibéra är död i vår kampanj eller om hon enbart förlorat Tocandras hamn. Oavsett torde man inte kunna rädda den riktige Tocandra, ty något pris behöver spelarna trots allt betala. Eventuellt dyker häxan upp igen senare i kampanjen, i en eller annan skepnad. Speciellt om man anlöper berget Bektar...

Nu har karaktärerna helt plötsligt kommit i ägo av P'taklunernas cordolanum som alltså Avanis skuggmakt Kamalkus vill komma åt och som återfanns i tvillingsysterns packning. Man väljer dock att fullfölja uppdraget även om man nu inte längre har någon anledning att leverera det Vita ögat till Kamalkus.

Vulferveden

Gråöga leder gruppen in i skogen längst en gammal lavabädd tills man stöter på en grupp vargfolk. Intermezzot leder till en konfrontation mellan gruppens ledarhane och Gråöga, där återigen resten av gruppen blandar sig i med magiska medel. Det slutar med att motståndaren, som brukligt, försvinner spårlöst varpå flocken skingras. Man är dock förföljd av Grimsha, det vill säga Grisselhårs syster, som också tillfälligt spelas av en spelare.

Nästa möte i skogen är jaktlaget från Gatves klippa bestående av vildmarksvana knektar som verkar veta var varghonan står att finna. Medan gruppens mänskliga medlemmar lyckas övertyga fångstmännen om att man är dumdristiga om än ofarliga håller sig Gråöga och Grimsha, vilka råkar stöta på varandra i vegetationen, utom synhåll. När jaktlaget lämnar de övriga karaktärerna för att vakta sitt läger massakrerar vargarna legosoldaterna i ett bakhåll. Från att ha varit tveksamma inför varandra börjar gruppens båda lurviga medlemmar finna en frändeskap i varandra.

Det vita ögat

Raoga har alltså isolerats på en avskild plats djupt i vildmarken för att inte skapa oro bland skogens folk. Platsen är tabu och får endast beträdas av särskilt utvalda medicinmän och orakel så som Raoga själv. Gråöga känner också till platsen personligen men vet att det är hemvist åt mäktiga andar och hyser stor respekt för det heliga Immrinträdet. Det är ett urgammalt träd vars stam är lika bred som trädet är högt och ser ut att bestå av en mängd enskilda träd som har slingrat och växt ihop till en. Det utgör också Trinsmyras Irminsuleträd och figurerar i vargfolkets myter och legender. Raogas närvaro har öppnat upp passager till andra världar och verkligheter genom världsträdet på ett fullkomligt kaotiskt sett, vilket märks inte minst på den främmande faunan på platsen. Hennes sång har också fått växter att växa snabbare och störroch blommor att slå ut långt före sin blomningssäsong.

Man tar sig över en älv som utgör gränsen för den helgade marken men gruppen har inget tålamod för Gråögas renande riter när man hör ett sällskapt ylande längre in. Man kommer fram till trädet och finner att den hemliga passagen in i trädet, som annars endast andarna kan öppna, gapar öppen. Medan vargmannen och -kvinnan tar sig upp genom trädet mot dess krona, undersöker Samirion de hemlighetsfulla tunnlarna vid dess enorma rotsystem. Nyfikenheten leder honom nästan i fördärvet när han hotar att sugas in i allsköns främmande kanaler av utomvärldsliga fångstarmar eller värre. Avani och Pulcygnus stannar närmare ingången varpå gruppen står splittrad.

Vargarna finner sin utmärglade och delvis pälslösa vita frände bland trädets grenar men hennes ylande öppnar en portal bland grenarna - in i en annan trädkrona på en annan plats. I hopp om att kunna återställa Raoga till vettet väljer man att passera genom denna och därmed som av en händelse leverera det Vita ögat till Melealina i Tocmeskogen. De övriga karaktärerna lyckas dock inte följa efter, då en jättelik orm eller möljgen mask från en annan värld har slagit sig ned i trädkronan. Man försöker övervinna monstret men misslyckas för att än en gång undkomma med blotta förskräckelsen. Därmed förefaller uppdraget ha misslyckats och nu återstår den långa och svåra resan tillbaka till kusten.

Tillbaka till den kala klippan

Efter många vedermödor och mycken diskussion bestämmer sig karaktärerna för att trots allt återvända till Gatves klippa, kanske främst för att Pulcygnus fortfarande behöver få reda på information om Asadrumal från Kamalkus. Man söker också förgäves efter spår av den olycksaliga Tocandra. Det visar sig att Kimara, det före detta oraklet från Kishatet, befinner sig på ön som Kamalkus gäst efter att ha återvänt från spegelvärlden utanför den riktiga. Denna gång rör det sig alltså inte om den onda spegelbilden utan om den sanna Kimara, som dock är betydligt förändrad till sitt väsen efter att ha levt bland guden Enkis heliga me. (Hennes skuggmakt är numera tuppen Koklai och skuggbefallningen är att bistå "Glasmannen" som hon samtalat med genom Fönstret.)

Till en början vägrar karaktärerna överlämna cordolanumet till trollkarlen då man inte vill förlora en allierad i kampen mot Shagul, då denne som bekant vill använda det för att ta sitt eget liv i en ritual. Först efter en kamp där fyllot blivit knäckt av sitt tvivel kommer man överens om att Kamalkus ska göra vad han kan för att hjälpa karaktärerna under de tre dygn som återstår till månförmörkelsen. Pulcygnus anser sig också ha fått de svar han sökt angående Asadrumal som Oroboros och kan återvända till sin egen skuggmakt Goscana da Skugre. Avani däremot verkar snart bli utan skuggmakt om man verkligen fullföljer sin del av avtalet och låter Kamalkus ta livet av sig...

Fortsättning följer, antagligen, i en form eller annan.
 
Byrax
Posts: 1094
Joined: Fri 08 Jan 2016, 10:42
Location: Mythic North

Re: Vox Ranzina - krönika (Oraklets fyra ögon)

Tue 09 Aug 2016, 14:48

Intressant och inspirerande inför det egna O4Ö, med mera. keep it comin´
 
Baldyr
Topic Author
Posts: 812
Joined: Fri 13 Jul 2012, 13:07

Re: Vox Ranzina - krönika (Oraklets fyra ögon)

Sun 04 Dec 2016, 14:00

Eftersom ett par nyckelspelare i kampanjens andra del inte var tillgängliga under sommaren passade vi andra på att påbörja den tredje litet smått. Dessa återkom dock till hösten och vi har ägnat ett tiotal spelmöten åt att ta oss mot det Röda ögat med snigelfart. Dessvärre har spelarna ifråga återigen ramlat ur gruppen, måhända tillfälligt, men här följer i alla fall en kort redogörelse vad vi gjorde under dessa möten.

En skuggmakt övergiven

Avani och Samirion väljer i slutändan att smita från Gatves klippa varpå den förre alltså överger sin skuggmakt. Man för med sig cordolanumet som Kamalkus behövde till sin ritual och räknar därför inte heller med att kunna återvända, även om man fortfarande hoppas att trollkarlen ska kunna vara nyttig i kampen mot Shagul.

Man återvänder istället till Tricilve för att på Manghaldes uppdrag söka upp Rochart på Hednahus (här en fastighet vid Hednaholm där shaguliterna haft sitt högkvarter). Shaguliterna är dock fördrivna sedan länge och "föreståndaren" Rochart är i säkert förvar i Fam Kvalvi. Genom sin kontakt med Praanz da Kaelve i den ockuperade huvudstaden får man dock tillfälle att, mot bättre vetande, besöka säkerhetspolisens högkvarter. Översten vill också att karaktärerna ska identifiera vad han misstänker vara Shaguls lik, vilket upphittats på Allguda holme. (Bakgrunden är att Shagul försökt snärja Tricilves RhabdoRana-cell men att denna försatts i beredskap av viskarrösten Drogden/Bodonius, varpå det hela slutade med en sammanstötning istället.)

Väl i Fam Kvalvi, där också kejsarens sitter belägrad med hela sitt hov i sin eremitkastell, upptäcker man först att liket är spårlöst borta. (Shagul överlevde mördarnas gift och har dragit vidare.) Den vanskapta Rochart däremot har lämnats för döden i sin mörka fånghåla, men Praanz lovar att överlämna honom i karaktärernas vård om de hjälper honom med en sak; Enu Amissadu är nämligen ofrivilligt Digeta Longas husastrolog och Goba da Grummi misstror melukhiern. För att inte Praanz överordnade ska göra processen kort med astrologen uppmanar översten karaktärerna att försöka lirka ur honom sanningen om konfluxens läge.

Det visar sig att den olycklige Amissade helt enkelt har upptäckt konfluxens kluvnad; att stjärnorna pekar ut två helt olika platser samtidigt. Med denna kunskap och med Rochart i släptåg reser man då ännu en gång till Ilibaurien, denna gång eskorterade av Mathus Dokella. (Tocandra da Privaris öde förblir som sagt oklar sedan den förra expeditionen norröver.)

I Skuger möts man först av DiFolternas kallsinne (sedan karaktärernas tidigare besök på Parenkymon, ovan) medan Rochart förs inför Manghalde i träsket. Så småningom ankommer även Kimara, Pulcygnus och Didra från sin räd till Folda, se separat tråd om Kristalltjuren. Avani blir slutligen inbjuden till Parenkymon ännu en gång på Manghaldes vägnar - där denne går med på att och lyckas också förlänga trollkarlens liv ytterligare något, genom att stjäla Rocharts organ i en slags transplantation.

I västerled

Spelgruppen samlar sig åter och man bestämmer sig för att söka efter det Röda ögat på Palamux innan man tar sig till Saphyna för att det Gröna. Istället för att segla runt och passera den fallna staden Soblak, med allt vad detta kan innebära i fientliga flottstyrkor, så bestämmer man sig för att resa tvärs igenom ön. Första anhalt är ett besök på sinevanernas kloster i Tiribend, där Pulcygnus avviker från resten av sällskapet för att återvända till HOXOH. (Hans skuggbefallning var att hämta Astrumal DiFolt till Skuger och belöningen det lejdebrev som åter ger honom tillgång till stadens akademi.)

Efter att ha sökt information i både Tiribend och Fontra Cilor och avrest mot Famaruhl iakttar man krigsförberedelserna i Moskorien inför det väntade anfallet från Kishatet. Man undkommer dock striderna och anländer så småningom i Urma, där det dock visar sig att gränsen västerut är stängd. En främmande truppstyrka har nämligen slagit läger nedom försvarsmuren i högpasset, varför sällskapet istället behöver ta omvägen genom bergen.

Bodonius råkade sätta skräck i tolguldervakter (genom Tektonisk åkallan) i urma men lyckas trots detta vinna respekten och förtroendet hos en krigare av jättefolket som blir sällskapets vägvisare framledes. På Tolgelds nordliga sluttningar stöter man längst vägen på Joobalashersektens landsflyktigaöverlevande ledning med Enu Garasuga och Noscapio i spetsen. Man ger dessa ynkligt motvilliga präster den hjälp man förmår innan man fortsätter vidare till tolguldernas huvudort belägen i en svårtillgänglig bergsklyfta. Där samlas jättefolket till krigsråd då främmande soldater ska ha landstigit på sydkusten, plundrat och även förorättat bofasta tolgulder där. Det ropas på blodshämnd och sansade skallar får finna sig överröstade.

