Ännu ett spelmöte avklarat, denna gång utan Zebediah Grytplytes spelare.
Äventyret tog sin början med att bena ut vad Bartholomeus Bissmarck egentligen hade haft för sig under det gånga dygnet. När Gustavio och Dunkelkranz återvände till Zonbörjes fanns inga spår efter mullvaden. När vi lämnade Bart flydde han från Mäster Senaphs, skadeskjuten och med ilskna mobsters efter sig. Han var på jakt efter den befrielseälg som hans älskade rubbit Totti Muff skulle träffa för att bilda allians med. Orsaken till mötet var att Bart behövde hjälp med att hitta de rubbitar som jägaren Dolk göder upp i sin hemliga fängelsehåla. Bart börjar med att försöka få hjälp av Cappuccions, men mobsterklanens ställning i Muntermåla är för klen. Men han får upp ett spår. Slavhandlaren Ephraim Sorgröta vet säkert något! Slavjägarnas gille är en mäktig falang i stan.
Mycket riktigt känner Sorgröta till Dolk och hennes rubbitaffärer. Faktum är att Dolk har erbjudit Sorgröta ett koppel med rubbitar. Bart försöker förhandla, men är alldeles för kort på krediter. Istället bestämmer han sig för att leta upp Dolk och Totti, men inte innan han med sina nyfunna psikrafter gräver runt i slavhandlarens hjärna och planterar att Bartholomeus är en riktig hedersknyffel som han kan lite på i vått och gott.
Med hjälp av samma psikrafter lokaliserar han Totti, men när han öppnar sig för malströmmen släpper han in något. Något vått, slemmigt och onaturligt. Något som med blöta tentakler slaskar runt i hans sinne på jakt efter något. Han känner hur armarna söker, och finner vad de letar efter - intryck av Gustavios fornägg! "Ha!" tänker Bart, "det spelar ju ingen roll för min del", men sekunden efter förnimmer han en väsande röst, som om någon stod precis intill honom.
"Jaaag koooommmer eeffter diiiig" väser rösten, olycksbådande och hotfullt. Nu kändes det inte lika lustigt längre. Han lyckas lokalisera både Totti och befrielseälgen, som visar sig vara en motormarodör vid namn Oktanius. Tillsammans planerar de ett fritagande av rubbitarna.
En dag förfluter och våra vänner strålar samman. De "planerar" att vänta på Dolk framför slavhandlarnas flotta kåk och norpa rubbitarna. Dolk dyker upp, med 9 kedjade rubbitar. Bart kommer då på att Dolk faktiskt jobbar för honom, och att det är hans rubbitar. Han följer därför med Dolk in, betalar Sorgröta en slant för utebliven inkomst (Bart är ju en sån hedersknyffel!) och tar rubbitarna från Dolk. Det här innebär att Dolk fortfarande är Barts rubbitjägare (han gav henne sparken tidigare) med allt vad det innebär (Bart är alltså fortfarande i biffbranschen).
Muntermåla är fortfarande stängd, och rubbitar är fortfarande mer eller mindre lovligt byte i stan, så de måste härifrån fort. Oktanius visar sig vara en baddare på dynamit och spränger ett hål i pallisaden som våra hjältar far igenom. Zebediaha, med Krautkrämer och husvagn, far även han igenom men svänger av åt ett annat håll. Han vill inte ha något med rubittarna att göra. Bart, Gustavio och Swibelius måste nu snabbt ge sig på slavkaravanen med resten av rubbitarna. Dessvärre är har de ett uppbåd på nacken och tvingas gömma sig i en djup ravin. De ligger lågt en stund och kommer undan. Gustavio råkar gå ner sig i ett åhlahål, men räddas av sina vänner. Till slut kan de ge sig av igen.
Swibelius känner trakten väl, och de är snart ute på vägen igen, och hinner ikapp den långsamma slavkaravanen. En eldstrid bryter ut men vi hinner inte spela färdigt den. Det får bli nästa gång.
Just det, Swibelius får syn på Gustavios fornägg, och känner igen symbolen på det. Hans robotmentor, Sirius, bär samma symbol på sin plåtkropp: