User avatar
Brior
Posts: 736
Joined: Sat 09 Apr 2011, 10:59

Berättaren och hans kobolder

Fri 22 May 2015, 14:07

Jag har börjat spela det gamla Svavelvinteräventyret med mina döttrar och deras kamrater. Tänkte att jag kunde lägga upp (deras) krönikor här allt eftersom om någon är nyfiken. Det är första gången jag faktiskt spelar med Svavelvinterspelets regler som vi dock tillämpar ganska liberalt. Vi spelar utan skuggmakter tills vidare men det kan hända att sådana införs i Trakorien när vi blivit bekväma med systemet. Vi har för avsikt att spela ungefär varannan vecka. Jag är alltså spelledare.
 
User avatar
Brior
Posts: 736
Joined: Sat 09 Apr 2011, 10:59

1. Ankomsten till Arhem

Fri 22 May 2015, 14:08

Del 1 – Ankomsten till Arhem

Den trakoriska konvojen närmade sig Arhems klippiga inlopp. Resan hade varit lång och slitsam för alla inblandade, inte bara för att stormar hade härjat under resans gång, utan även för att det brokiga sällskapet inte alltid hade dragit jämnt.

Där fanns sällskapets officielle ledare; den eccentriske helaren och akademikern Nihugam ”Krax” av Sandagura – som på senare dar hade upptäckt att bemästra kosmetisk magi var hans livsuppgift. Efter otaliga timmar framför spegeln med experimenterande och forskande hade han nu lyckats förädla sina anletesdrag så pass mycket så att man inte längre avgöra magikerns ålder. Inte heller hjälpte han själv till att förtydliga detta – men ingen i sällskapet visste om det var för att han ville verka mystisk eller om det var för att han själv i sin virrighet hade glömt bort det. Han har nu begett sig mot norden för att leta upp sina bröder inom somatotrofin – shaguliterna – för att kunna utbyta ideer och kunskap.

Vid räcket i aktern stod unga fröken Sasta Spinalungina de Sanselva med en luktduk framför sin rynkade näsa. Efter en bekväm uppväxt i familjens residens på Paratorna hade den äventyrslust som väckts av den tråkiga barndomens flärd nästan dränkts i stanken från svavelträsken och resesällskapet. Hennes intresse för magi hade väckts i ung ålder då hon lärde sig att förflytta energi genom att öva på tjänarna, och denna fallenhet hade gjort att familjen sänt henne till Krax för att äntligen lära sig någon nyttig magi, den för trakorierna så välansedda kosmetiken.

I brist på annat att göra rotade barboskerkvinnan Blumumu som vanligt runt efter mat bland packningen, vilket fick skeppspojken att kvida av tanken över den extra arbetsbördan som omstuvningen skulle innebära. Han vågade dock inte protestera eftersom barboskerkvinnan var både enorm och dum – en kombination som sällan gjorde att man ville stöta sig med henne. Hennes stora tvåhandsyxa som hon sällan släppte utom räckhåll satte också skräck i de flesta, trots att den för tillfället var strängad till att användas som banjo för att underhålla kvinnan på skeppsfärden. Hon var på jakt att hämnas sitt livs kärlek som på oklart sätt hade försvunnit, och hade på sin färd blivit anställd av Krax, som på sitt vanligt omdömeslösa vis, hade hyrt jättekvinnan som köttmur.

I skuggan av babordshytten satt Bönan och putsade sin kniv. Ynlingen var nyinvigd i Rhabdo Rhanas krets, och hade som första uppdrag skickats ut på den ärolösa uppgiften att försvara Sasta på resan. Hans högmod kunde dock inte kuvas av detta, utan han såg det snarare som att han hade blivit utvald eftersom han var den mest lovande kandidaten inför uppdraget. Han kastade med håret och speglade sig i den nyputsade kniven. Med ett väl inövat leende stoppade han sedan ner den i skidan för att fortsätta observera sällskapet.

-

Svavelstanken låg tung över sällskapet när båten lade till vid kajen. Efter att de zombinstinna fångarna hade lotsats på väg mot svavelträsket kunde den udda gruppen gå ner för att möta den skrala välkomstkommitté som fanns på plats.

Blumumu mötte genast likasinnade varelser i form av de kvurer som stod på piren, och efter att ha delat på en utsökt portion tuggat fiskrens så var de som bästa vänner. Barboskerkvinnan fick dock avböja vännernas förslag om att följa med till deras boning uppe på glaciären för att följa med resten av sällskapet.

Vid kajen stod Örjan Ornetand, en man som hade märkts till lika stora delar av sina dryga trettio år av tungt arbete som av sina nästan lika många års förkärlek till rusdrycker. Med sina drömmar och planer på att göra sig ett namn och lämna den karga ön, tillsammans med sina fylledåd, var han inte någon som Marjurerna gärna skröt om att känna. Han är dock känd bland lokalbefolkningen för att kunna spänna båge som ingen annan, så länge en och annan plunta fått honom att sluta darra så mycket på händerna.