Tolguldernas anfall ska kommer söderifrån - utan att förstrådfråga "solprästerna" i Urma, vilka utan tvivel skulle komplicera saker och ting. Bodonius är något av en shaman i tolguldernas ögon och erbjuds plats i fälttåget, varpå hela gruppen avviker från sin ursprungliga kurs mot kusten för att istället resa med sina nyvunna vänner norrut till Högpasset mot Moskorien. Efter ett spaningsuppdrag nöjer sig gruppen med att iaktta tolgulernas anfall mot fiendelägret, även om Bodonius faktiskt inleder striden genom att nedkalla bergsandarnas vrede mot fienden i form av ett stenskred.

I resterna av de kontinentala legoknektarnas fältläger finner man svar på en del frågor om det politiska läget och hotet mot Trakoriska riket. Hären som verkar ha intagit Lasemos i gruppens färdriktning (man siktar på Maravelda som första anhalt på väg till västra Palamux) förefaller alltså invänta marschorder från Kishatet, mot okända mål. Man avbryts dock av krystallokraten Huriems som anländer i ett försök att reda ut varför tolgulderna lagt krokben för Shar Kishatis krigsplaner. Samirion, i egenskap av Abzulvans utsände, lyckas dock vinna prästens gunst och avverka ett personligt ledjebrev inför resan västerut längs karavanvägen.

I Oorams skog tampas man med misshagliga fogdeknektar med order om att hålla vägen stängd, vilka man dock lyckas överlista och därmed undvika att bli förda inför fogden i Orneliden (här en tänkt residensort för fogden belägen invid flodmynningen). Spelarna väljer att undvika kusten och istället prova sin lycka genom det, enligt uppgift, stängda färjeläget i Tramenze och blir följaktligen tillfångatagna som misstänkta spioner av ockupationsstyrkorna på plats. Bodonius blir i sin tur ertappad som medlem av RhabdoRana, slagen i järn och brutalt nedslagen efter ett tappert flyktförsök.

Det återstår att se huruvida Huriems och/eller Brondóns lejdebrev kan köpa dem frihet och passage över gränsen till Lasemos. Ty här tog det återigen stopp för Oraklets fyra ögon, varpå en del av spelgruppen fortsätter med Kristalltjuren istället.
 
Baldyr
Topic Author
Posts: 812
Joined: Fri 13 Jul 2012, 13:07

Re: Vox Ranzina - krönika (Oraklets fyra ögon)

Sun 12 Mar 2017, 13:55

Tramenze

Efter flera avbrott under de senaste månaderna har vi slutligen lyckats spela vår egen version av Brushanens sista vila från Tramenze-modulen. Istället för tävlande gravplundrare är färjeläget ockuperat av trupper under kondottiären Pålhandas fana, enligt romanerna. Befälhavare på plats är den magillriska kavallerikaptenen Trivesse, från Vredesverk. På själva holmen har hon dock förlagt en grupp legosoldater. I övrigt är scenariot intakt med Malakia och eljestgården, Bargan och hondemonen, liksom ölstugan och bryggeriet med Tam respektive Vhynna. Tam och Malakia har fungerat som spelarfigurer av och till under dessa spelmöten.

Utgångsläget för karaktärerna är nedslående; man inhyses på bryggeriet och fråntas sin utrustning och knappa beväpning (svärdet Blåbite). Misstankarna om spioneri förstärks av det faktum att Avani Veda lagt beslag på order och andra privata kommunikéer från härlägret vid högpasset mot Moskorien (se ovan). Faktum är också att befälhavaren för det legoknektkompani som förintades av tolgulderna med karaktärernas medverkan lyckats undkomma fångenskapen, tack vare ett ingripande av Bodonius som drevs av sitt ömma samvete (förbannelse), och ta sig till färgeläget i Tramenze. Kondottiären Onéreon från Morgind befinner sig alltså på ölstugan där officerskollegan Trivesse satt upp sitt högkvarter. Medan spelarna försöker hitta en väg ur knipan och vidare västerut mot Maravelda noterar man hur de utrikiska officerarna käbblar om deras öde.

Bodonius överlevde ett försök att ta sig loss (enligt ovan) och vårdas på eljestgården. De övriga kakaktärerna överlämnas så småningom i kondottiären Onéreons vård och förväntas följa honom till överbehälhavaren för ockupationsstyrkorna i Kharasma. Tam noterar dock mystiska förhållanden på ön och involverar så småningom spelarkaraktärerna. Äventyret får ordentlig fart när en av Trivesses kavallerister hittas död och den läkekunniga Avani ombeds undersöka dödsfallet. Luguster Huga har varit förvunnen och hittas också mördad - med all sannolikhet av samme mördare. Bodonius kommer på benen tack vare ett ingripande av Tigwalvan (genom animisten Samirions försorg), ställer till med en scen och hamnar också under Onéreons förmyndarskap.

Hondemonen

Spåren leder till grisbonden Bargan och snart stundar en strid mot såväl honom som drottningsuggan. Samirion förvandlar sig till björn och besegrar med Bodonius hjälp demonen innan denna har möjlighet att ta till list. Medan man återhämtar sig från sammandrabbningen och konfererar med Malakia återföds demonen på ölstugan - ur kapten Trivesse vars sönderslitna kropp fördelas över det rum hon tagit in anspråk. Denna gång använder hon sina mentala krafter för att trollbinda legosoldaterna inklusive den gästande kondottiären Onéreon. Inför skräckslagna hyrknektar nedgörs demonen ändock en andra gång i skänkrummet av karaktärerna med hjälp av Tams hjälpreda (förmågan följeslagare) Rockart.

Spelarna inser att demonen troligen återfötts ännu en gång och blickarna riktas mot bryggeriet där Vhynna håller till. Medan man samlar sig till aktion och Malakia, understödd av ockultisten Avani, förbereder en blodsrit på eljestgårdens torn, tar demonen initiativet och angör ölstugan i en ny, blodig människohamn - denna gång sprungen ur bryggarmästarinnans lekamen. Hondjävulen försöker resonera med karaktärerna (och kondottiären), intygar hon vill lämna denna värld och därför behöver Malakias hjärta. Malakia å sin sida nödgas avslöja för Avani att hon behöver ett människohjärta för att mana fram demonen Zaghurim ur den svarta statyetten. Avani är visserligen villig att gå över lik om det kommer till det, men inser också att man faktiska redan har tillgång till blodet från ett hjärta i det cordolanum man tidigare undanhöll från Kamalkus och som härrörde från Bektar, genom Fundibéras försorg. (Se ovan.) Apotekaren lyckas också komma åt det beslagtagna färgämnet och preparera detta för ritualen. Först måste Avani dock övertyga såväl Onéreon som hondjävulen att ta sig till häxan Malakia istället för tvärtom. Demonen går medvetet rakt i fällan, övertygad om att Malakia inte kommer att kunna betvinga henne.

Scrofaxia hindrar övriga karaktärer från att följa efter in i tornet varför Avani ensam gör sitt bästa för att skydda en hjälplös Malakia undan hondemonens vrede. Ritualen fullbordas och de båda demonerna tar ut varandra enligt äventyrets upplösning. Själva slutet bevittnas av de övriga och lugnet lägger sig slutligen över ön. Legosoldaterna har förlorat sin befälhavare i Trivesse och kondottiären Onéreon (som eventuellt kommer att spelas av en ny spelare framledes) ställer sig välvillig till spelarkaraktärerna, vilka hellre seglar mot havet än bemödar sig med landvägen genom Lasemos. Man kan alltså resa vidare med sin packning intakt, och en nivå ödestyngd och nya allierade rikare.
 
Baldyr
Topic Author
Posts: 812
Joined: Fri 13 Jul 2012, 13:07

Re: Vox Ranzina - krönika (Oraklets fyra ögon)

Sat 15 Jul 2017, 19:25

Här en sammanfattning av vårens övningar. Spelet har legat nere nu under sommaren men kommer förhoppningsvis igång igen lagom till semestrarna. Under tiden har vi dock spelat kampanjens tredje del parallellt, se separat tråd.

Bhannavil

Efter att ha övervunnit smärre hinder på vägen mot havet når sällskapet slutligen Trocuspas heliga ö Bhannavil. Man väljer att landstiga vid en anonym fiskeby och möts av en tveksam lokalbefolkning som fått sina båtar sänkta av de främmande härar som svept fram längst kusten och som nu ockuperar grannlandet Lasemos. Medan resten av sällskapet återhämtar sina krafter efter överfarten hittar druiden Samirion ett gammalt kloster inåt land.

Ruinen visar sig vara Sinevanerordens ursprungliga klosterborg, numera befolkad av en gammal väktare från Nastrôl och dennes tjänare.Eftersom det är tabu för sinevanerna att skåda den heliga ön har munkväktaren frivilligt låtit sig förblindas. Förutom ett förseglat bibliotek vaktar denne en evig flamma i väntan på ordensbrödernas profeterade återtåg. Samirion, som haft för avsikt att besöka Bhannavil ända sedan sitt besök hos sinevanerna i Nastrôl, lämnar dock platsen med endast kryptisk bakgrundsinformation om saniternas ankomst till Bhannavil. Det framkommer också attklostrets skyddsväsen är stridstuppen Koklai! (I vår kampanj är Koklai inte lika central i ordens moderna förgrening i Nastrôl.)

Efter att ha korsat ön till fots anländer man till dess klassiska stridsfält som lyses upp av en mängd eldar i natten. Samirion och Bodonius hamnar i något av en knipa när man bekantar sig med stridslystna farsegels kämpar, men återvänder dock med livet i behåll. Följande dag ankommer man till S'rid be Ghile och hjälper ett par skadade kämpar som lämnats kvar under natten till Trocuspatemplets sjukstuga.

På tempelområdet finner man såväl härbärge som kunniga inom saniternas urgamla språk. Det visar sig att runorna på svärdet Blåbite har blivit bristfälligt restaurerade på Noroma. Prästerskapet tror heller inte att svärdet härstammar från Bhannavil utan har ett annat och mera gåtfullt ursprung. Samirion lämnar motvilligt ifrån sig vapnet till prästerna när Avani slutligen lyckats med list avverka överfart till Maravelda från hamnkaptenen.

Maravelda

Efter en grundstötning i sandbankarna fotvandrar man in till den ockuperade gamla staden som förefaller öde, bortsett från farländska knektar som lever rövare på gatorna. Krögaren Tam från Tramenze slog följe med äventyrarna och råkade i S'trid be Ghile på en kafrilersyster som han växte upp med i Maravelda. Hon gömde sig där undan kondottiärtrupperna som enligt henne fört bort hennes ordenssyskon. Väl i Maravelda visar det sig mycket riktigt att kafrilerna i egenskap av goda helare tvångsvärvats till diverse kompanier och förband förlagda utanför staden. Själva templet har tagits i anspråk som soldatsjukhus under befäl av stadens nye ståthållare.

