Baldyr
Posts: 801
Joined: Fri 13 Jul 2012, 13:07

Re: Vox Ranzina - krönika (Oraklets fyra ögon)

Sun 31 Dec 2017, 22:15

Fädren av den Vita klippan

Stegosernas gudautvalde konung återvänder oväntat till Stegos men verkar fortfarande envisas med att hålla hov på öns sydsida. I samband med detta anländer också ett fartyg från Albarunzia med delegationer från såväl det tidigare Kishatet som andra intresserade, däribland spelarkaraktären Avani. Spelgruppen sammanstrålar alltså utanför borgen Ljushem dit även delar av huvudstadens befolkning med Livbärerskan i spetsen anländer för att träffa konungen. Bodonius kan berätta att kvinnan Kimara verkar ha lämnat Stegos, möjligen tillsammans med en annan för honom okänd kvinna (Fundibéra?). Samirion minns att Kimara berättade att hon hade ärende till DiFolterna i Ilibarien där hon skulle möta upp Uroboren och blivit utlovad det Blå barnet som betalning för utförda tjänster.

Bodonius minnen återvänder sakteligen när de andra berättar om deras tidigare äventyr tillsammans. Han säger sig fortfarande tjäna berget Ranz som återuppstått, men vet inte vad detta betyder. Samirion återberättar huvuddragen i sitt äventyr kring det Röda ögat medan Avani beskriver utvecklingen i Lasemos samt beklagar att hen bar ansvaret för Bodonius öde. Det som hänt är alltså att Bodonius drogs ned i Dödsriket (se ovan) där hans själ slets i stycken av hämndlystna mordoffer. Shagul ingrep dock och lade beslag på munkens hjärta innan kroppen togs om hand av Peatro Petralbas ande, som vandrar osalig längst den döda floden efter Samirions misslyckade försök att lysa frid över hans själ vid hans dödsbädd (se ovan). Peatron har samlat alla döda ranzinermunkars andar på en vit klippa i Dödsriket som direkt motsvarar den vid Ranz, och tillsammans med alla de tidigare ordensfäderna besätter man Bodonius sargade kropp. Bodonius egen ande är alltså endast delvis närvarande medan kroppen i sig har vissa kvardröjande minnen. Den samlade Peatron Petralba (Bodonius utsågs till den sjunde och sista av sin föregångare) följer därefter dödens flod ut i Glömskans hav och försvinner under ytan...

Avani, som är en kunnig liksynare, kan bekräfta att Bodonius inte längre räknas till de levandes skara, liksom att kratern i bröstkorgen härrör från att hans hjärta slitits därur. Gruppen överväger sina uppslag och målsättningar i ljuset av situationen på Stegos, och bestämmer sig slutligen för att fortsätta jakten på oraklen. (Jag erbjöd spelarna en möjlighet att avsluta kampanjens andra del nu när den tredje också var färdigspelad, viket redovisas på annan plats, och därmed påbörja kampanjens avslutande del. Men spelgruppen föredrog att spela klart denna andra del.)

Aldrun av havsfolket

Gruppen får aldrig tillfälle att träffa Arn då hela hovet medLivbärerskan i spetsen förflyttas slutligen till huvudstaden under pompa och ståt. Bodonius överlämnar en äggformat sten (Wafna, som djurmagikern kommer att kunna ta som sitt totem och Följeslagare vid senare tidpunkt) till Samirion, uppenbarligen en slags gåva från Kimara.

I väntan på att situationen ska stabilisera sig i staden bestämmer man sig för att återvända till Irminsuleträdet. Där får Bodonius en vision av en stenstaty som står på Irminsuleträdets ställe på strandklippan. Avani Veda råkar hitta en mystisk skyttel vid trädets rötter som ger ifrån sig en tunn regnbågsskimrande tråd. Det är givetvis skaparpennans givna form i Tiamatias värld som tappades av Kimara när denne anlände till Stegos genom Irminsule i kampanjens tredje del.

Nu gör spelarna någonting helt oväntat då man tar sig ned till den lilla stranden och blåser i snäckhornet som man fick av havsfolket vid Sjublommors afton i Tricilve, se ovan. Ingenting händer till en början men senare under dagen skymtas ryggen på en väldig varelse ute till havs, och vid solnedgången reser sig havskvinnan Aldrun ur vågorna för att svara på karaktärernas frågor. Här fick jag som berättare verkligen bita mig på tungan för att inte spoila fortsättningen, men det framkom bland annat att det var välsterkotten Grono som hämtade Bodonius kropp från Dödsriket.

Efter att man grunnat på sina nya ledtrådar under natten försöker Samirion åkalla dryaden Melealina som Sambarsynd Coria tidigare försökte rådfråga på Kintanarou. Eftersom spelarna själva beslutat sig för att söka efter det Gröna ögat på Saphyna gav detta givetvis inget som helst resultat...

Vid konungens hov

Vid ankomsten till Mea Plakole inviger man först Livbärerskan i Vox Ranzinas verser och sitt gudagivna uppdrag att skydda oraklen. Prästinnan uppmanar sällskapet att föra även resterande orakeln till Stegos där de står under konungens beskydd. Oraklet som redan gästar konungen har dock hunnit göra sig impopulär bland tjänstefolket på palatset och är också självmissnöjd med att inte kunna göra sig förstådd. Avani vinner dock matematikerns välvilja genom att erbjuda honom ett av Kamalkus dyrbara viner. Man stämmer också möte med de stegosiska sjärntydarna som mest verkar förvirrade över de motstridiga kosmiska budskapen. Dessvärre ställer språkförbistringen krokben för karaktärernas försök att rådfråga Nastigast som ju borde veta ett och annat.

Bodonius får veta att den förste Peatro Petralba besökte Stegos innan förmörkelsen och överlämnade en bit av det heliga berget till öborna. Enligt sägnen ska Fadern av den Vita klippan återvända till ön för att hämta tillbaka det som getts till låns. (Det som ingen givetvis ännu känner till är att Irminsuleträdet planterades på samma plats och att statyn som Bodonius såg i sin vision i själva verket inlemmats i trädets rotverk, enligt romanförebild.)

Konungen har däremot gjort sig oanträffbar och ryktet gör gällande att hans trolovade Kimara är på vift. Ett trakoriskt skepp anlöper hamnen med representanter för Bodâken, Kastykekyrkan och Digeta Longa. Abzulvans ambassadör Brondon Vilhûlla är också ombord och Samirion har därmed tillfälle att stämma av med sin skuggmakt. Eftersom man ändå har för avsikt att segla söderut mot Saphyna skickar ambassadören Samirion att kontakta Mirandan av Arda, som borde följt med den ransardiska invasionsarmén.

Representanter för munkordnarna i Nastrôl anländer också till huvudstaden, däribland självaste Nardor Brodran och dennes dotter Nirorín som Bodonius redan stiftat bekantskap med under tidigare äventyr (se ovan). Bodonius spelare väljer för övrigt att ta bansikan-munken som Följeslagare (förmåga). Munkarna vill förmå kungen att belägra Soblak, ty man befarar att legoarmén i staden väntas bryta sig ut därifrån. (I själva verket smider Huriems planer med Blodvadaren att förena sig med legoarméerna som Arn lät löpa i Lasemos, vilka anländer till Urma landvägen.)

Man lyckas förvärva ett ombyggt lastfartyg med en kastmaskin i fören från Kishatets flotta med tillhörande besättning genom Livbärerskans försorg. Prästinnan skickar även en av sina förtrogna för att övervaka och assistera efter behov. Innan man avseglar mot Saphyna lyckas man nästla sig in i kungahovet och ställa till med en högljudd konfrontation med Arn inför hovet och farländska diplomater. Man får därmed stifta närmare bekantskap med kungens blinde vapendragare Naramsin, innan konungen ger order om att de objudna gästerna ska avlägsnas. Fröet till Samirions framtida usurpation är därmed planterad men för tillfället kan Livbärerskan enbart eskortera äventyrarna till hamnen för att skyndsamt lämna Stegos...

Deläventyret Gröna ögat väntar härnäst.
 
Baldyr
Posts: 801
Joined: Fri 13 Jul 2012, 13:07

Re: Vox Ranzina - krönika (Oraklets fyra ögon)

Mon 01 Jan 2018, 13:34

Saphyna

Gruppen förbereder sin seglast i Albarunzia och trotsar därefter vädermakterna i Marduks rännarbana. Man undviker målmedvetet möten och landhugg för att slutligen nå Saphynas västkust. En kastykerkapare dyker upp och tar upp jakten varpå det stegosflaggade skeppet söker skydd i det grunda vattnet vid ett floddelta. Där skjuter man dock i sank och blir slutligenbordade. Trots att man vare sig fraktar spioner eller kontraband vägrar man underkasta sig en inspektion under trakorisk sjölag. Istället utmanar Nirorín som alltså slagit följe med gruppen (se ovan) kaparkaptenen på duell. Sinevanen avlägsnar piraten huvud från dennes skuldror och lämpar oceremoniellt kroppen överbord. Efter en stunds tvekan accepterar kaparskeppets besättning henne som sin kapten och man kan segla vidare i konvoj.

Man rundar Saphyna på sydlig rutt och undviker effektivt de ransarder som tagit den södra delen av ön i besittning. Man lär sig dock om invasionen längs vägen och får höra talas om de gripar som inkräktarna tagit med sig över havet.

Tocme

Man landstiger i byn Stamhem söder om Tocmeskogen där Nirorín låter sjörövarna utse en ny kapten och segla iväg på jakt efter nytt byte. I byn värvar man en skogshuggare till guide och då Samirion fått dille på Irminsuleträd erbjuds man därmed att besöka en magnifik gran som växer en dags färd in i skogen. Väl där lämnas man åt sitt öde av sin vidskeplige vägvisare, varpå Samirion förvandlar sig återigen till albador för att flygspana över skogen. Tocmeberget reser sig i fjärran och gruppen beslutar sig för att påbörja sitt sökande efter profetias grönande öga från denna utsiktspunkt.

Utrustade med ett riktmärke och Avanis kompass (lyckat slag mot Outtömlig kappsäck) påbörjas en besvärlig fotvandring genom mispelsnår och ett metertjockt lager av grönska som isolerar Bodonius från berggrunden därunder. På natten omges gruppens lägerplats av vargar men det visar sig ett en större vargliknande best ger sig på vargflocken i mörkret. Samirion låter dock Tigwalvans ljus lysa upp natten varpå han förvandlar sig till björn för att bryta upp striden mellan flockens ledare och vad som visar sig vara Grimsha, det vill säga vargmannen Grisselhårs syster som man senast såg vid Irminsuleträdet i Vulferveden! Varginnan har dock förvildats i den mystiska skogen och springer sin väg på alla fyra. Nu får man dock hopp om att kunna återfinna också Raoga som försvann spårlöst i Trinsmyra tidigare under sommaren, se ovan.

Det ensamma berget

Till slut står man framför det ensamma berget i skogen men tar det ödesdigra beslutet att vandra rakt genom ett magert bevuxet område av svartgröna klippor på sin väg mot toppen. Man hamnar genast i det Svarta Urbergets våld. Bodonius känner vibrationen i klippan och bestämmer sig för att försöka kommunicera med densamma medan resten av gruppen vandrar vidare. Medan de övriga får erfara att de inte kommer närmare toppen oavsett vilken riktining de tar, utan möter istället allt svårare hinder i sin väg, inser Bodonius att berget inte alls verkar besjälat utan snarare är dött. Eller möjligen vandött. Istället för bergets andning kan han höra osaliga själar fångna i berget, vilka fått upp spåret på hans följeslagare och följerderas levande hjärtslag. (Bodonius kan för övrigt också höra levande varelsers hjärtslag redan på håll och är därmed lik de vandöda crurerna i detta hänseende.)

När resten av gruppen blir fångna bakom rasmassor i en trång tunnel dit man lockats av en kvinnoröst,håller ranzinermunken de dödas hämndlystna andar distraherade medan demödosamt gräver sig ut igen. Nu har det hunnit mörkna och blåsa upp till storm. Trötta och blöta finner man en stunds andrum i ett kärr som verkar isolerande mot den illvilliga terrängen runt omkring. När man samlat nytt mod till sig åkallar Samirion och hans följeslagare självaste gudarna till ledljus i natten. Efter att ha famlat runt i natten med osaliga lyktgubbar som sällskap ser man tydligt en höjning i terrängen upplyst bakifrån av ett sällsamt sken, som Samirion genast tolkar som Tigwalvans helande ljus. Man kan också tydligt se skepnaden av vad som skulle kunna vara den förre Peatro Petralba, vilken man lämnade till den sista vilan i Tricilve, enligt ovan.

Väl uppe på Tocmebergets krön har man äntigen lämnat det svarta berget bakom sig men alltså även Bodonius, som vid det här laget har låtit sitt medvetande sjunka djupt ned mot urbergets rötter, vilket kommer att få konsekvenser senare när det vandöda berget vaknar på allvar! Man ser dock inga spår efter någon annan och inväntar morgonens värmande solstrålar med välbehövlig vila. Nu kan man se vad som finns i respektive väderstreck, förutom vad som finns på berget omedelbara östliga sluttning. Alltså bestämmer man sig att ta en närmare till och råkar på den dolda dimhöljda dalgången. (Jag valde att delvis dölja Melealinas blomsterek, som allså är ett Irminsuleträd här, genom att drappera delar av dalgången i dimbankar skapade av de många vattenfallen.)

Grimhild

När man söker efter möjliga nedgångar till dalen skymtar man bland annat en av jättekorparna och hör vad som möjligen är vargoraklet Raogas ylande i samma sällsamma tonart man hört tidigare. Främst fattar man dock intresse för vad som förefaller vara någon sorts primitiv bebyggelse och till slut tar man sig ned vid raset som orsakats av Grimhilds framlidne son. Man stöter också snart på trollmodern men Avani inser genast att vidundret inte är illvilligt inställt trots att det tydligt är i affekt. Nirorín har dock svurit att beskydda sällskapet och tänker inte låta någon bli slängd i trollets säck. Genom en rad mer eller mindre lyckade tärningsslag lyckas spelaren också låta munken klättra uppför trollets arm och knocka otyget med ett hårt slag rätt mellan ögonen med bakänden av sitt svärd. Trollet förlorar tillfälligt medvetandet och gruppen konfronterar istället jättekorparna vid trädgården. Man får situationen någorlunda klar för sig och Avani lyckas villa bort fåglarna med några förfalskade guldmynt. Samirion får dock för sig att det kan finnas tidigare offer inne i trollets grotta, varför han ensam vandrar in.

Medan Eldtungans utsände förgäves undersöker Grimhilds bakväg ut i skogen bortom berget blir Avani och Nirorín upptäckta av det upprörda trollet där man sökt skydd i ett buskage. Mot alla odds lyckas man dock överlista det vrålande trollet och återvända till trädgården för att hämta Samirion. Man undersöker också trollets trädgård som hastigast och inser vilket öde troligen hade väntat dem om man låtit sig infångas av trollet.

...

Nu väntar finalen och mötet med Melealina, och därefter troligen en diplomatisk mission bland ransarderna på ön. Men det återstår alltså att se.
GZIP: Off