-

Örjan lyckades utan svårigheter att övertala gruppen att de behövde en vägvisare som kände till trakten, och tog därefter med sig hela den högljudda gruppen till familjens värdshus – Junker Hildurs. Väl där blev Sasta och Krax inbjudna till garnisonen för att dela måltid med Gottard och Selicia av Melse.

Innan de begav sig fick Krax möjlighet att briljera med sin kunskap om nordtrakoriska språk när han mötte några före detta gruvarbetare från kvicksilvergruvan på Marjura. De berättade om en drake som tagit gruvan till boning och nu berövat männen sina jobb och sitt leverne. Om sällskapet måhända kunde hjälpa till att reda ut den pikära situationen kanske arbetarna i sin tur kunde hjälpa mäster Krax i hans sökande efter shaguliternas boning.

Middagsbjudningen var inte någon särskilt upplyftande tillställning för varken herr Gottard eller fröken Sasta, vilka endast var eniga om sitt ömsesidiga förakt för varandra. Sasta levererade handlingar från familjens överhuvud där Gottard för att lösa lite av sin skuld till familjen Spinalunga övertalades till att skriva över några av sina gruvor till rivalsläkten. Värden fortsatte sedan med sitt sedvanliga supande, och ägnade inte gästerna särskilt mycket mer uppmärksamhet.

Mäster Krax däremot njöt av att ha en så fascinerande och elegant kvinna som Selicia till bordet – någon som för en gångs skull förstod storheten i hans kosmetiska naturbegåvning. Mitt under middagen radade han upp sin stora portfolio av olika sorters näsor på bordet, och pratade sedan kvällen ut om sitt kall vare sig någon lyssnade eller inte.

Innan avfärden från garnisonen fick Krax möjlighet att lämna över det brev med obrutet sigill som han av säkerhetspolisens budbärare ”P” fått i uppdrag att lämna till herr Gottard.

-

Medan middagen pågick började den sena timmen att locka till sig fler gäster på värdshuset. Bjässen Abrelax, en slavdrivare från de intilliggande träsken, blev genast betuttad i den vackra och välformade Blumumu. För att söka kontakt sulade den nyförälskade en potatis i riktningen mot barboskerkvinnan, som inte var sen med att besvara handlingen. Efter att ha delat på ett stop mjöd enades turturduvorna om en styrkemätning i form av stockhivning, med sina tillhyggen som insats. Efter att slavdrivaren vunnit med hästlängder blev kvinnan antingen så betuttad i Abrelax styrka, eller så orolig inför tanken att förlora sin älskade stridsyxa så att hon hånglade upp honom mot väggen.

-

Romansen hann inte utvecklas ytterligare innan sällskapet var tvunget att ge sig av under Örjans ständiga påtryckanden. Förutom den möjliga chansen att ta sig av ön hade han nämligen sett ytterligare potential i sällskapet – då han lätt kunde lura med alla godtrogna och omdömeslösa resenärer till att både eskortera isdruiden Perrima upp till sitt tempel på Kmorda, samt att göra sig av med de smuggelsvärd som hans bror Rurik hade införskaffat i ett av sina upprorsmakerier.

-

I skymningen lämnade således staden, med Sasta och Krax sittandes på den knöliga vagnen, Örjan ledandes familjen klippkrälare, Bönan raskt skuttande fram och tillbaka i sin iver att vara till nytta och Blumumu lunkande efter hela gruppen.
 
User avatar
Brior
Posts: 736
Joined: Sat 09 Apr 2011, 10:59

1. Spelledarens kommentarer

Fri 22 May 2015, 14:17

1. Spelledarens kommentarer

Det finns ytterligare en person i spelgruppen, men eftersom denne bytte karaktär efter första spelmötet så kommer han först i nästa avsnitt. Personen heter Otolio och är någon slags apliknande, vitpälsad halvfolksvarelse från Orghin vilken hatar fåglar. Familjen Ornetand fann honom som barn sedan ett piratskepp gjorts ned och adopterade honom. Eftersom han är fingerfärdig så har Guster Svartskäkta tagit sig an honom som smugglarlärling.

Den alkoholiserade Örjan Ornetand är bara 25 år - åldern ändrades för att passa familjen bättre. Han har olika uppsättningar grund- och färdighetsvärden beroende på om han är nykter eller berusad.
 
User avatar
Tomas
Site Admin
Posts: 4152
Joined: Fri 08 Apr 2011, 11:31

Re: Berättaren och hans kobolder

Fri 22 May 2015, 22:12

Underbart! Fantastiskt kul att följa. Lite som ännu en version av den klassiska berättelsen från Berättaren själv. :)
Fria Ligan
 
User avatar
Henke
Posts: 1436
Joined: Sat 09 Apr 2011, 13:34
Location: Fria Ligan Fanboy

Re: Berättaren och hans kobolder

Sat 23 May 2015, 05:20

Kul! Ser fram emot fortsättningen.
I skuggan av Trakorien - Bloggkrönika från Svavelvinter
Förbjuden Zon - Bloggkrönika från Version Noll
Spelledarens Pod - Av spelledare, för spelledare, om spelledare, samt ett och annat spelmöte
GZIP: Off