Stadens uråldriga akademi, vars bibliotek sällskapet haft som avsikt att besöka, utgör numera ockupationsmaktens högkvarter medan stadens egen furste befinner sig i Kharasma som "gäst" hos Blåtrune och invasionsarméns befälhaverska Pålhanda. En grupp akademiker och patrioter har däremot förskansat sig inne i akademibiblioteket på det att detta inte inte må plundras.

Samirion, i egenskap av representant för Abzulvan, lyckas dock imponera tillräckligt på ståthållaren för att freda kafrilertemplet och sina landsmän från Mereld, och är också välkommen att förhandla med fanatikerna i biblioteket. Snart får man kontakt med den lokala motståndsrörelsen som i smyg levererar förnödenheter till de förskansade bibliotekarierna. Samtidigt visar det sig att belägringstrupper förbereder sig för att spränga in sig i det lättantändliga biblioteket genom källargångarna meddels cruta!

Äventyrarna tar sig slutligen in i biblioteket genom stadens gamla kloaker och får hela situationen klar för sig. Biblioteket har visserligen få rikedomar utöver gamla och ovärderliga skrifter, men däremot finns ett observatorium med dyrbar utrustning på taket liksom akademiens gravkrypta under källarvåningen som innehåller gravgåvor. Bodonius avslöjar den avhoppad RhabdoRana-mördaren Hadrianna som visar sig lida av ånger då hon (genom skuggspelets försorg) mördade akademiens storsyntald Sabarga. Hennes lik ligger fortfarande på lit de parade på akademien och mördaren önskar att lägga henne till vila i kryptan. Bodonius lovar att hjälpa till med detta varför man bryter sig in på akademien och fraktar in liket via kloakerna, men dådet blir upptäckt. Samtidigt saboterar man crutaförrådet så att legoknekterna inte råkar sätta eld på hela biblioteket.

Det visar sig också att biblioteksockupanternas fanatiska ledare Lamicus är vid klen mental hälsa och har samlat på sig ett lager lampolja för att kunna sätta allt och alla i lågor i händelse av att fienden bryter sig in. Hadrianna visar sig i sin tur ha vidare planer för Sabargas lekamen - hon behöver vidare hjälp med att utföra en nekromatisk ritual som öppnar portarna till dödsriket...

Äventyrets upplösning återstår!
 
Baldyr
Topic Author
Posts: 812
Joined: Fri 13 Jul 2012, 13:07

Re: Vox Ranzina - krönika (Oraklets fyra ögon)

Fri 29 Dec 2017, 22:57

Här kommer, sent om sider, fortsättningen. Vi har fortsatt spela regelbundet och är uppe i 120 spelmöten totalt för kampanjen. Jag ska försöka skriva ikapp under ledigheten nu vid årsskiftet.

Hej och hå i akademibiblioteket

Medan Samirion på licens från Abzulvan säkerställer att konflikten mellan stadens ockupanter och bibliotekets försvarare får en fredlig lösning, lyckas den före detta mörderskan Hadrianna alltså inte bara värva Bodonius till sin mörka försoningsrit, utan även ockultisten Avani och häxan Malakia, som också följt med sällskapet till Maravelda. Genom eder till sanningsguden, böner och hotelser till de inblandade, samt noga förhandlade inspektioner av förmodade undangömda skatter öppnas slutligen bibliotekets portar och belägringen är över. Under tiden och utan Samirions vetskap har resten av gruppen däremot förberett en nekromantisk ritual i samma gravkryptor som man lyckats dölja för ockupationsmakten.

Vid midnatt tar sig Avani, som ingalunda är någon besvärjare, vatten över huvudet och genomför ritualen. Dödsrikets portar öppnas och Sabargas ande besätter hennes döda kropp. Avani frågar den döde astromatissan om den annalkande konfluxen och får beskedet att denna är kluven och behöver därför enas innan den äger rum. Någonting går dock fruktansvärt fel och andra illsinnade andar tränger sig fram ur underjordens mörker! Det visar sig att Bodonius, som assisterat vid ritualen, har blivit ifatthunnen av sina många mordoffer. Istället för att göra motstånd och riskera övriga närvarandes liv och säkerhet väljer ranzinermunken och följaren av Ghumgakk att godta sitt öde. Alla ljus blåses ut och Bodonius är spårlöst försvunnen. Avani svär att inte befatta sig mera med mörka krafter hen inte förstår sig på.

Stjärnefallet

När stoftet lagt sig och sanningen om Bodonius öde sakta men säkert når Samirion, stöter man på ett par tidigare bekantskaper från kampanjen i staden, med förvecklingar som följd. Man lyckas också pressa ståthållaren att frige kafrilerna som tvångsvärvats till det väntande fälttåget, varpå templet återigen kan öppna för allmänheten. Man försöker också få tag i kondottiären Moliax för överfart till Malurangu, dit Samirion har ärende för sin skuggmakts räkning, med måttliga framgång. Få händelser visar sig ha någon egentlig betydelse för fortsättningen, liksom studierna i biblioteket inte ger någon avgörande klarhet i sakernas ordning. Var det Röda öga som omtalas i profetian finns är fortfarande oklart. (Min egen plan var att föra rollerna till Malurangu via Koelvygruppen, där Moliax gömmer sig med sitt fartyg Barkmannen II. Kondottiären hade varit tillfångatagen av melukhierättlingar som dyrkar raugonerna vilka i sin tur vallfärdar till platsen, och så vidare...)

Kampanjens andra del får istället en oväntad vändning när tidslinjen kolliderar med den tredje delens dito, se separat tråd. Den nya stjärna som rört sig över Tuppens sjärnbild faller nämligen slutligen nednorr om Lasemos. Spelarna bestämmer sig nämligen för att lägga all vikt vid denna utan tvekan kosmiska händelse. Istället för att påbörja en lång och mödosam vandring norrut genom ockuperat land föreslår jag som berättare att Samirion förvandlar sig till en albador och flygspanar i förväg.

Sagt och gjort, och efter att spelaren fått klart för sig att endast en lavasjö återstår av den som träffades av himlastenen vid Kargomväggen, så väljer spelaren att flyga tillbaka ovanför densamma. På väg mot Lasemos passerar Samirion alltså Bektare berg och når Hoskas klyfta, följer ut till havs - och lokaliserar Malurangu.

Därmed inleds deläventyret det Röda ögat helt oplanerat och utan Avanis spelare, som ändå är upptagen med studier i verkliga livet. Bodonius spelare hoppar däremot med som björkebeningen och helothanens son Bhryllis. Fortsättningen följer, alltså.
Last edited by Baldyr on Sun 31 Dec 2017, 17:39, edited 2 times in total.
 
Baldyr
Topic Author
Posts: 812
Joined: Fri 13 Jul 2012, 13:07

Re: Vox Ranzina - krönika (Oraklets fyra ögon)

Sat 30 Dec 2017, 21:33

Björkrike

Samirion krashlandar innanför pallisaden på missionsstationen i fågelhamn och undkommer med nöd och näppe att bli middag för sutarnoviserna. I människohamn är han naken och har endast fört med sig en skärva av ljusstenen (talisman) som han burit med sig i klorna. Föreståndarinnan Godael är Samirions gamla handledare från klosterskolan på Mereld och personen som densamme skickats för att undsätta. Han får situationen i Björkrike,  inklusive orakelkulten vid Kungsklippan, klar för sig och svär att göra sitt bästa för att reda ut konflikten mellan sutar och norsar. Novisen Bhryllis erbjuder sig att agera vägvisare men visar sig som bekant ha svurit att döda oraklet, som Samirion mycket riktigt identifierar som det Röda öga man letar efter.

Man avreser till Palamoxi fastland och börjar resan med att uppsöka Bhryllis far heliothanen i Sisclaggi. Bastubad och andra familjära förvecklingar uppstår innan Bhryllis får lov att låna de heliga vapnen och rustningarna för sitt dåraktiga uppdrag. Planen som man enas kring är att försöka reda ut konflikten med norsarna vid det årliga tinget som äger rum vid fullmånen blott en vecka senare. Medan Bhryllis söker upplysningar om Kungsklippan och orakelkulten hos de vise bland sitt folk, reser Samirion tillbaks till kafrilernas mission. Där övertygar han prästinnan Godael att i smyg skicka en kapabel Tigwalvanpräst till tingsplatsen för att tillsammans med Samirion helga platsen i ljusgudens namn, för att på så sätt lindra konflikter och lindra norsarnas förväntade blodlusta. (Spelarens egen tolkning av Vox Ranzina är att norsarna kommer att leda ett ödesdigert fälttåg mot Laabne, vilket i sin tur skulle innebära slutet för björkebeningarna som folk.)

Man möter alltså upp Bhryllis vid tingsplatsen, som har en helig galning som besökt Kungslippan i släptåg (hög FG på slag för konktakter). Spelaren väljer rent av att ha kvinnan som Följeslagare (förmåga) till Bhryllis och dessutom göra detta till en romantisk relation. Medan allt fler sutare anländer till platsen i förberedelse inför tinget och marknaden i samband med denna, åkallar prästerna Tigwalvan i en avsides övergiven stuga. Komplikationer tillstöter men i slutändan är ritualen framgångsrik, och den assisterande prästen återvänder till Malurangu utan att ha blivit upptäckt och förvärra krigshotet med sin blotta närvaro.

Första tingsdagen blir till en början en antiklimax då norsarna inte verkar anlända till årets ting. Först när det blåser upp till storm och mörkret faller över Hoskas klyfta, som lyses upp av åskan som går i kanjonen, siktas hundratals facklor på klyftans nordsida. Lunothanen och norsarnas hela krigshär anländer fullt munderad för att ställa ett ultimatum till sutarnas hövding. Stridigheter riskerar att utbryta när som helst, inte minst då Bhryllis och hans många bröder hamnar öga mot öga med lunothanens egna söner, vilka Bhryllis har tampats med tidigare i sina ungdomsår. (Karaktären har konkreta Erfarenheter som omnämner dessakonflikter.)

Hela situationen i Björkrike ställs på sin spets och avgörs i ett episkt bastuslag mellan heliothanen och lunothanen med respektive klaner. Vi löser alltsammans kring spelbordet med ett konfliktslag där sutarna alltså har fördel av att Tigwalvans fred numera råder på tingsplatsen. Men lunothanen står slutligen som segrare efter att heliothanen snöpligen får släpas livlös ut ur bastun! Tinget fick därmed också ett abrupt slut och norsarna återvänder hem segrande. Kriget har visserligen kunnat undvikas men till priset av att mereldernas mission bland björkebeningarna därmed har misslyckats.

Kungsklippan

Resan till Kungsklippan blir tämligen händelselös då man lyckas undvika farorna där. Vid vägskälet träffar man dock en gammal käring som uttalar kryptiska förutsägelser som verkar överensstämma med Vox Ranzinas profetiska ord. Det är givetvis en förklädd Fundibéra som delar rollernas motiv att föra bort oraklet från Kungsklippan. Tiggaren som tidigare satt vid vägskälet hittas död en stund senare medan haggan är spårlöst försvunnen.

Väl framme vid orakelkultens högsäte uppstår kalabalik när hedersvakten får syn på inkräktarna, men man lyckas rida ända in i dårarnas förgrotta genom en kringgående manöver på getrygg. Medan Bhryllis iklädd och beväpnad med de heliga artefakterna håller oraklets försvarare på behörigt avstånd förföljer Samirion en av de heliga dårarna genom en spricka in i berget. Denna hittas spetsad på varulvsfällan och därmed har man kommit in i själva labyrinten.

Labyrinten är här en vidsträckt hinderbana som konstruerats inne i naturliga sprickor och kaverner i berget, där man utvidgat befintliga passager och avsmalnat andra genom att uppföra väggar, golv och tak av trä. Istället för att spela oss igenom varje korridor och enskilt utrymme beskrevs labyrinten på ett mera narrativt sätt, där spelarna försökte hitta rätt väg genom ett dådslag istället. Även om svårighetsgraden minskade för varje försök misslyckades man länge forcera labyrinten och hittade istället en bakväg in till den underjordiska sjön bakom en lös väggpanel.

Onaquierna är här ersatta med de p'takluner som omtalas av Kamalkus i romanen Slaktare små. Samirion lyckas dock hålla de mörka makterna på behörigt avstånd genom att låta lysa upp underjorden med Tigwalvans ljus. Norsarna förföljer också våra hjältar in i labyrinten och Bhryllis lyckas slutligen besegra dem vid grottsjön. Efter att ha undersökt densamme gör man nya försök att forcera labyrinten och lyckas också passera fällorna på vägen. Man undsätts också överraskande av en flicka som försvinner lika plötsligt som hon dök upp. (Fundibéra följer med andra ord rollernas framsteg inne i berget på behörigt avstånd från de mäktiga väsen som tagit det i besittning.) Men i slutändan spolas man tillbaka till sjön vid vattenhjulet... 

Det röda ögat

Först när tränger sig upp genom en naturlig förkastningsspricka i berget når man till toppen av Kungsklippan, till följd av ett extremt lyckat dådslag. Man spanar nu ned genom taket på Nastigast astrolabium medan Fundibéra lurar i faggorna och iakttar sällskapet osedd... Glaskupolfönstret börjar stängas när man gjort sig till känna och Samirion är först att hoppa ned på det gigantiska teleskopet. Medan Samirion stöter på och återigen övervinner p'taklunernas närvaro i oraklets förmak tar sig Bhryllis ned och förföljer det vettskrämda oraklet längre in i komplexet. (Även oraklets utrymmen är betydligt utökade jämfört med originaläventyret, men däremot inte i kartlagda i onödan)Och medan Samirion är upptagen med att följa trappor ända ned till vattenhjulet i slutet av labyrinten, så avbryts Bhryllis av Fundibéra som nu antagit skepnaden av rollens egen följeslagare. Det hela slutar i en konfrontation i oraklets arbetskammare där Bhryllis lämnas paralyserad av häxans magi. Samirion återvänder slutligen från labyrinten och befriar sin vägvisare.

Häxan har vid det här laget förskansat sig inne i oraklets personliga kammare med dess invånare och söker egentligen förhandla fram en lösning på situationen. Bhryllis sparkar dock helt sonika in dörren vilket får Fundibéra tillfälligt ur balans. Björnförvandlad lyckas Samirion ta ett dödligt grepp om hennes hals men väljer att inte avsluta henne, igen, utan att höra vad hon har att säga. Det visar sig att Fundibéra är besviken på att man inte fört med sig medaljongen Tvillingband från romanerna (som alltså ersätter Didras halssmycke i originalet, som var tidigare i häxans ägo och som blev kvar i Maravelda när Samirion lämnade staden för sin flygtur) och men säger sig ha en alternativ plan för att transportera bort oraklet. Man ingår en allians i skapargudarnas namn, dit alltså även Luvena får räknas, varpå prästinnan öppnar en portal i käglan av månljus som lyser ned genom det öppna takfönstret. Samirion lämnar alltså Kungsklippan mot okända mål buren på månens strålar i sällskap med Fundibéra och Nastigast. Han får sutarnas artefakt Styrkemasken som avskedsgåva avBhryllis, som alltså inte följer med på vidare äventyr utan svär istället att försvara missionärerna på Malurangu från norsarnas hotande landstigning.
 
Baldyr
Topic Author
Posts: 812
Joined: Fri 13 Jul 2012, 13:07

Re: Vox Ranzina - krönika (Oraklets fyra ögon)

Sun 31 Dec 2017, 21:35

Konungens återkomst

Medan Samirion söker efter det Röda ögat i Björkrike fortsätter Avani Veda sina studier i det gamla akademibiblioteket i Maravelda. Avani blir dock distraherad av det faktum att ockupationssoldaterna förefaller förbereda uppbrott. Ett fartyg från Kishatet anländer också och bland delegationen kan Avani identifiera krystallokraten Huriems som man tidigare stötte på vid Högpasset mot Moskorien. Akademikerns nyfikenhet tar som vanligt överhanden och Avani blir upptäckt när hen snokar vid stadens Shamashtempel, och följaktligen försatt i husarrest på biblioteket.

Samirion återvänder alltså inte från sin flygtur och kort därefter kan Avani beskåda från bibliotekets utsiktsplats hur en drake sätter legosoldaternas magillriska flotta i lågor! Draken sveper därefter över staden och Avani kan se en ryttare på dess rygg. Stadsborna samlas vid torget framför Shamashtemplet för att beskåda draken och dess herre furst Arn. Avani får höra vad som hänt i Kharasma (enligt romanförebild) samt på Stegos (se separat tråd). Ockupationen är i praktiken över och Arn Dunkelbrink erbjuder invasionsstyrkorna att lämna landet utan något krigsbyte landvägen. Avani avviker dock till hamnen där Huriems med följe förbreder ett hastigt avsked. Avani lyckas prata till sig överfart till östra Palamux och Stegos.

Längs vägen ser man att Soblak är ockuperat av utländska kondottiärer och i Albarunzia visar sig Shar Kishatins regim ha störtats i en oblodig kupp. Kishatet har upplösts och städerna svurit trohet sig till Stegosi konung. Avani lämnar den före detta krystollokraten åt sitt öde och säkrar överfart till Mea Plakole på Stegos.

Mea Plakole

Samirion anländer i sin till en bergstopp ovanför huvudstaden på Stegos. Fundibéra fortsätter vara kryptisk men förklarar till slut var man hamnat och vad som är i görningen. Man lyckas till slut få kontakt med lokalbefolkningen, bland vilka många är blinda eller synskadade, och får välbehövlig hjälp att frakta den omfångsrika matematikern ned till staden. Det visar sig att en helig kvinna som omtalas som Ljusbringaren är den som befriade landet från förbannelsens ok. Fundibéra har tänkt presentera Nastigast för kung Arn för att därigenom vinna inträde till dennes hov, men kung Arn är visst bortflugen på sin drake. Samirion inser genast att konungen givetvis är den eländige Onedon som slog följde till Marjura och som sedermera försvann på Blatifagus rygg. 

Man inkvarteras hur som helst som hyllade gäster på Rödrovans kungapalats och förs därefter inför Livbärerskan vid Botebägarens arena och tempel. Samirion tolkar först åsynen av alla kroppar och avhuggna huvuden som att stegoserna ägnat sig åt människooffer under månens bleka sken, en villfarelse som uppmuntras av en road Fundibéra. En formell audiens äger rum där båda gästerna gör sitt bästa att presentera sig stegosernas vänner och välgörare. Livbärerskan tror att konfluxen kommer att äga rum på Stegos, ty detta har hovastrologerna förutspått sedan länge, och Förljusningen är ytterligare ett tecken på dess annalkande.

Efter att han haft tillfälle att ställa detaljfrågor till översteprästinnan väljer Samirion att tolka stegoserna gamla profetia som att Arn ingalunda var den förste utomstående man att anlända till Stegos efter Förljusningen utan att den äran i själva verket tillfaller honom själv!

Samirion får också höra talas om Kvinnan i Trädet som alltså är densamme som Ljusbringaren och vars identitet är ingen mindre än oraklet Kimara som man tidigare stiftat bekantskap med. Samirion har minst sagt hamnat mitt i händelsernas centrum!

Trädet som längtar till havet

Fundibéra försvinner lika misstänkt som plötsligt och spårlöst, medan Samirion fortsätter att grilla Livbärerskan om allehanda detaljer. Till slut bestämmer han sig för att besöka Irminsuleträdet som verkar vara av betydelse för orsakssammanhangen. Vid trädet visar det sig att en skara anhängare och rent av lärjungar till Ljusbringaren Kimara väntar tålmodigt på henne. Den heliga kvinnan har stigit nedför klipporna till stranden nedanför och Samirion ser någonting försvinna bort i vågorna när han närmar sig. Kimara, som alltså inte längre är en spelarkaraktär, är numera (eller återigen) blind och försöker ensam bärga en stor död manskropp från vågorna. Det visar sig vara liket av munken Bodonius som fraktats till platsen av det mystiska havsfolket.

Bodonius kropp har tydligt legat en längre tid i vattnet men enligt Kimara har den ändå en livskraftig aura, som Samirion vid närmare inspektion också kan känna igen från Peatro Petralba på Ranz. Samirion åkallar munkens skyddsväsen Ghumgakk, som munken dock vid det här laget i själva verketslutgiltigt har förgätit (konsekvenser kommer senare), varpå den storvuxne Bodonius kropp vaknar till någon sorts förvirrat skenliv. Han verkar acceptera beskedet om sin identitet men själv sakna minnen från sitt tidigare liv. Med gemensamma krafter hjälper man den vandöde upp för de många trapporna till den väntande folkskaran. (Samirions spelare slog förresten ett fenomenalt bra dådslag för att göra intryck på lärjungarna, varför han kan räkna med deras stöd i det fortsatta spelet kring makten på Stegos.)

Kimara berättar också mycket av det som hänt spelarna i kampanjens tredje del parallellt med denna andra del, om Shaguls mästare Uroboren, om Arn och Kimara som Mannen respektive Kvinnan, om konfluxen som tvärtemot Livbärerskans uppgifter visst ska äga rum ute till havs på behörigt avstånd från Stegos, liksom om en "väktare" som havsfolket tillkallat från djupen.

Medan Kimara tar hand om den återuppståndne återvänder Samirion till Mea Plakole för att göra anspråk på kungatiteln. Han är högst skeptisk till Arn som gudarnas utvalde och lyckas också föra fram sin sak till Livbärerskan på ett högst påtagligt och övertygande sätt. Prästinnan kan dock varken avsätta eller tillsätta någon och blir mest frustrerad över anspråket. Det återstår att se om man kommer att tillsammans försöka avsätta konungen vid något senare skede...

Who is online

Users browsing this forum: No registered users and 5 guests